Many great
beings from planetary and solar sources, and once or twice from cosmic sources,
have at times lent their aid and dwelt briefly upon our planet.
Alice Bailey, Initiation, Human and Solar
10. Venusianerna
Den fråga som vållat störst problem och varit föremål för otaliga kontroverser är påståenden i den esoteriska traditionen och från ufokontaktpersoner om liv på andra planeter i vårt eget solsystem. Här finns flera olika tolkningar och teorier både bland esoteriker och anhängare av kontaktpersoners budskap. Timothy Good ägnar flera kapitel i sin biografi, George Adamski. The Untold Story, åt hur denna fråga hanterats inom Adamskirörelsen. När kritiska ufologer och skeptiker avfärdar de tidiga kontaktpersonernas berättelser brukar det vara de kontaktades information om mänskligt liv på våra grannplaneter som är stötestenen. Ganska naturligt med tanke på att både astronomiska data och information från våra egna rymdsonder entydigt visar att högre organiskt liv är omöjligt på andra planeter i vårt solsystem.
Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att i stort sett alla planeter är bebodda. Dock framkommer i flera senare esoteriska källor att det inte rör sig om människor med organism som jordmänniskan. I Den hemliga läran, del 1, skriver Blavatsky: ”Vägran att medge att det i vårt solsystem kan finnas förnuftiga och tänkande mänskliga varelser är en av vår tids största utslag av högfärd.” (1) Vidare förklarar hon att invigda adepter vet att nästan samtliga planeter är bebodda och kan kommunicera med dessa världar.
I ett av de så kallade Mahatmabreven till A.P. Sinnett 1882 nämner en av adepterna liv på andra planeter: ”Notera att när jag säger människor menar jag mänskliga varelser av vår typ. Det finns andra och oräkneliga planetkedjor och glober med intelligent liv – både i och utanför vårt solsystem – kronan på utvecklingen i deras respektive kedjor. En del fysiskt och intellektuellt lägre, andra oerhört mycket högre än människan i vår planetkedja.” (2) Vad vi inte får klart för oss i dessa tidiga källor är om det menas organiska, fysiska människor som vi? Inte heller Alice Bailey är, vad jag kunnat finna, tydlig på den här punkten. Hon talar i flera böcker om mänskligheten på till exempel Venus men inte huruvida de är fysiska i vår bemärkelse. ”… dess (Venus-HB) mänsklighet är följaktligen högre utvecklad än vår, och kan hjälpa oss”. (3)
Den enda esoteriker som är tydlig på denna punkt är Henry T. Laurency. I flera av sina verk förklarar han att organiskt liv endast finns på vår planet i solsystemet men att invånare på övriga planeter också har fysiska kroppar (höljen) dock ej cellbaserade. Här några citat:
”Vår planet, Tellus, är den enda planet i solsystemet, där organiskt liv är möjligt. På andra planeter är människans lägsta hölja (49:5-7) ett aggregathölje och icke organiskt. I regel finns endast en sådan planet i varje solsystem”. (4)
”Lägsta höljet i fysiska världen behöver ingalunda vara en organism. På övriga planeter är lägsta höljet nämligen, liksom alla övriga slags höljen, ett aggregat av magnetiskt sammanhållna atomer och molekyler”. (5)
Henry T Laurency nämner i flera verk besökare från andra planeter men endast en gång kommenterar han tefatsproblematiken. Detta sker i ett brev till en god vän skrivet den 12 oktober 1965. Sannolikt har brevskrivaren frågat honom hur han ser på ufofrågan. Svaret blir följande: ”Beträffande ”tefaten” vet jag ingenting och har aldrig intresserat mig för några slag av ”fenomen”. I och för sig finns det ingenting orimligt i själva saken. Invånarna på Venus ha utom eterhölje ett grovmateriellt aggregathölje förvillande likt en organism. De äro långt före oss i medvetenhetsutvecklingen och ha löst sina ”fysiska problem”. De veta allt om oss, så besöken skulle vara till för att ge människorna något att tänka på. Resultatet tyder på att det hela förefaller meningslöst. För mig obegripligt”.
