13. Vi är inte ensamma - på jorden

“… man will become conscious of these (etheric) levels, and aware of their inhabitants… Men in their etheric bodies will be noted, and communicated with, and the devas and elementals of the ethers will be studied and recognised.”
Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire

13. Vi är inte ensamma – på jorden

Sent på kvällen, trettondagen 1931, var den 24 årige drängen Helge Eriksson med om en upplevelse som för alltid skulle finnas inristad i hans minne. Han var egentligen östgöte men arbetade nu som kreatursskötare på Dannebo gård, ett par mil utanför Eslöv i Skåne. Det är en månljus och vacker vinterkväll när Helge beger sig till en vän som bor på en gård i närheten. De umgås några timmar och vid tiotiden återvänder han hemåt. Nästan hemma vid bostaden möts Helge av en ovanlig syn. För Anders Liljegren, som gjorde en telefonintervju med Helge 1973, berättar han: ”Jag var inte långt ifrån den gård, där jag arbetade, när jag såg 10-12 småvuxna karlar komma gående mot mig. Jag upptäckte dem på ungefär 50 meters håll och de närmade sig raskt. De var så små, ja, de räckte mig till knäna ungefär, och jag minns att jag kände mig himmelens rädd inför den märkvärdiga synen.” (1)

Männen passerar på bara några meters avstånd och det intensiva månskenet och snön gör att Helge, trots att han är rädd, kan studera deras utseende och klädsel i detalj. De småvuxna varelserna bär mörkgröna kläder med luva. Helge uppfattar det som om klädseln är förfärdigad i ett stycke, ”något slags blus de dragit över sig”. Alla är skäggiga och deras huvuden onormalt stora i förhållande till kroppen. Ansiktsuttrycken verkar hårda och grymma. En stark, frän odör kommer från männen. En lukt som kunde kännas en lång stund efter att de passerat.

Även om de små männen verkar medvetna om Helges närvaro tar de ingen notis om honom utan passerar, närmast marscherar, förbi som en liten militärtrupp på den hårdfrusna marken. Ljudet av deras fotsteg hörs tydligt. Gruppen fortsätter ut på ett stort gärde där Helge ser ett ”konstigt, blåviolett sken, som tycktes vara dolt i någon sorts dimma”. Männen försvinner in i skenet som skiftar i gult, blått och violett. Ljuset är så intensivt att Helge aldrig sett något liknande ”här på jorden”. Plötsligt hörs ett vinande ljud i luften och allting är borta.

För Anders Liljegren berättar Helge att han funderat mycket över händelsen under åren och även berättat om den för bekanta. Några tror honom, andra inte. Helge avslutar: ”Jag mötte dem ju personligen, jag hörde ju stegen, såg deras ögon och ansikten, kände lukten… och allt det andra. Jag såg dem. Jag har aldrig upplevt något liknande sedan, och när det hände var jag fullt klar i huvudet. Jag har reda på mig, och det har jag alltid haft… Det var inga vanliga människor jag mötte. Jag tänkte med en gång, att detta måste vara människor från en annan värld.”

Efter Anders Liljegrens intervju med Helge Eriksson kontaktades han av både journalister och flera ufologer. Uppenbarligen påverkades Helge av ufologers och journalisters åsikt att det här måste röra sig om rymdmänniskor. Utomjordiska besökare var den självklara tolkningen, den allenarådande teorin en bra bit in på 1970-talet. Det märks i det brev som Helge skrev till UFO-Sverige en tid efteråt där han uppenbarligen ville vara ufologerna till lags. I brevet skriver han: ”År 1931 i januari hade jag en märklig kontakt med rymdmän som jag både hörde och såg… Min första tanke var att detta är människor från en annan planet.” (2) Detta är uppenbarligen en efterhandskonstruktion. Det är inte troligt att en dräng i 1930-talets Sverige skulle tolka en dylik upplevelse som rymdmänniskor. I Anders intervju med Helge och i hans egen första redogörelse för händelsen i Saxons veckotidning 1974 (3) nämns inget om rymdmänniskor. I sin andra bok Besökare från kosmos, skriven ufologen Boris Jungkvist angående observationen: ”Allt talar för att han varit vittne till en klassisk ufolandning. Kanske var det den första ufolandningen och mötet med humanoider i modern tid i Sverige?” (4) Boris Jungkvist var en ivrig ETI-förespråkare. För honom var det självklart att det rörde sig om varelser från en annan planet. Liksom många andra påverkades han av K. Gösta Rehn, som mycket hårt drev den utomjordiska teorin i sina fyra böcker på 1960- och 70-talet. Rehn, som utgick från en ateistisk och materialistisk världsbild, betraktade Keel och Vallees teorier som ”en fasansfull återvändsgränd”. (5) För att inte verka ovetenskaplig eller bli sammanblandad med ”ockultism” förfäktade Rehn envist ETI-teorin som den enda godtagbara.

