”… I would never had taken anybody´s evidence to so astounding a claim as the existence of the Brothers, but required personal experience before I would head the new movement… I got that proof in due time.”
Brev från Henry S.
Olcott till A. O. Hume
4. Teosofi – kontaktfall utan farkoster
Egentligen skulle det här kapitlet heta, den esoteriska traditionen – kontaktfall utan farkoster, eftersom teosofin endast är en gren på esoterikens träd. Teosofin är dock den mest kända i västerlandet och där vi kan hämta en stor mängd aktuella data om planetväktarna och deras organisation. Men föreställningar och berättelser om en uråldrig visdomstradition bevarad av en hemlig grupp av invigda finns även inom sufismen, rosencreutzare och många andra rörelser. Det stora problemet i dag är den förvirring som skapats i frågan genom den mängd medier inom new age-rörelsen som kanaliserar meddelanden från diverse teosofiska mästare. Budskap som är så naivt religiösa, orealistiska och långtråkiga att bildade och kritiska läsare som kommer i kontakt med denna sida av nyandligheten av naturliga skäl avfärdar hela tanken på en genuin esoterisk tradition. Verklig esoterisk kunskap, om vi förutsätter att den existerar, måste vara lika saklig, konkret och svårbemästrad som vilket annat akademiskt ämne som helst. Den som jämför skrifter av Henry T. Laurency och Alice Bailey med till exempel I Am-rörelsens alster kommer genast att notera skillnaden i intellektuell nivå.
Både ufologer och religionshistoriker har noterat likheterna mellan möten med teosofins adepter och den tidiga uforörelsens ”rymdbröder”. Likheterna finns både i kontaktupplevelserna och den förmedlade kunskapen. Den amerikanske sociologen David Stupple tar upp frågan i en uppsats i Journal of American Culture. Uppsatsen har den långa titeln: Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with extraterrestrials. (1) Vid en ufokonferens i Chicago 1981 presenterade religionshistorikern Gordon Melton en historisk studie över kontaktpersoner där han kommer till samma slutsats som Stupple: ”…det flygande tefatet är det enda nya elementet i kontaktberättelsen… I flera kontaktfall under femtiotalet förekommer inget tefat. Venusianer vandrar på gatorna i Amerikas städer och kommunicerar med de som känner igen dem… Några få materialiserar sig helt enkelt för den person de kontaktar.” (2)
Innan vi tittar på några fallbeskrivningar av möten med representanter för planetväktarna kan några basfakta om denna organisation och dess medlemmar vara på sin plats. Enligt esoteriken är det vårt öde eller närmaste mål att bli mer än människor vilket, efter otaliga liv (inkarnationer), innebär övergång till nästa naturrike. Under evolutionens gång på vår planet har åtskilliga redan gjort den livsresan och därmed kunnat fortsätta sin utveckling på andra planeter. Några har dock valt att stanna kvar och lever i fysisk inkarnation precis som övriga människor. Denna grupp har i esoteriken fått namnet planethierarkin eller planetväktarna.
Det är viktigt att påpeka att de allra flesta i denna grupp finns på vår jord i fysiska kroppar. De är organiserade i sju huvudavdelningar eller departement med olika ansvarsområden. Att övervaka och stimulera människans medvetandeutveckling (kulturutveckling) är en av organisationens huvudsyften. Dessutom att fungera som väktare av och lärare i den uråldriga visdomen, den kunskap om verkligheten som i framtiden kommer att bli alla människors egendom. Deras olika centra eller retreat på jorden är dolda för allmänheten och de kan med sin överlägsna kunskap effektivt skydda sig för nyfikna. Adepternas kommunikationsförmåga är ur mänsklig synpunkt närmast magisk men ett naturligt resultat av evolutionen på högre nivåer. Likaså deras förmåga att tillfälligt forma materiekroppar och uppträda på flera ställen samtidigt, för att nästa ögonblick försvinna i tomma intet.