Laurencys påstående om att invånare på övriga planeter i solsystemet skulle ha fysiska kroppar men inte cellbaserade organiska som vi, har jag inte kunnat belägga i någon annan källa i den esoteriska litteraturen. Inte heller hos Alice Bailey som är en av huvudkällorna för Laurency. Men uppgiften är intressant särskilt när vi närmare studerar och jämför den med de tidiga kontaktpersonernas berättelser och upplevelser.
Den kontaktperson som kanske tydligast framhållit att de människor från Venus, Mars, Saturnus etc han träffade var helt fysiska, likt jordbor var George Adamski. Desmond Leslie konfronterade en gång Adamski med frågan om rymdmänniskorna kunde ha varit materialisationer. ”Dom var inga jädrans spöken”, blev svaret. (6) Adamski stod ända till slutet fast vid att de rymdmänniskor han träffade var precis som vi och levde och arbetade i hemlighet i vårt samhälle. Men Desmond Leslie berättar också att Adamski en gång förklarat för honom att ingen kan färdas till andra planeter i vårt solsystem i sin vanliga fysiska kropp och möta dess invånare. (7) Det tolkar Leslie så att den teosofiska förklaringen att venusianer etc lever i en för oss osynlig värld på sina planeter är riktig och att Adamski inte ville medge det för att inte förvirra allmänheten med esoteriska förklaringar. I ett mycket långt tillägg till andra utgåvan av Flying Saucers Have Landed (1970) försöker Leslie visa att Adamski inte vara en bluff trots att han påstod sig ha träffat venusianer. Han citerar en mängd teosofiska källor för att styrka sin tes att människor på våra grannplaneter inte lever i samma fysiska värld som vår. ”De gamla skrifterna förklarar att liv på Venus opererar på en högre oktav. Om därför en venusian vill besöka oss och kunna ses som fysiskt påtaglig måste han reducera sina vibrationer. Följaktligen blir personer som Adamski upprörda vid påståendet att de inte var av kött och blod som vi.” (8)
Det kan vara intressant att jämföra de uttalanden som gjordes av Borderland Sciences Research Associates (BSRA) angående Adamskis första kontakt. När Meade Layne, ledare för BSRA, läste i tidningen om Adamskis upplevelse i öknen den 20 november 1952 kontaktade han mediet Mark Probert. Vid en seans den 1 december 1952 frågade Meade Layne om det fanns någon verklighet bakom Adamskis berättelse. Genom kläraudiens meddelade en individ vid namn Yada di Shi´ite att han och hans grupp läst artikeln och besökt de inblandade vittnena och lyssnat till deras konversationer och tankar. De hade också besökt platsen för händelsen. Yada fortsätter:
”Historien är i huvudsak sann. Farkosten landade och Mr. Adamski hade en konversation med piloten på farkosten. Men broder Adamski var så upphetsad att han inte klart minns allt som sades. Den här speciella farkosten kom från planeten Venus. Men vi måste påminna er om att på grund av den intensiva hettan på planeten, beroende på närheten till solen, och en atmosfär fylld av koldioxid, gör att det knappast är troligt eller snarast omöjligt att varelser med samma organiska struktur som människan kan leva på dess yta. Dessa venusvarelser lever i planetens etervärld.” (9)
Den esoteriska förklaringen vann dock aldrig någon vidare anslutning bland Adamskis medarbetare runt om i världen. Och man fortsätter än i dag att hävda att rymdmänniskorna från våra grannplaneter är lika fysiska som jordmänniskor. Att detta skapar problem för trovärdigheten för nutida Adamskianhängare är uppenbart. Man tvingas ta till ganska absurda konspirationsteorier för att försvara sin ståndpunkt. Den klassiska Adamskirörelsen är numera en tämligen liten skara. Men ännu fortsätter Glenn Steckling att hålla traditionen levande genom sitt arbete med The Adamski Foundation i Vista, Kalifornien. Den startades 1965 av Adamskis medarbetare Alice Wells. Vid hennes död 1980 tog Fred Steckling över ansvaret och i dag är det alltså hans son Glenn som för facklan vidare.