UFO-Sveriges grundare och förste ordförande Carl-Axel Jonzon (CAJ) berättar i UFO-Information om en upplevelse liknande Helge Erikssons. (6) Carl-Axel var då sju år och bodde med sina föräldrar på en liten gård i Vallby, Östergötland. En kall, klar och snörik februarimorgon 1935 vandrar han som vanligt den lilla byvägen till skolan. En bit på vägen finns ett stort gärde på höger sida och där får Carl-Axel syn på något som ser ut som en upp och nedvänd skål liggande i snön. Omkring vandrar sex ”personer” med fyrkantiga kåpor över huvudena, liknande de som man använder vid biskötsel. Personerna är mörka och uppträder på ett militäriskt sätt. Avståndet är mellan tre och fyrahundra meter och Carl-Axel kan inte se några detaljer men han jämför storleken på föremålet med en bil.

På vägen kommer nu Carl-Axels farbror och han frågar honom vad det är för något på gärdet: ”Han sköt upp hatten i nacken och stirrade lika oförstående som jag. Till sist sade han att det knappast kunde vara några djur och med den upplysningen skildes vi åt.” Carl-Axel vill nu skynda sig till skolan och tar en genväg över gärdet. Efter bara några steg börjar det komma någon sorts dimma och han tappar orienteringen men försöker gå i den riktning där skolan ligger. Trots att Carl-Axel är på sin fars ägor känner han inte igen sig men vandrar vidare. Efter att ha hoppat över ett dike försvinner plötsligt dimman och vägen till skolan blir tydlig igen. Men när han kommer fram är klockan redan elva och kamraterna sitter och äter sin medhavda matsäck. Carl-Axel uppfattar att han bara vandrat några minuter i dimman men det har gått mer än tre timmar. Lärarinnan skäller på honom för försenad ankomst och tror att historien om dimman bara är en nödlögn för att han varit borta från skolan.

Alla med någon kännedom om folktro noterar omedelbart likheterna mellan ovanstående observationer och de berättelser om tomtar (leprechauns) som finns nedtecknade både I Sverige och andra länder. Det var dessa likheter som Jacques Vallee upptäckte på 1960-talet vilket resulterade i boken Passport to Magonia (1969). För traditionella folklorister och de ufologer som anammar den psykosociala teorin, är upplevelser av denna art kulturellt betingade visioner eller hallucinationer. Men Vallee som var kännare av hermetiska och esoteriska traditioner gjorde en annan bedömning: ”Jag tror att ufofenomenet ger belägg för existensen av andra tid-rum-dimensioner, att ufo kanske inte kommer från vad vi vanligen menar med rymden utan från ett multiversum (multiverse) som finns runt omkring oss och vilket vi envist vägrat erkänna som verklighet trots de bevis som varit tillgängliga under århundraden. En dylik teori är nödvändig för att kunna förklara både moderna fall och berättelser om Magonia (folktro-HB) – liksom ombordtagningar och den paranormala komponenten i rapporterna.” (7)

Ungefär samma slutsats drog journalisten John Keel efter sina många års fältundersökningar av både ufo och paranormala fenomen, framförallt i Ohiodalen i USA. Istället för multiverse använder Keel begreppet superspektrum för de parallella världar som omger oss. Även om han inte var främmande för utomjordiska besökare så talar han hellre om ultraterrestriella varelser istället för extraterrestriella. Han är både optimist och pessimist vad gäller framtiden när vi kommer att förstå och utforska dessa världar med dess mängder av väsen. I sin sista bok The Eighth Tower skriver Keel: ”I dag rör sig många vetenskapliga discipliner i samma riktning utan att inse att de utforskar ett mycket gammalt territorium. Inom några få år, kanske inom vår livstid, kommer alla vetenskaper att röra sig i samma riktning och superspektrums mysterier blir beskrivna och förklarade. Vi kommer slutligen att förstå - verkligen förstå – de krafter som har styrt våra öden under historiens gång.” (8)

