Den 6 augusti 2022 avled en av Sveriges mest kända kontaktpersoner, Sten Lindgren. Hans inflytande på den tidiga svenska uforörelsen var omfattande. Med sitt stora kontaktnät, engagemang och budskap kom han att inspirera både enskilda ufologer och till bildandet av UFO-Sverige 1970.

Väggarna i vardagsrummet var fyllda med ufobilder, affischer och kartor. Kjell Jonsson och jag placerades i en soffa. Ljuset släcktes utan förklaring medan Sten tog plats vid en ljusorgel, Clavilux, och började spela ”kosmisk musik”. Efter denna introduktion förklarades att mötet var styrt av rymdbröderna och att Sten stod i både fysisk och telepatisk kontakt med en utomjordisk grupp. Det var meningen att vi skulle träffas och Kjell och jag anmodades att starta en lokal UFO-Sverigegrupp i Södertälje. Fulla av entusiasm startade vi också UFO-Södertälje direkt vid hemkomsten.

Den 23 mars 1989 medverkade Sten Lindgren och Daniel Glantz i teveprogrammet Svepet där de berättade om kontakten vid Nävsjön. Vad Sten inte visste var att Daniel var en flitig användare av diverse droger och kom med mängder av orimliga påståenden som inte stämde med verkligheten. Daniel var också djupt religiös och hade bildat en grupp som ägnade sig åt bibelstudier och vars medlemmar han döpte i Nävsjön, klädda i vita särkar. De är en gåta varför Sten under alla år offentligt berättade om kontakten vid Nävsjön, trots att han själv personligen tvivlade på händelsen. Vid ett samtal 1985 förklarade Sten att han bedömde det som 50 procents sannolikhet att kontakten vid Nävsjön var en bluff arrangerad av Daniel.

Under mina första år som aktiv ufolog, 1970-1972, blev Sten Lindgren min mentor i tefatens märkliga värld. Med tiden skulle Sten Lindgren bli en av Sveriges mest kända och omdiskuterade kontaktpersoner. I flera böcker och artiklar har jag dokumenterat och försökt bedöma trovärdigheten i Stens många upplevelser och påståenden.

Både Tryggve och Ingrid var redan vid den här tiden starkt religiösa och kombinerade kristendomen med ”rymdbrödernas” filosofi. Här några belysande citat som visar andan i breven:

”Gud välsigne dig Edith. Vi arbetar alla för Jesus: Den oändlige och våra bröder. Det skall vara Parthenons ledstjärna. Då kommer det alltid att gå oss väl.”
Brev från Tryggve och Ingrid Glantz  till Edith Nicolaisen sept. 1966.

Brev från Tryggve Glantz till Sten Lindgren 1972, odaterat.

”Var övertygad om käre älskade Sten att du kommer att bli ett gudsbarn hemplockad av vår älskade mästare bjuden på skjuts av våra älskade bröder Änglar? Fattar du inte att basen deras chef bif boss heter Jesus Kristus amen.”
Brev från Tryggve Glantz till Sten Lindgren 25 okt 1972.

Daniels ufointresse startade 1963 då han under svampplockning utanför Uppsala på nära håll såg en kupolformad farkost. Familjen flyttade till Oxelösund och strax därefter till Nyköping.  Daniels första kontakt med rymdmänniskor inträffade i september 1964 vid Nävsjön utanför Nyköping. En kupolformad farkost svävade på låg höjd över sjön. En ramp fälldes ut och en varelse i ljusgrå dräkt vandrade fram mot Daniel som stod på en spång i sjön. Varelsen tycktes gå strax ovanför vattnet. Ansiktet täcktes av en hjälm med visir. Varelsen stannade cirka fyra meter från Daniel och visiret fälldes upp så Daniel kunde se ett par mycket vackra ögon. Varelsen lyfte handen, återvände till farkosten som sedan gav sig av med en väldig hastighet.

När vi vandrade i skogen berättade Daniel att rymdmänniskorna flera gånger hjälpt honom med pengar, bland annat för att resa till USA och Bahamas 1971. Enligt Daniel gav rymdmänniskorna honom de fem första siffrorna för nästa Åby galopp som skulle slå in. Den sjätte ansågs säker men den missade han. Ändå vann han 50,000 kronor och kunde resa till USA.  Man får väl säga att det är lustiga främlingar som kommer från de kosmiska rymderna för att hjälpa en svensk man att spela på Åby galopp.

Enligt Sten Lindgren hände sedan följande: Daniel parkerar invid Nävsjön och gruppen stiger ur. På ett avstånd av cirka 50 meter ser Sten ett mycket starkt gröngul-lysande sken som sakta tonar ner och fram träder konturen av ett landat klockformat tefat. Två andra farkoster ligger samtidigt och svävar några hundra meter ovanför sjön. Från vänster sida av farkosten kommer en overallklädd man fram. Han är normalbyggd, har långt hår och bär ett brett bälte till dräkten. Daniel signalerar tre gånger med en ficklampa och mannen tar något från bältet som han signalerar tillbaka med. Ljuskäglan kan stanna mitt i luften på varierat avstånd.

Gruppen åker några kilometer när Daniel stannar igen och alla kliver ur. Det är stjärnklart och Sten ser ännu ett tefat komma glidande strax över skogsbrynet på bara några hundra meters avstånd. När Sten och Christer tittar upp mot stjärnhimlen upplever de att stjärnorna är mycket närmare, som om himlen var inzoomad och de ser många fler stjärnor än normalt. De känner sig medvetandeförändrade. Därefter far gruppen tillbaka till Nyköping där de skiljs åt och Sten, Christer och Bernard åker tillbaka till Stockholm.