För att få en uppdaterad bild av hur Glenn Steckling bedömer Adamski skrev jag ett mejl som han besvarade den 29 november 2010. Glenn berättar att han själv vid flera tillfällen träffat samma rymdmänniskor som Adamski mötte. Den individ som fick namnet Orthon mötte Glenn för 25 år sedan. Sedan dess har han vid flera tillfällen träffat andra rymdmänniskor från samma grupp. Senaste mötet var för åtta år sedan. Glenn förklarar att de inte åldras som vi och att deras ålder ligger mellan 250-500 år. På den explicita frågan hur de kan leva på Venus om de är organiska som vi säger Glenn att vi är utsatta för en gigantisk konspiration från myndigheterna. De känner till rymdbesöken men gör allt för att hindra sanningen att komma ut. Bland annat försöker man genom att sponsra skräckfilmer om onda rymdmänniskor få allmänheten att frukta rymdbesök och blanda bort korten.
Glenn menar att de flesta forskare och tekniker hålls okunniga och sanningen förutom de få som vet vad som verkligen försigår? Genom att så få avläser och kalibrerar instrumenten så når inte sanningen mer än en mycket liten grupp som kontrollerar informationen. Han avslutar: ”Jag kan försäkra dig att George inte missförstod sina rymdkontakter. Jag har haft förmånen att känna George Adamski och också möta några av hans kontakter och de är precis vad de påstår sig vara; mänskliga varelser från våra grannplaneter, lika fysiska som du och jag och lever på ytan av samma typ av fysiska planet som vi.”
Med undantag för Adamski var de flesta av det tidiga 1950-talets kontaktpersoner eniga om att rymdmänniskorna inte levde i samma fysiska värld som jordmänniskor även om man använder lite olika terminologi för att förklara saken. De rymdmänniskor som vid flera tillfällen kontaktade Orfeo Angelucci är tydliga med att deras farkoster är ”eteriska” men kan på ett ögonblick attrahera materia så att farkosterna blir synliga för jordmänniskor. Det gäller även rymdmänniskorna som i vanliga fall lever i dimensioner som är okända i vår värld. (10)
Vid ett tillfälle möter Orfeo Angelucci en av rymdmänniskorna vid en bussterminal. En man klädd i vanlig kostym och hatt. Mannen ger följande förklaring: ”Förra gången du såg mig, Orfeo, var jag i en inte fullt synlig projektion i din tredimensionella värld. Syftet var att ge dig en uppfattning om vår verkliga form. Men i kväll kan du se mig helt materiell. Om du inte visste vem jag var skulle du inte kunna skilja mig från någon av dina medmänniskor. I kväll är jag ingen halvfantom utan kan röra mig bland människor som människa… Nu vet du att vi kan uppträda och fungera som vanliga människor.” (11)
Lite mera komplicerat blir det när det gäller Daniel Fry. I september 1970 besökte Fry bland annat Sverige och höll flera föredrag där han berättade om sina möten med den rymdman som han kallar Alan och den organisation, Understanding, som blev ett resultat av kontakten. Alan ger sig ut för att vara amerikansk medborgare och har ett pass som Fry skaffat honom. Han är bosatt i Kairo och är officiellt representant för en import- och exportfirma men i själva verket försöker han bidra till fred i Mellanöstern. Det ovanliga med Alan är att han inte säger sig komma från någon planet utan har fötts ombord på ett rymdskepp. Vid en katastrof på jorden för mycket länge sedan flydde en del människor i rymdskepp och har sedan dess levt i dessa. Vi är alltså hans släktingar. Enligt Fry ser Alan ut som en medelålders herre. Han har ljusbrunt hår och blå ögon. Däremot skulle en läkare göra ”chockartade upptäckter” om de undersökte Alan. Bland annat skulle man upptäcka skillnader om man gav honom blodtransfusion. ”Våra blodtyper passar nämligen inte Alan”, enligt Fry. (12) Däremot nämner han inget om andra dimensioner.