En intressant antydan om detta nya forskningsfält ger Jay David, oberoende forskare och konsult till Arkansas Paranormal and Anomalous Studies Team (ARPAST). Han är också aktiv inom Dark Plasma Life Research Organization. På deras webbsida presenteras teorin om mörk plasma som förklaring till den mängd paranormala fenomen och varelser som observerats i alla tider. (9) Esoteriker noterar att denna teori är i stort sett identisk med esoterikens lära om överfysiska materievärldar. Man har bara använt en annan terminologi som kanske låter mera vetenskaplig. För den här studien kan det vara av intresse att tillämpa den taxonomi för överfysiska väsen som teosofen Charles Leadbeater presenterar i sin numera klassiska The Astral Plane (1895).

Charles Leadbeaters klärvoajanta studier är något av en fenomenkatalog över både varelser och krafter i överfysiska världar. I sin självbiografi berättar Leadbeater hur han fick ett erbjudande av adepten D.K. att tränas i att kunna observera parallella världar. En svår och krävande träning eftersom spontan klärvoajans utan kunskap huvudsakligen leder till olika typer av misstolkningar av vad som observeras. Leadbeater beskriver hur träningen gick till efter att hans klärvoajanta förmågor utvecklats: ”Tålmodigt och om och om igen skapade han (D.K.) en tydlig tankeform och frågade mig: ”Vad ser du?” Och när jag beskrev den så gott jag kunde så kom kommentaren igen och igen: ”Nej, nej, du misstolkar, du ser inte helheten, gå djupare in i dig själv, använd både din mentala och astrala syn, pressa på lite vidare, lite högre… mot slutet av träningen kallades lekfulla naturandar in och beordrades att förvirra och vilseleda mig.” (10)

Leadbeater delar in de väsen man kan träffa på i överfysiska världar i tre huvudavdelningar: mänskliga, icke mänskliga samt skapade. Mänskliga delas vidare upp i levande och avlidna. Med levande menas då personer som kan medvetet lämna sin kropp i så kallad astralflykt. Bland mänskliga och levande kan följande upplevelse sannolikt räknas in hämtad från Paramahansa Yoganandas självbiografi Autobiography of a Yogi. Den innefattar även materialisation. Jag har inte funnit händelsen i den förkortade svenska upplagan Mitt liv som yogi. Paramahansa Yogananda lärde sig yoga av sin lärare Sri Yukteswar. En dag befinner sig Yogananda i Serampore då han får ett telepatiskt besked att Sri Yukteswar åkt till Calcutta i ett ärende och att han inte kommer med niotåget som avtalat. En annan lärjunge, Dijen, tror inte på Yoganandas besked utan går för att möta Sri Yukteswar vid niotåget. Yogananda går till sitt rum där strax ett intensivt ljussken blir synligt. I ljuset materialiseras hans lärare Sri Yukteswar. Chockad böjer sig Yogananda och rör vid sin gurus fötter och mantel som känns som vanligt. Gurun förklarar: ”Jag är glad att du fick mitt telepatiska meddelande… Jag är nu klar med mitt uppdrag i Calcutta och anländer med tåg till Serampore klockan tio… Möt mig vid stationen. Du och Dijen kommer att finna att jag har med mig en passagerare, en liten pojke som bär på en silverbägare.”(11) Sri Yukteswar lägger händerna på Yoganandas huvud. Därefter hörs ett egendomligt mullrande ljud och guruns kropp börjar gradvis försvinna i ljuset. Först fötterna och benen, sedan resten av kroppen. Det var som om en skärm rullades upp, skriver Yogananda. Strax kommer Dijen tillbaka och förklarar att deras lärare inte anlände med niotåget. De går tillbaka till stationen och klockan tio stiger Sri Yukteswar av tåget som han meddelat och har även en liten pojke med sig som bär på en silvermugg. Yogananda skriver: ”För ett ögonblick upplevde jag en våg av rädsla inom mig på grund av den märkliga händelsen. Det kändes som om 1900-talets materialistiska värld bara försvann och jag kastades tillbaka till forntiden där Jesus uppenbarade sig för Peter på sjön.” (12)

I kategorin icke mänskliga finner vi enligt Leadbeaters schema huvudsakligen så kallade devor och naturandar. En, enligt esoteriken, parallell jordbaserad evolution. Naturandar (gnomer, undiner, sylfer med mera) motsvarar djurriket i organisk evolution medan devor är individer närmare människan i medvetande. De observationer som gjordes av Helge Eriksson och Carl-Axel Jonzon skulle enligt Leadbeaters taxonomi benämnas naturandar, gnomer. Dessa väsen har bland annat förmågan att påverka människor psykiskt, förvirra och lura, vilken stämmer väl med folktrons beskrivningar av till exempel fenomenet bergtagen.