Några av adepterna har givits namn genom teosofin. Men detta är endast pseudonymer och inte deras verkliga namn. De mest omtalade är Morya (M), Koot Hoomi Lala Singh (KH), Hilarion (H) och Djwhal Khul (DK). Det är viktigt att påpeka är de är högst mänskliga i sitt sätt att vara. Henry T. Laurency kommenterar detta i sin bok Människans väg: ”Medlemmarna av planethierarkin kunna skämta ganska kraftigt både med sig själva och varandra, ett bevis på strålande humor (sinne för proportioner). Så kunde M. vid ett tillfälle säga om K.H., att han var ”a regular miss” på grund av vad M. ansåg vara alltför stor hänsynsfullhet i viss fråga.” Alice Bailey, eller riktigare tibetanen D.K., påpekar ofta i sina böcker att även många teosofer bidragit till missvisande föreställningar om adepterna vilket givit upphov till fantasifulla och orealistiska beskrivningar som gett esoteriken dåligt rykte. Det var ett av skälen till att planetväktarna efter en tid övergav Teosofiska samfundet som en plattform för sitt arbete att närma sig mänskligheten. Men man påpekar att samfundet under ett antal år i början av sin verksamhet utförde ett mycket värdefullt arbete. En god inblick i händelserna under Teosofiska samfundets första år ger Henry Olcott i sina memoarer utgivna i sex band, Old Diary Leaves. Han ger också en gripande skildring av sina, från början, egna tvivel på adepternas existens, innan han efter flera möten och upplevelser insåg att det handlade om verkliga levande individer med en överlägsen kunskap om tillvaron. Olcott blev till slut så van vid att möta och samarbeta med olika adepter att han lite skämtsamt hänvisade till dem som ”pojkarna” (the boys).
För att få ett begrepp om den tidiga teosofins redogörelser för kontakter med representanter för planetväktarna har jag valt ut ett antal fysiska möten beskrivna bland annat i Daniel Caldwells The Esoteric World of Madame Blavatsky. Hans sammanställning över 62 fall av möten med adepterna finns också, som jag tidigare nämnt, att läsa på nätet. (3)
Fall 1 (
Henry S. Olcott
Januari
1979,
Henry Olcott vandrar med två andra teosofer på Cannon Street, London. De möter en av adepterna som hastigast på gatan. Framkomna till Dr. Billings villa får de av Mrs. Billing och Helena Blavatsky reda på att en av adepterna nyligen varit på besök. ”Mrs. Billing beskrev honom som en väldigt lång och ståtlig hindu, med ovanliga ögon som verkade se rakt igenom henne. Först blev hon så överväldigad att hon inte fick fram ett ljud, men främlingen yttrade: ”Jag önskar träffa Madame Blavatsky”, och gick mot rummet där hon satt. Mrs Billing öppnade dörren för honom och bad honom stiga in. Han gick rakt fram till HPB, gjorde en orientalisk hälsning, och började tala med henne på ett språk helt okänt för Mrs. Billing.”
Källa:
Henry S. Olcott. ”Old Diary Leaves”. Theosophical
Publishing Society,
Fall 2 (
Henry S.
Olcott
Juli 1879,
“En dag när jag arbetade på mitt kontor i Bombay kom en av tjänarna in och meddelade att en herre önskade träffa mig i Madame Blavatskys bungalow – ett separat hus på samma tomt som huvudbyggnaden. Detta var en dag år 1879. Jag gick dit och fann min lärare ensam. Madame Blavatsky var engagerad i en livlig konversation med andra personer i den andra bungalowen. Intervjun mellan läraren och mig varade kanske tio minuter, och berörde saker av privat natur gällande mig själv och vissa händelser inom samfundet. Han lade sin hand på mitt huvud, och hans hand var helt fysisk; och han framstod som en alldeles vanlig människa. När han gick på golvet hördes hans fotsteg vilket inte märks om det rör sig om en vålnad (phantasm). Han var på besök i en bungalow, inte långt från Bombay, som tillhör personer knutna till adepternas brödraskap, och vilket används av adepterna när de passerar Bombay i samband med uppdrag för deras orden. Han kom till oss ridande på en häst. Jag har sett honom vid andra tillfällen.”
Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
Fall 3 (
Henry S. Olcott
4 augusti,
1880,
“På kvällen den 4 augusti besökte Mahatma Morya HPB (Blavastky-HB) och jag kallades in för att möta honom innan han gick. Han dikterade ett långt och viktigt brev till en av våra inflytelserika vänner i Paris, och gav viktiga ledtrådar gällande samfundets affärer. Jag skickades iväg innan besöket var avslutat, och lämnade honom där han satt i HPB:s rum.”
Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol 2 s. 208.