En lite annorlunda komplikation uppstår när det gäller Howard Menger. I sin bok From Outer Space to You berättar Menger om sina många kontakter och samarbete med rymdmänniskor från planeter i vårt solsystem. De rör sig i vårt samhälle och han får vid några tillfällen åka med i deras farkoster. Även om alla kontakter är mycket fysiska och påtagliga så förklarar rymdmänniskorna ändå att de inte normalt fungerar i samma värld som jordmänniskor. Menger skriver: ”… på Venus och Saturnus är vibrationerna mycket högre och kropparna mera subtila (tenuous); och om en jordmänniska i fysisk kropp skulle resa dit skulle han sannolikt inte se de livsformer som vibrerar snabbare än hans egen – lika lite som han kan observera de andliga livsformerna på sin egen planet. Såvida personens fysiska kropp inte genomgick en viss process skulle han inte kunna se varelser på andra planeter.” (13)
Timothy Good intervjuade och tillbringade mycket tid med Howard Menger 1978. Då var Menger tveksam till om det var människor från andra planeter han träffat. Snarare trodde han att det kunde röra sig om en högre civilisation boende på jorden som har funnits här i tusentals år. (14) När Rolf Rodehag, pilot och god vän till familjen Menger, frågade om detta uttalande 1982 svarade Howard: ”Jag tar tillbaka allt jag sagt om att de kommer från Venus, Mars etc”. (15) Istället för rymdmänniskor talar han nu istället mera neutralt om ”besökarna” – the visitors. Det är också den term han använder i den bok, The High Bridge Incident: The Story Behind the Story som utkom 1991. (16)
När det gäller George Van Tassel är uppgifterna också svårtolkade. På många nätsidor sägs att den varelse, Solgonda, han mötte på sina ägor vid Giant Rock, Kalifornien den 24 augusti 1953 var en venusian. Farkosten som Van Tassel fick besöka var av samma klockformade typ som de George Adamski beskriver. Men jag har inte funnit någon källa där Van Tassel själv säger att Solgonda kom från Venus. I en intervju som finns publicerad på YouTube förklarar han att mannen från farkosten inte sa var han kom ifrån.
I sin tidskrift Proceedings förklarar Van Tassel att det både finns rymdmänniskor som normalt är synliga för oss och de som lever i andra ”frekvenser”. ”Många av de rymdmänniskor som besöker oss kommer från livsnivåer som gör att de måste sänka sin kropps vibrationer för att bli synliga för oss…De har utvecklat metoder som gör att de kan ändra sina kroppars vibrationer till vårt synfält lika lätt som vi kan kondensera ånga till vatten och sedan frysa den till is…” (17) I sammanhanget kan det vara intressant att notera att Van Tassel även beskriver ett litet instrument som rymdmänniskorna har på sig. Genom en lätt tryckning på ”kristallbatteriet” kan de få ljuset att böja sig runt kroppen så de blir osynliga. Men det är inte någon form av materialisation. De är fortfarande lika fysiska. (18)
I augustinumret 1954 av Ray Palmers tidskrift Mystic Magazine presenterades en av de mest fascinerande artiklar jag någonsin läst angående fysiska kontaktfall. Intressant inte minst ur esoterisk synpunkt. Med den något sensationella rubriken Venusians Walk Our Streets beskrev journalisten Paul M. Vest sina upplevelser i Santa Monica, Kalifornien, sommaren 1953. Denna artikel har återgivits i flera tidskrifter, bland annat Round Robin och de svenska Brevcirkeln Arcanum, Seklet samt UFO-Information. (19) Paul Vest beskriver sig själv som något av en skeptiker men är samtidigt väl bevandrad i den esoteriska traditionen och har bland annat skrivit artiklar om Helena Blavatsky och Alica Bailey. Han beskriver sin bakgrund sålunda: ”Jag har mött svamis, yogier, medium, klärvoajanter, mystiker och messiasfigurer i mängder, men jag har aldrig låtit mig duperas av någon av dem, inte heller de som varit ärliga men självbedragna. Jag har också mött flera personer som jag tveklöst igenkänner som verkliga andliga adepter; likaväl som jag har känt ett antal sensitiva eller medier som varit ärliga, uppriktiga och haft förmågan att kunna producera autentiska paranormala fenomen.” (20)
I juni 1953 fick Paul Vest ett telefonsamtal från en person som introducerade sig som Bill. Han ville träffa Paul och hänvisade till hans artikel The Secret Wisdom Behind the Great Religions i Fate Magazine, maj 1953. De stämmer möte vid en busshållplats i Santa Monica men bussen som Bill skulle ha kommit med stannar inte vid hållplatsen utan kör förbi. Paul är i färd med att återvända till sin bil när han hör en röst ropa sitt namn. Vid busshållplatsen står plötsligt Bill. De skakar hand och Paul upplever att sin gästs hand som om den saknade underliggande benstruktur. På frågan hur Bill kom hit svarar han undvikande.