Den 19 maj 1973 intervjuade Anders Liljegren och jag ufologen Åke Franzén i mitt föräldrahem i Södertälje. Åke tillbringade fem veckor 1969 i Point Pleasant, USA för att undersöka rapporterna om den märkliga varelsen som gick under namnet Mothman - fågelmannen. Åke intervjuade inte mindre än trettio vittnen. Ett av huvudvittnena var Linda Scarberry som tillsammans med sin man och ett annat par observerade fågelmannen den 15 november 1966. De såg varelsen både stående på marken och när den flög ovanför bilen efter att de skräckslagna flydde från platsen. Vingarna var cirka tre meter och vingspetsarna kunde ses på var sin sida om bilen. Vingarna flaxade inte utan var helt stilla. Något som imponerade på Åke var vittnenas uppriktighet och att flera blivit traumatiserade av observationerna. Linda Scarberry tvingades uppsöka sjukhus för den psykiska chock hon fått av händelsen. En morgon vaknade hon på sjukhuset av att ha klöst sönder både armar och ben. Hon visade Åke de stora ärr som fanns kvar. (13)

1925 utkom en bok med titeln Fairies at Work and at Play av den klärvoajante teosofen Geoffrey Hodson. Den innehåller en mängd detaljerade observationer av naturandar och devor. Men om flera av varelserna i stället beskrevs i en ufobok skulle de klassificeras som ufohumanoider. Intressant är att en varelse av Mothmantyp också finns med med bland Hodsons iakttagelser: ”När jag observerade några tunga stormmoln komma in över dalen fick jag syn på ett antal fågelliknande luftandar som hastigt färdades framför de anstormande molnen. Många av dem är mörka och otrevliga att beskåda då de liknar läderlappar… Deras ansikten är mänskliga och välformade, ansiktsuttrycket är otrevligt; resten av kroppen är ej helt formad och de liknar faktiskt fåglar med mänskliga ansikten… De utstöter ett hemskt, skrikande läte och då och då skjuter de nästan lodrätt upp och in i molnen.” (14) Det höga skrikljudet och den vertikala stigningen beskrivs i flera Mothmanrapporter.

Fler och fler ufologer har börjat studera dessa samband. En i Sverige tyvärr ganska bortglömd studie är Danaiderna - ett försök att förstå ufofenomenet av Staffan Andersson. En läsvärd bok där Staffan tar upp sambanden mellan folktroväsen och ufo. Han påpekar i inledningen: "Folkfantasin har ofta använts som ett sopcontainerbegrepp där allt man inte kan förklara dumpas. Att det inom denna så kallade fantasi även ryms sakliga skildringar av genuina upplevelser är ett faktum som få verkar ha insett...". (15) Det engelska författaren Janet Bord har gjort en liknande studie, Fairies, Real Encounters With Little People, där hon i ett kapitel ställer frågan: ufovarelser och naturandar, är det samma sak? (16)

I The Astral Plane ger Leadbeater även en mängd beskrivningar av olika typer av fenomen bland annat vad han kallar spirit lights, alltså ljusfenomen orsakade av naturandar eller devor. Här kan man fundera över om det intressanta Ulfsrydfallet 1995 i själva verket skall ges en esoterisk tolkning eller en naturvetenskaplig-teknisk? Båda ser jag som möjliga. I den lilla orten Ulfsryd, några mil sydväst om Tingsryd, inträffade två UFO-observationer den 7 januari 1995. Observationerna gjordes med ungefär två timmars mellanrum. Vid 17-tiden tar Ewy Johansson en kvällspromenad när hon får syn på ett ljusklot närma sig. Det stannar svävande över en stenmur på cirka 50 meters avstånd och ser ut att flyta ut i en stor ljusbåge över muren. Ewy blir helt paralyserad och kan inte röra sig. När klotet åter börja röra sig bort mot skogen vaknar Ewy till sans igen och vänder hemåt för att berätta för sin man vad som hänt.