Fall 4 (Caldwell nr 17)
Damodar K. Mavalankar
Augusti 1881, Bombay, Indien
”Efter kritiken mot Mr. Sinnetts bok The Occult World ser jag det som min plikt att utifrån personliga erfarenheter intyga att de som vi kallar ”bröder av första sektionen”, av vilken Koot Hoomi Lal Singh är en, och som äger vad som kallas mirakulösa krafter, är verkliga och levande människor och inte andar som redaktören för The Spiritualist anser… Detta är inte min tro utan kunskap för jag har mött sex stycken av dem under olika omständigheter, i fullt dagsljus, på öppna platser, och har talat med dem, inte bara när Madame Blavatsky varit i Bombay utan när hon var långt borta och jag här.
Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
Fall 5 (
William
Eglinton
22-24 mars,
1882
S. S. Vega, Indiska Oceanen, väster om Ceylon
”Den 22 mars 1882 befann jag mig ombord på S.S. Vega. Ungefär vid tiotiden var jag i min hytt redo för att gå ut och sova på däck. Jag hade ryggen mot den öppna hyttdörren. När jag vände mig om fann jag utgången spärrad av vad jag först tog för en lokal butler… Han steg in och till min stora förvåning tog min högra hand av gav mig handslaget för frimurare… Mannen talade perfekt engelska och presenterade sig som Koot Hoomi Lal Singh. Jag blev så överväldigad av hans utseende och kunskap om frimureriet och hans förklaring att han verkligen var den person, mystiker, adept som jag hört så mycket om under min tid i Indien, att jag utan tvekan accepterade honom som den han utgav sig för att vara…Han visade sig vara utomordentligt kunnig både vad gällde spiritualism, den teosofiska rörelsen och mina vänner i Indien. Han var på alla sätt en intelligent man, perfekt formad, och på intet sätt annorlunda vad gäller yttre utseende än de tusentals invånare man möter i öst. Det var ingen hallucination. Jag var vid mina sinnens fulla bruk, och att det inte var någon inre vision visar handslaget och den uppenbart fysiska kroppen. När jag tittade bort ett ögonblick och vände mig om var han borta. Jag gick direkt till dörren och kollade både för och akterdäck men såg ingen som avlägsnade sig. Ingen vanlig människa kan på så kort tid ha försvunnit ur mitt synfält.”
Källa: William Eglinton. Light (London), 24 juni 1882, s. 301 samt 30 januari, 1886, s. 50-51.
Fall 6 (
William T. Brown
Oktober-december
1883
Indien
William T. Brown på föredragsresa med Henry S. Olcott. ”Platsen till vilken vår berättelse hör är staden Lahore. Här, liksom på andra platser, höll överste Olcott uppskattade föredrag för stora auditorier; men Lahore är av särskilt intresse därför att där såg vi, i hans egen fysiska kropp, Mahatma Koot Hoomi själv. På kvällen den 19 november såg jag mästaren i fullt dagsljus och jag kände igen honom. På morgonen den 20:e kom han till mitt tält och sade: ”Nu ser du mig framför dig i min fysiska kropp; observera och försäkra dig om att det är jag”. Därefter lämnade han ett brev med instruktioner och en silkesnäsduk.”
Källa:
William t. Brown. ”Some Experiences in
Fall 7 (
Henry S.
Olcott
19-20
november, 1883,
“Nästa kväll vid tiotiden satt Mr. W.T. Brown, Damodar och jag själv i mitt tält och väntade på ett besök från mästaren K.H. Tältlägret var lugnt, resten av vår grupp befann sig i staden Lahore. Vi satt på stolar på tältets baksida så vi inte skulle kunna observeras från det övriga lägret… Efter en kort väntan hörde och såg vi en lång hindu närma sig från det öppna fältet. Han stannade några få meter framför oss och gjorde tecken åt Damodar att komma med honom, vilket han gjorde. Han berättade att mästaren skulle anlända inom några minuter för att tala med Damodar. Mannen var en lärjunge till mästaren K.H. Vi såg K.H. komma från samma håll, passera sin lärjunge och stanna några meter framför vår grupp. Vi reste oss och hälsade honom på indiskt vis. Brown och jag satt kvar på våra platser och Damodar samtalade några minuter med läraren, varefter Damodar återvände och den konungslika besökaren vandrade iväg. Jag hörde hans fotsteg på marken. Innan läggdags, när jag skrev i min dagbok, lyfte lärjungen på draperiet, gjorde tecken åt mig, pekade på sin mästare som väntade mig ute på fältet i den stjärnklara natten. Jag gick ut till honom. Vi vandrade till en säkrare plats en bit därifrån där vi inte kunde bli störda av några besökare. Under ungefär en halvtimme berättade han vad jag behövde veta. Det förekom inga mirakel vid intervjun, bara två män som samtalade, ett möte, varefter vid skiljdes efter samtalet.”
Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol. 3 (1883-1887), s. 37-39, 43-45.
Fall 8
C.W.
Leadbeater
188?,
Kairo, Egypten
“Det var i Madame Blavatskys rum på hotellet (Shepheard´s hotel-HB) som jag första gången såg en av medlemmarna av brödraskapet. Jag satt på golvet framför henne och sorterade några papper. Plötsligt fick jag se en man stående emellan oss. Han hade definitivt inte kommit in genom dörren, vilken var rakt framför mig hela tiden och den hade inte öppnats. Jag hoppade till och ropade högt av förvåning. Det fick Madame att skratta våldsamt. Hon sa skämtsamt: ”Du kommer inte att gå långt på ockultismens väg om du blir så lätt förvånad över så enkla saker.” Sedan presenterade hon mig för besökaren som visade sig vara den som är känd som mästaren Djwal Khul.”
Källa: C.W.
Leadbeater. How Theosophy Came To Me.
The Theosophical Publishing House,
Fall 9
Alice
Bailey
30 juni
1895,
“Den 30 juni 1895 hade jag en upplevelse vilken för alltid får mig att minnas detta datum… Det var söndag morgon. Av någon anledning gick jag inte till kyrkan denna söndag. Alla andra i huset var borta och kvar var bara jag och tjänstefolket. Jag satt i salongen och läste. Dörren öppnas och in kommer en lång man i välvårdade europeiska kläder men med en turban på huvudet. Han kom in och satte sig bredvid mig. Turbanen gjorde mig så ställd att jag inte fick fram ett ljud eller frågade vad han ville. Så började han tala och berättade att det fanns ett arbete planerat som jag skulle kunna utföra men det krävde att jag ändrade mitt temperament betydligt. Jag måste sluta vara en så osympatisk liten flicka och utveckla större självkontroll… Om jag kunde klara det kommer jag att resa över hela världen och besöka många länder… Därefter reste han sig och gick ut, efter att ha stannat i dörren och givit mig en blick som jag minns än i dag. Jag visste inte vad det här skulle betyda. När jag kommit över chocken blev jag först rädd och tänkte att jag var på väg att bli galen eller att jag somnat och drömt.”
Källa:
Alice Bailey. The Unifinished Autobiography,
Lucis Trust 1951, s. 18-19
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf
Ovanstående nio fall av kontakter med adepter skulle lika gärna ha kunnat publiceras i ufolitteraturen som kontaktfall med ”rymdmänniskor”. Det enda som saknas är farkosten. Likheterna är slående med kända ufokontaktfall som Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry med flera. Främlingarna är helt fysiska och rör sig i samhället som vanliga människor. Men de visar också ”magiska” förmågor som att kunna försvinna i tomma intet, vare sig detta förklaras som materialisation, hypnotisk påverkan eller utfört med tekniska hjälpmedel. Budskapen är likartade och både rymdmänniskorna och adepterna förklarar att de har hemliga och oåtkomliga baser (retreat) på olika ställen på jorden.
Dessa retreat har i populärlitteraturen jämförts med det fiktiva Shangri-La efter James Hiltons roman Bortom horisonten (Lost Horizon, 1933), vilken också filmatiserats vid två tillfällen, 1937 och 1973. Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att det finns en verklighet bakom myten om Shangri-La och att ett av planetväktarnas centrala retreat ligger i Tibet. Referenser till dessa dolda platser dyker upp på många ställen hos författare som Blavatsky, Leadbeater, Bailey och Laurency. På en del av dessa platser har också adepterna stora arkiv med gamla manuskript, konst, tekniska apparater, föremål av historisk betydelse, modeller av jordens utseende under olika epoker med mera. Allt bevarat för att en gång i framtiden kunna visa människans verkliga historia.