De färdas hem till Paul Vests våning och slår sig ner för en
pratstund. Den gåtfulle Bill beskrivs på följande sätt: cirka
Efter några inledande fraser frågar Bill: ”Har du hört talas om Orfeo Angelucci?” Paul svarar nekande och Bill förklarar att Orfeo är den första jordmänniskan som gjort en färd i yttre rymden i vad som populärt kallas ett flygande tefat. Paul tror först att det är ett skämt men förstår att Bill är helt uppriktig. Skeptisk frågar Paul om han verkligen tror att Orfeo Angelucci färdats i ett flygande tefat?
”Ja, jag kan bekräfta det. Men Orfeo behöver hjälp nu! Det är det huvudsakliga skälet till att de skickat mig med en önskan om att du hjälper honom att berätta om sina upplevelser för fler människor. De är väl medvetena om ditt djupa intresse och ovanliga erfarenheter vad gäller metafysik, religion och det paranormala.” (21) Paul Vest ställer den naturliga frågan vilka de mystiska ”de” är. Bill förklarar att han skulle tvivla om han avslöjade sanningen men att Paul kommer att förstå svaret lite senare. Och efter en stunds konversation får Paul klart för sig att hans gäst verkligen är en besökare från en annan värld. Trots att det först skrämmer honom känner han snart en djup känsla av vänskap och samhörighet med denna ovanliga man.
Bill lånar telefonen och ringer upp Orfeo Angelucci för att arrangera ett möte mellan Orfeo och Paul. Därefter berättar han att de utomjordiska besökare som kontaktat Orfeo är högt utvecklade eteriska väsen och att han definitivt inte tillhör dem. Venusianerna från vår grannplanet är av en mera materiell evolution och även om det finns vissa fysiologiska skillnader så skulle människor i de flesta fall ta dem för vanliga jordmänniskor. Bill nämner också att våra nuvarande teorier angående atmosfären och ytförhållandena på Venus är felaktiga.
Bill ger Paul namn, adress och telefonnummer till ett dussintal personer i södra Kalifornien som antingen kontaktats av rymdmänniskor eller studerar frågan. Han nämner till exempel att George Adamski mött och talat med utomjordingar. En del av de kontaktade hade inte riktigt kunnat hantera upplevelsen och deras fantasi hade tagit överhanden. Bill förklarar också skälen till sekretessen och försiktigheten i kontakterna: ”På er jord kan en skillnad i hudfärg, religion, tillhörighet till en annan ras eller land eller något annat trivialt orsaka djurisk ondska, ohygglig brutalitet och slaktandet av millioner människor. Blir du då verkligen förvånad när jag nämner att människor på andra planeter betraktar jorden på samma sätt som ni ser på ett näste av giftiga ormar som biter varandra till döds. Mycket av det bitandet sker med ord, attityder, diskriminering, intolerans och en mängd andra dödande psykologiska vapen… Jorden, sorgens planet, är en av de hårdaste och svåraste evolutionsvägarna i hela kosmos.” (22)
Strax innan Bill skall ge sig av säger han till Paul att han förmodligen kommer att tvivla på att det här besöket har hänt och att han därför skall kontakta de personer han fått adressuppgifter på. Speciellt ska ha kontakta en reporter (Mortimer Bane-pseud) på Los Angeles Times. Bill lovar att ta kontakt igen när artikeln om Orfeo Angelucci har publicerats. Paul kör Bill till busshållplatsen och ser honom gå ombord på bussen till Los Angeles.
Paul Vest kontaktar Mortimer Bane på Los Angeles Times. Han berättar att en dag i februari 1953 kommer en man in, presenterar sig som Mr. Wheeler och påstår att han är från Venus. Beskrivningen passar exakt på den man Bill som Paul träffat. Max är van vid udda typer och knäppgökar så han betraktar det hela som ett bisarrt skämt. Då tar mannen och drar tumnageln över Mortimers skrivbord och det blir ett drygt en centimeter djup avtryck. Reportern misstänker fortfarande att det hela är ett någon form av trick eller skämt och ber mannen återkomma dagen därpå.