Någon kilometer längre bort sitter grannen Stig Karlsson ett par timmar senare och tittar på teve. Strax före 19.30 ser han ett ljus som lyser in i rummet. Han går ut i trädgården och får syn på ett starkt vitlysande klot, cirka 80 cm i diameter. Det svävar på bara cirka 15 meters avstånd. Stig tar upp något föremål från marken för att kasta mot klotet men blir paralyserad och kan inte röra armen. "Det kändes som om jag fått någon strålning i kroppen", säger han. Efter en stund far klotet rakt upp och Stig kan röra sig igen. När han kommer tillbaka in i stugan har teven ändrats så han måste ställa om kanalerna. (17)

I folktroberättelser och humanoidfall finner vi ofta hur vittnen påverkas psykiskt av händelserna, blir förvirrade eller upplever en mängd ofta ganska bisarra fenomen och syner. Den esoteriska förklaringen ger Charles Leadbeater. Dessa naturandar tycker om att driva gäck med människor och spela olika spratt genom den förmåga de har att påverka psyket: ”De har stor hjälp i sina tricks genom den fantastiska förmåga de har att kasta glamour över de som kommer i deras närhet. Deras offer både ser och hör vad dessa naturandar påverkar dem att se, precis som en hypnotiserad person ser, hör, känner eller tror vad hypnotisören vill. (18)

Den sista kategorin i Leadbeaters taxonomi är artificiellt skapade väsen. Genom träning i visualisering och koncentration kan alla människor skapa så kallade elementalväsen i finare materia, väsen som ibland också kan materialiseras. I Magic and Mystery in Tibet berättar Alexandra David-Neel hur hon av en av munkarna får lära sig att skapa en tulpa - en självständig tankevarelse. Hon drar sig tillbaka i ensamhet och ägnar sig åt att meditera på den form hon vill skapa - en gladlynt munk. Efter flera månader börjar munken ta form och materialiseras. Till en början kommer den endast när hon kallar på den men efter hand blir den mera verklig och de andra munkarna tar varelsen för en annan människa. Från att ha varit en jovialisk munk förändras så formen efter hand till att bli mera demonisk och Alexandra inser att hon måste förstöra formen annars kommer den att ta överhanden. Men arbetet blir inte lätt, det tar henne cirka sex månader innan munken helt försvunnit. (19)

George Owen, professor i medicin var University of Toronto och hans hustru Iris är författare till en mycket intressant bok med titeln Conjuring up Philip. An adventure in Psychokinesis. De var båda kända parapsykologer med särskilt intresse för poltergeistfenomen. I sina undersökningar har de kunnat notera att vittnen till poltergeistfenomen ofta också är ufovittnen. De ljusbollar "balls of light", som rapporteras i båda kategorierna av fall kan ges en parapsykologiskt eller ufologisk tolkning, beroende på forskarens referensram. Boken Conjuring up Philipär något av en parapsykologisk klassiker där en grupp parapsykologer i Kanada beslutar sig för att skapa en varelse som de döper till Philip. De tankekonstruerade honom bit för bit och efter en längre tid kunde de börja kommunicera med honom. Det visade sig också att denna fantasivarelse lyckas "skapa" en mängd mycket påtagliga paranormala fenomen som till exempel att flytta bord. (20)

I sammanhanget kan jag nämna en egen upplevelse, som fick mig att fundera på sambandet mellan ufo och paranormala fenomen.  I mitten på 1970-talet deltog jag i en meditationsgrupp tillsammans med Sture och Turid Johansson. Vi prövade en del olika meditationstekniker och experimenterade också med skilda former av healing. Vid ett tillfälle var en kvinnlig bekant sängliggande i en förkylning. Hon befann sig på en ort ungefär tre mil från min bostad. Utan att meddela henne beslöt jag en kväll att pröva så kallad avståndshealing. Efter diverse koncentrations- och visualiseringsövningar "sände" jag efter bästa förmåga energi och tänkte därefter inte mer på saken. Nästa morgon ringde kvinnan och förklarade att " det hände en så underlig sak i går kväll när jag skulle somna". När hon låg på sängen dök plötsligt ett lysande klot upp i rummet. Ljusklotet närmade sig sakta sängen och flöt helt lugnt och stilla in i hennes kropp. Hon blev inte rädd och upplevde snarast en känsla av lugn. När hon vaknade på morgonen var förkylningen i stort sett helt borta. Naturligtvis kan jag inte vara säker på att ljusklotet skapades genom min kraftöverföring, men tidpunkten stämde och kvinnan har aldrig upplevt något liknande vare sig förr eller senare.