Helena Blavatsky beskriver planetväktarnas arkiv på flera ställen i sina böcker: ”Den hemliga läran var den allmänt spridda religionen i den gamla och förhistoriska världen. I det ockulta brödraskapet hemliga kryptor finns i dag bevisen för dess omfattning, autentiska data om dess historia, en komplett samling dokument som visar lärans karaktär och utbredning i alla länder samt de stora adepternas arbeten. (5)
Tibetanen D.K. som dikterat 18 böcker för Alice Bailey citerar ibland från gamla manuskript från planetväktarnas arkiv och lämnar också en del information om deras retreat. Alltsedan kontinenten Atlantis dagar har adepterna hållit sig dolda för mänskligheten i dessa retreat även om de då och då lämnar platserna för olika uppdrag och kontakter med människor. ”Deras arbete utförs bäst i stillheten i dessa ”skyddade” områden där mästarna från brödraskapets olika avdelningar valt att leva.” (6)
Om vi föreställer oss att en organisation som planetväktarna verkligen existerar så ligger det i sakens natur och är fullkomligt logiskt att medlemmarna inte kan framträda offentligt vare sig med sin kunskap eller person. Mänskligheten är alltför primitiv. Halva mänskligheten skulle tillbe adepterna som gudar och den andra delen misstänka att de var djävulens hantlangare med uppgift att förslava jorden. De skulle ständigt behöva skydda sig för maktgalna politiker och militärer med sina underrättelsetjänster för att inte tala om den organiserade brottsligheten. Det kan vara intressant att notera att det är samma budskap som framförs av ufokontaktpersonerna när de får frågan varför rymdmänniskorna inte visar sig och landar offentligt.
Den svenske esoterikern Henry T. Laurency uttrycker samma tanke på sitt eget kärnfulla sätt: ”Nästan alla tillhörande planethierarkin finns inkarnerade i mänsklig organism. Om detta är mänskligheten ovetande. De giva sig icke tillkänna, ty därmed skulle deras livsuppgift äventyras. Mänskligheten är för primitiv för dylik kunskap…Det bör kanske påpekas, att planethierarkin alltid funnits i fysiska världen. Den har icke behövt, som många förmodat, dra sig tillbaka till någon himmel för att därifrån följa den lidandesväg mänskligheten valt att vandra… Var någonstans planethierarkin dväljes, förblir obekant för obotliga nyfikenheten. Det räcker med försäkran att den är absolut oåtkomlig för objudna gäster.” (7)
En naturlig följfråga blir förstås, hur det är möjligt att i dagens värld dölja en så världsvid organisations hemliga baser med tanke på vår tids effektiva teknik i form av kameror, radar etc. En teosof som ställt den frågan till sin kontakt bland adepterna vid flera tillfällen är Geoffrey Hodson (1886-1983). Han är kanske mest känd för sina klärvoajanta studier av naturandar och devor vilket resulterat i ett flertal böcker t.ex. The Kingdom of the Gods (1952) och Fairies at Work and at Play (1925). (8)
I sin dagbok och självbiografi Light of the Sactuary, berättar han om sitt liv i den teosofiska rörelsen och kontakter med flera adepter bland annat Morya (M). I dagboken den 28 mars 1976 förklarar M för Hodson: ”Ingen, absolut ingen, kan se, finna eller besöka oss och våra retreat mot vår vilja… Sådana intrång i våra privata liv och ledningen för broderskapet som helhet är förbjudet med en sådan kraft att vetenskapens främsta landvinningar i dag eller i morgon inte kan orsaka en enda persons intrång i våra platser… Även våra lärjungar och invigda upp till en viss grad som kommer på besök kan aldrig finna oss och våra retreat om vi inte tillåter.” (9) På en fråga från Hodson angående skydd för flygfotografering svarar Morya att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstrålar på samma sätt som en yogi kan göra sig osynlig och även Helena Blavatsky behärskade. (10) Huruvida det hela utförs med psykiska krafter eller med någon form av teknik framgår inte.
Noter
- Journal of American Culture,
no. 7, 1984, s. 131-139.
- Gordon Melton. “The contactees:
A survey”, The spectrum of UFO research. The Proceedings of the Second
CUFOS conference, Sept. 25-27, 1981. Mimi Hynek ed., J. Allen Hynek Center
for UFO Studies,
- http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
- Laurency. “Människans väg”, s.
730.
- H.P. Blavatsky. “The Secret Doctrine”,
Theosophical University Press,
- Bailey. “The Externalisation of
the Hierarchy”, s. 682-683.
- Laurency. “Livskunskap ett”, s.
142, 151.
- http://www.geoffreyhodson.com/
http://www.katinkahesselink.net/other/c/hodson-geoffrey.html
- “Light of the Sanctuary. The
occult diary of Geoffrey Hodson”. Compiled by Sandra Hodson. The
Theosophical Publishers, Inc. manila, Filippinerna, 1988. s. 281.
10. Ibid. s. 356.