Nästa dag återvänder Mr. Wheeler tillsammans med en kamrat som verkar vara närmast en tvilling. Mortimer har då skaffat en metallbit av härdat stål och han frågar om mannen kan göra om bedriften med skrivbordet fast i stålbiten. Han tar stålet och låter tummen glida över ytan, vilket skapar en drygt en centimeter djup spricka. Nu blir Mortimer lätt nervös och börjar undra vem mannen egentligen är. Metallbiten lämnades senare till Smith-Emery Company, ett laboratorium i Los Angeles som konstaterade att det krävdes en kraft på 770 kilos tryck att åstadkomma sprickan. Men man kommenterade också att en sådan kraft skulle istället ha krossat denna typ av metall.
Paul Vest kontaktar Orfeo Angelucci som han lovat och skriver en artikel om hans upplevelser vilken publiceras i Mystic Magazine, november 1953. Paul frågar Orfeo och hans fru Mabel om den mystiske mannen som hälsade på dem. Mabel förklarar: ”Åh, den där mannen gav mig kalla kårar. Han ringde på dörrklockan en dag och presenterade sig med ett ovanligt namn som jag inte kommer ihåg. Han verkade veta allt om oss. Det skrämde mig – det var något underligt och rent av övernaturligt med honom.” (23)
Paul Vest ägnade en hel del tid åt att kontakta de personer vilkas namn och adress han fått. En del hade mött Bill endast kort och inte alla visste vem han var eller sambandet med flygande tefat. Efter att artikeln om Angelucci publicerats kontaktade Bill Paul Vest igen och förklarade att han var nöjd med resultatet, men att det skulle dröja länge innan jordmänniskor började förstå besökarnas verkliga natur och de flygande tefaten.
Flera ufologer har skrivit om den märkliga historien med Mr. Wheeler. Den första att publicera händelsen var John Cutler med artikeln Venusians in Los Angeles, publicerad i BSRAs tidskrift Round Robin 1953. (24) Cutler kommer med den intressanta uppgiften att FBI har en fullständig rapport med fallet Mr. Wheeler men den är delvis hemligstämplad. Lite mer uppgifter ger James Crenshaw i artikeln The Great Venusian Mystery, publiserad i Fate 1966. (25) Mr. Wheeler undrade om journalisten på Los Angeles Times kunde ordna honom ett jobb. Han kontaktade Hatch Graham på Los Angeles County Public Defenders Office, som behövde någon som letade efter försvunna personer, eftersökta i samband med rättegångar. Mr. Wheeler fick en tillfällig anställning Det visade sig att han kunde hitta personer på några timmar som experter sökt efter i månader. Det var som om han hade ockulta förmågor. Men anställningen blev kortvarig. Wheeler dök inte upp till jobbet en dag efter att Mortimer Bane förslagit att de skulle kontakta FBI för att undersöka den mystiske venusianen.
”Ett av de märkligaste tefatsfall jag någonsin blivit involverad i”, konstaterar den skeptiske ufologen James Moseley i sin bok The Wright Field Story. Han besökte sin vän Manon Darlaine under en resa till Kalifornien 1953 och tillsammans intervjuade de både journalisten Mortimer Bane och advokaten Hatch Graham. Bane ger följande beskrivning av Mr. Wheeler och hans kompanjon: ”Han och den andra mannen verkade inte abnorma, bara lite märkliga. Ögonen satt längre ifrån varandra än normalt och de hade små öron men inte onormalt små. De var rödbruna i hyn med breda näsborrar. Bara tillräckligt märkliga för att göra dig lite osäker även om du inte kunde sätta fingret på vad det var… De pratade inte som lodisar. Faktum var att deras engelska var perfekt, förutom att de använde några ord fel.” (26) I en senare artikel, skriven 1996, påstår James Moseley att reportern på Los Angeles Times egentligen hette Maurice Beam. (27)