Jag umgicks en hel del med Sture och Turid Johansson under 1970-talet bland annat i deras meditationsgrupp. Med tiden skulle Sture bli världskänd som transmedium, uppmärksammad i teveserien Out On a Limb med Shirley MacLaine. Många gånger har jag funderat om de skrämmande varelser som Sture och Turid observerade i Väggarö på Södertörn den 29 oktober 1965 kan ha varit kontruerade elementalväsen utsända av någon. Jag intervjuade dem flera gånger om denna händelse och besökte även platsen.

Sture och Turid Johansson var mycket ufointresserade på 1960-talet. En kort tid efter att paret bevistat ett föredrag på Ifologiska sällskapet 1964 talar Turid på telefon med en väninna när en manlig röst plötsligt kommer in på linjen och säger att Sture och Turid skall åka ut till en plats som heter Väggarö. Den ligger på Södertörn, söder om Stockholm. Det resulterar i att paret börjar ta bilen ut till Väggarö då och då där de stannar och mediterar. Ibland upplever de som att det flyter blålila vågor eller strålningar genom bilen. En vinterkväll 1964 kommer ett starkt blåvitt sken bakifrån när de står på vägen. De hoppar ner i diket på var sin sida om vägen och ser ljusfenomenet gå som en raket upp i skyn igen.

Ingenting mer händer förrän den 29 oktober 1965. På dagen får Turid ett ”mentalt” meddelande att de skall bege sig till Väggarö vid tiotiden på kvällen. Rösten säger också att de skall vara försiktiga eftersom ”det pågår en maktkamp på jorden”. När de kommer fram till den vanliga platsen får de syn på ett antal små varelser som flyter omkring i luften och som kommer mycket nära bilen, cirka en halv meter.

Sture: När vi kom ut till det där stället där vi brukade sitta och hade fått besked om att åka till, så jag vet inte, men någonting hade gått snett med själva tidsangivelsen. Vi skulle vara där kring halv elva och vi var där halv tio och då fanns dom där gubbarna där redan. Vi såg dom inte förrän vi hade parkerat bilen. Det var inte helt mörkt utan skymning. Då fanns dom där redan nere på ängen och dom kom ju väldigt nära (cirka en halv meters avstånd på Stures sida av bilen -HB). Hur många det var vet jag allvarligt talat inte. Vi tror det var fem eller högst sex. Dom var någonstans mellan 1,25 till 1,50 meter långa med jättestora huvuden och ögon som lyste. Det var som man tänker sig fosfor, rödaktigt. Man såg inga pupiller. Dom gick inte utan flöt rätlinjigt fram. Dom gick inte i mjuka linjer.

Turid: Vi hade också en transistorradio och den gick hela tiden medan dom var där. Vi hade ju släckt av bilen och ljuset men radion hade vi lös i baksätet.

Sture: Jag önskade för mitt liv att det skulle komma en bil. Men det kom ingen. Varelserna försvann ute på gärdet och sedan var det precis som om dom skulle ha landat med ett tefat på bilen. Hela bilen skakade och radion tjöt och hoppade i baksätet och vi dök under instrumentbrädan. Vi trodde dom skulle knäcka bilen. Vi såg inget skepp starta. Vi var tillbaka dagen efter och skulle leta efter spår men vi fann inga.

Turid: Det är konstigt, förut då vi åkte ut och dom där strålningarna kom så hade man aldrig någon känsla av något ont eller dylikt utan vi satt och hade roligt och det var skönt och vi mediterade. Men efter det här med gubbarna så har vi varit ute och tittat och vi tycker det är så kusligt. Vi törs inte stanna i mörker och särskilt inte gå ur bilen.

Håkan: Hur länge varade händelsen?

Sture: Det kanske bara var fem minuter men för mig kändes det verkligen lång tid.

Håkan: Såg du några öron eller fingrar på varelserna?

Sture: Tänk dig själv att du sitter i halvskymning och tittar ut genom ett fönster. Skulle du tänka på och lägga märke till vilken typ av öron eller hur många fingrar dom hade och så vidare – när du är livrädd. Det gör man helt enkelt inte. Då skall man vara enormt kall och det kunde inte jag vara. Men dom hade armar det är jag förvissad om.

Håkan: Kommunicerade de aldrig med varandra?