Enligt Paul Vest besökte Mr. Wheeler flera av de tidiga amerikanska kontaktpersonerna. En av dessa var George Van Tassel som nämner mötet i flera artiklar i sin tidskrift Proceedings. (28) Några månader efter att Wheeler försvunnit från sitt arbete i Los Angeles kom han till Van Tassels egendom vid Giant Rock i Kalifornien. Där demonstrerade han för drygt 20 vittnen en liten kristallapparat som gjorde honom osynlig. Ufologen William Hamilton intervjuade ett av vittnena som var med vid tillfället, George Van Tassels svärson Dan Boone. Han hade mött två män och två kvinnor i en butik i Yucca Valley där de frågade Dan om vägen till Giant Rock. Ledaren för gruppen var en lång, mörk, stilig man. Dan erbjuder sig att visa vägen och de kommer fram en lördagskväll lagom till det meditations- och channelingmöte som George Van Tassel hade i grottan under Giant Rock. Gruppen deltar i mötet och en av de främmande männen tar fram ett liten kristalliknande föremål som han lätt trycker på, varvid han försvinner ur allas åsyn, för att strax bli synlig igen. Dan Boone ber honom göra om försöket och Dan sträcker sig mot mannens skuldra och kan känna hans kropp trots att han är osynlig. William Hamilton intervjuade Dan Boone och även ett kvinnligt vittne cirka tre år efter händelsen. (29) George Van Tassel skriver, som jag tidigare nämnt, att det finns rymdmänniskor som är både fysiska som jordmänniskor och de som är på en högre eterisk nivå. I en artikel förklarar han att en del händelser som verkar som materialisationer i själva verket utförs med tekniska hjälpmedel. Med hänvisning till besöket i Giant Rock skriver Van Tassel: ”Mycket har sagts om att dagens rymdmänniskor kan materialisera och dematerialisera sig. Jag kan ärligt säga att jag har sett och talat vid en av dem som på ett ögonblick försvann ur min åsyn men jag kunde fortfarande röra vid honom precis där han försvann.” (30)
I januari 2012 började jag en mejlväxling med en amerikansk man som berättade att han sedan många samarbetade mycket nära med den grupp rymdmänniskor som ursprungligen kontaktade George Adamski, George Van Tassel, Orfeo Angelucci med flera. Mannen, som jag här kallar James, vill tillsvidare vara anonym eftersom han enligt egen uppgift arbetar med flera projekt tillsammans med den grupp rymdmänniskor som leds av den individ som går under namnet Mr. Wheeler och som Paul Vest mötte i Santa Monica. Det är naturligtvis för mig svårt att bedöma trovärdigheten i vad James berättar men hans informationer är intressanta och jag relaterar en del av dessa här.
James blev inblandad i ufofrågan 1985 när han träffade
Dorris Van Tassel, hustru till George Van Tassel i andra äktenskapet. Dorris
heter tidigare Andre och var släkt med den kände polarfararen S A Andrée. Dorris
kände de flesta av de tidiga kontaktpersonerna i Kalifornien och var själv i
kontakt med och samarbetade med gruppen kring Mr. Wheeler. Något hon berättade om
vid Daniel Frys UFO Bicentennial i Tonopah, Arizona 23-25 april 1976. (31) Hon
var kiropraktor och healer och under 1950- och 60-talet drev hon ett
hälsoinstitut (health resort) bara drygt
Enligt James är den grupp på elva rymdmänniskor han samarbetar med från Venus. Jag har flera gånger frågat om de har en organism som vår. James säger att Wheeler inte har blod som vanliga människor utan hans kropp är klorofyllbaserad. Han äter inte utan assimilerar energi från luften. Han har förmågan att förflytta sig var han vill och uppträda i vilken form han själv önskar. Gruppen kring Wheeler lever på hemlig ort i Kalifornien. James berättar att han under de senaste tjugo åren försökt samarbeta med flera intresserade människor men när de verkligen fått se farkosterna har de flesta blivit rädda och givit sig av. Kontakterna med Wheeler och hans grupp sker ofta genom att James får ett telefonsamtal att åka till en viss plats t ex. ett motell. Ibland hämtar Wheeler honom i bil.
Enligt James var de publika kontakterna på 1950-talet en test från rymdmänniskornas sida för att se hur vi reagerade på deras närvaro. Hundratals personer kontaktades och föreslogs olika projekt för att hjälpa jordens utveckling. Men de flesta klarade inte kontakterna och bara cirka en procent lyckades med sina projekt. Rymdmänniskorna insåg att vi är mycket obalanserade och opålitliga. En del av kontaktpersonerna tappade alldeles fattningen och började fabricera egna historier när kontakterna upphörde. Detta var enligt James vad som bland annat hände George Adamski. All berömmelse steg honom åt huvudet och han försökte rida vidare på vågen med egna berättelser. På många sätt är rymdmänniskorna besvikna på oss.