Sture: Inte vad jag kunde se. Dom rörde sig inte i grupp utan var och en självständigt.

Efter chocken väntade Sture och Turid en stund innan de startade bilen och for iväg. De vågade inte åka direkt hem. Trots det är båda överens om att de gått för mycket tid. De kom inte hem förrän vid fyratiden på morgonen. Så länge var de inte ute och åkte. Tid har försvunnit menar de. Den märkliga telefonrösten och meddelandet att de skall bege sig till Väggarö skulle kunna tolkas så att ”någon” beslutat sig för att utsätta Sture och Turid för denna händelse. Motivet kan man i så fall bara spekulera om. (21)

Den esoteriska traditionen ger mycket detaljerade data och beskrivningar av de väsen som existerar i parallella världar. Esoteriken ger enligt min mening den intressantaste och mest uttömmande förklaringen kring alla paranormala väsen och deras uppträdande. Som alternativt paradigm eller arbetshypotes är därför den esoteriska traditionen värdefull. Men endast fortsatt forskning kan ge de definitiva svaren. Liksom Helge Eriksson, Carl-Axel Jonzon, Sture och Turid Johansson med flera kan vi vanliga människor plötsligt få en mycket konkret upplevelse av något av dessa väsen och därmed inse att vi inte är ensamma på jorden. Det får mig att tänka på John Keel suggestiva avslutning i Strange Creatures From Time and Space: ”Tro – eller skepsis – kommer att avgöras för dig på ett annat sätt. Nästa vecka, nästa månad eller nästa år färdas du på en öde landsväg sent på natten och när du passerat en kurva för du plötsligt se…”.

Noter

1. Anders Liljegren, ”Tolv små män med grymma drag kom emot mig i månskensnatten”, UFO-Information, nr. 2, mars-april 1973, s. 2-3.

2. Odaterat brev till UFO-Sverige kortfattat återgivet i Staffan Stigsjöö, ”Tefatsfolket, vänner eller fiender”, Larsson, Täby, 1974, s. 58.

3. Helge Eriksson, ”Varifrån kom de små männen”, (Mitt möte med det okända), Saxons veckotidning, nr. 42, 1974.

4. Boris Jungkvist, ”Besökare från kosmos. De flygande tefatens gåta”, Zindermans, Uddevalla, 1980, s. 193-194.

5. K. Gösta Rehn, ”UFO-utmaningen”, Zindermans, Uddevalla, 1976, s. 83.

6. Carl-Axel Jonzon, ”Skolgång med förhinder”, UFO-Information, nr. 3, 1982, s. 24.

7. Jacques Vallee, ”Dimensions. A Casebook of Alien Contact”, Contemporary Books, Chicago, 1988, s. 284.

8. John Keel, The EighthTower”, Saturday Review Press, New York, 1975, s. 216.

9. http://www.dapla.org/plasma_aliens.htm

10. Charles Leadbeater, “How Theosophy Came To Me”, The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India, 1975 (Orig. 1895), s. 133-134.

11. Paramahansa Yogananda, “Autobiography of a Yogi”, Self-Realization Fellowship, Los Angeles, California, 2008, s. 163-165.

12. Ibid. s. 165.

13. https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1973-1975/west-virginias-faagelman

14. Geoffrey Hodson, “Fairies at Work and at Play”, Quest Books, Wheaton, Illinois, 2010, s. 84-85.

15. Staffan Andersson, “Danaiderna – ett försök att förstå UFO-fenomenet”, Parthenon, Nyköping, 1999, s. 16.

16. Janet Bord, ”Fairies. Real Encounters With Little People”, Dell Publishing, New York, 1998.

17. Clas Svahn, “Kloten i Ulfsryd paralyserade två”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2007, s. 4-6.

18. Charles Leadbeater, ”The Astral Plane”, The Book Tree, San Diego, 2007, s. 112-113.

19. Alexandra David-Neel, “Magic and Mystery in Tibet”, Souvenir Press, London, 1965, s. 314-315.

20. Iris M. Owen & Margaret Sparrow, “Conjuring up Philip. An Adventure in Psychokinesis”, Harper & Row, New York, 1976.

21. Håkan Blomqvist, “Störtande satelliter och märkliga varelser”.

https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-2006-2009/stoertande-satelliter-och-maerkliga-varelser

22. John Keel, ”Strange Creatures From time and Space”, Fawcett Publications, Greenwich, Conn., 1970, s. 278.