I flera mejl försöker James förklara hur det verkligen känns att stå i kontakt med dessa individer. Och hur viktigt det är att han inte sviker deras förtroende som så många andra gjort: ”För mig är dessa rymdmänniskor verkliga och påtagliga, inte bara ord på papper i de högar av material du har. Där har du skillnaden. För mig är detta verklighet (a real affair). Du har inte sett, talat med, känt händerna, sett ögonen, känt deras dofter eller upplevt den kärlek de utstrålar. Det har jag.” (33)
Så hur skall man bedöma alla dessa påståenden om kontakter med en utomjordisk grupp? Ur esoterisk synpunkt finns det inget orimligt i själva tanken. Den esoteriska traditionen talar ofta om hjälp från utomjordiska besökare från våra grannplaneter. Frågan är förstås om dessa individer är vad de utger sig för att vara? Som vi såg spekulerade Howard Menger att de kanske stället kunde vara en hemlig jordbaserad grupp. Med tanke på deras förmågor att försvinna i tomma luften etc är de då närmast att jämföra med den esoteriska traditionens adepter eller planetväktare. Frågan får lämnas öppen.
Noter
1. H.P. Blavatsky. ”The Secret Doctrine. Vol 1. –
Cosmogenesis”, Theosophical University Press. Pasaden ,California, 1970, s. 133. Se även vol 2, s. 701.
2. “The
Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. Transcribed
and Compiled by A.T. Barker”. The Theosophical Publishing House, Adyar,
3. Alice
Bailey. “A Treatise on Cosmic Fire”. Lucis Press,
4. Henry T. Laurency. “Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1987, s. 259.
5. Henry T. Laurency. ”Livskunskap tre”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1989, s.330.
6. Desmond
Leslie, George Adamski. ”Flying Saucers Have Landed”, revised and enlarged
edition, Neville Spearman,
7. Ibid. s.
259.
8. Ibid. s.
266.
9. “The
10. Orfeo
Angelucci. “The Secret of the Saucers”,
11. Ibid.
s. 56.
12. Göran Frankel. “Intergalaktisk federation arbetar på lösning av MÖ-krisen?”, Helsingborgs Dagblad, 6 sept. 1970.
Ingmar Kommonen. ”Dr Fry verkligen övertygad om att flygande tefat finns. Jag har själv åkt med ett”, 17 sept. 1970.
13. Howard
Menger. ”From Outer Space to You”, Saucerian Books,
14. Brev från Timothy Good 27 februari 1984.
15. Intervju med Rolf Rodehag 16 juli 1985.
16. Howard
och Connie Menger. ”The
17. George
Van Tassel. “Materilization and de-materialization”, Proceedings, vol 3:8, June
1955, s. 9-11.
18. George
Van Tassel. “The Perfect Defence”, Proceedings, vol. 6:2, May-June 1958, s. 9.
19. Round
Robin. The Journal of Borderland Research, vol. 38:2, March-April 1982.
Brevcirkeln Arcanum, brev 69, februari-mars 1994.
Seklet, nr. 2-3, 1968.
UFO-Information, nr. 10, 1970.
20. Paul M.
Vest. “Venusians Walk Our Streets”, Round Robin, vol. 38:2, March-April 1982,
s. 3.
21. Ibid.
s. 3.
22. Ibid.
s. 6-7.
23. ibid.
s. 10.
24. John
Cutler. “Venusians in
25. James
Crenshaw. “The Great Venusian Mystery”, Fate, vol. 19:6, Juni 1966.
26. James
Moseley. “The Wright Field Story”, Saucerian Books,
27. James
Moseley, “The dawn of the flying saucer era”, UFO Universe, vol. 6:1, Spring
1996, s. 42.
28. George
Van Tassel. “Authors – hearsay – and facts”, Round Robin, vol. 4:4, juli 1956,
s. 6.
29. William
Hamilton. “Alien Magic”, UFORCES,
30. George Van
Tassel. “Materialization and de-materialization”, Proceedings, vol. 3:8, juni
1955, s. 9.
31. UFO
Bicentennial, Understanding, vol. 21:5, June 1976, s. 5.
32.
Mejlkorrespondens med James 25 och 26/2 2012.
33.
Mejlkorrespondens med James 22/10 2012.