Vid en telefonintervju med Christer Janson 11 augusti 1985 ger han följande något annorlunda bild av händelseförloppet: ”…det var ett slags ljus som inte var naturligt utan det var uppbyggt av någon slags lampa, strålkastare, lykta som kan ha suttit på något fordon eller någonting. Men för mig hade det lika gärna kunna ha varit en båt eller bil eller vad som helst. För mig var det inte entydigt att det måste ha varit ett ufo… för mig var det absolut inte att man såg något Adamskiskepp med tydliga konturer, men Sten påstår att han såg något sådant.”  Någon man vid ljusskenet såg inte Christer Janson. Några år senare ändrade Christer sin version och bland annat i föredrag med Sten Lindgren. Nu hade han sett både farkosten och en man bredvid.

Håkan: Den här händelsen som ni var med om 1965, såg du själv skeppet då?

Ingrid: Nej, absolut inte, jag är så förvånad över att alla de här personerna har sett någonting.

Håkan: Så du såg inte att det kom ut någon gubbe då?

Ingrid: Nej, absolut inte. Jag var med hela tiden och det kan jag klart säga, det kom inte ut någon gubbe någonstans.

Håkan: Nehej, va märkligt!

Ingrid: Ja, det tycker jag också är märkligt.

Håkan: Men ni stod ju en grupp tillsammans?

Ingrid: Ja men det fanns ingen gubbe där inte. Jag måste vara ärlig. Jag var inte nockad på något vis. Jag vet att vi var samlade men jag är väldigt förvånad över att ear sett en gubbe… så vitt jag vet har Daniel aldrig sagt till mig att han sett någon gubbe.

Håkan: Men berättade inte Daniel för dig om sina egna upplevelser?

Ingrid: Daniel, han har inte träffat några.

Håkan: Vad är det som ligger bakom i så fall?

Ingrid: Jag tror det är psykologiska faktorer som ligger bakom här… Jag vet inte om det är för att göra sig intressant därför han fick en image på sig som han kanske ville hålla vid liv. Nu är jag så där hänsynslöst ärlig när jag säger det för jag tycker det är en bluff om du säger att det har landat någon person.

Håkan: Tror du han bluffar medvetet?

Ingrid: Nej, det kan vara undermedvetet önsketänkande.

Håkan: Men det här ljuset som du såg där ute då 1965?

Ingrid: Ja, jag undrar om det var… ja om du säger vi såg någonting i skogen så undrar jag om det var någon som gick med någon ficklampa eller så för det var ju ingen som vi hade kontakt med. Det kunde ha varit någon annan person ute i skogen. Ljuset var i ficklampstorlek. Det är ju en sjö där de har fiskat hela tiden men det är min uppfattning.
(Telefonintervju med Ingrid Duninge 29 oktober 1986).

En mycket viktig uppgift som jag kunnat bekräfta genom flera andra källor och som Ingrid nämner i intervjun är att Daniel och Ingrid under flera år levde ett ”söndagshippieliv” med droger som hasch, LSD och meskalin. Ett liv som Ingrid till slut inte orkade med och som var en av orsakerna till skilsmässan. Att Daniel även senare var en flitig användare av droger berättar flera personer jag intervjuat.

I slutet på 1960-talet och början av 1970-talet umgicks Daniel och hans fru Karin i en kamratgrupp i Nyköping bestående av Matts-Gösta Jonsson samt Klas och Birgitta Holmberg. De diskuterade ufo, parapsykologi, mystik med mera. Men de experimenterade också med droger som hasch och meskalin. De köpte meskalinkaktusar från Östgöta trädgårdshall berättar Matts-Gösta Jonsson vid ett telefonsamtal 15 augusti 2008. Det bekräftas också av Birgitta Hjalmarsson, som var med i gruppen. Varken Matts-Gösta eller Birgitta trodde då eller idag på Daniels alla berättelser om möten med utomjordingar. De ser det som inre drömmar och fantasier. De såg aldrig något bevis för att Daniels upplevelser var äkta. Daniel berättade heller aldrig för kamratgruppen om händelsen vid Nävsjön 1965, trots att gruppen åkte ut dit ibland. Birgitta menar att Daniel aldrig skulle ha kunnat hålla tyst för sina nära vänner om en så viktig händelse som den påstådda kontakten vid Nävsjön.

Ytterligare bekräftelse fick jag av Yngve Freij från Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), som var god vän med Daniel och Ingrid och själv prövade droger tillsammans med gruppen. I ett telefonsamtal 7 mars 2010 berättar Yngve att Daniel vid ett tillfälle gick till Gustav Adolfs torg för att köpa LSD som de sedan provade. De rökte hasch och prövade LSD tillsammans med Daniel och hans fru. Yngve Freij hade fyra pärmar korrespondens med Daniel och många andra från 1960-talet. Tyvärr brände han dessa pärmar. Ett ovärderligt arkivmaterial för forskningen kring 1950- och 60-talets svenska kontaktpersoner. Om Daniels ufokontakter säger han: ”Jag kunde inte riktigt lita på honom”. (Telefonintervju med Yngve Freij 7 mars 2010).

”En hel del har hänt – USA, US Air Force vill ha kontakt med mig och jag skall i dagarna besöka ryska ambassaden.”
(Brev från Daniel Glantz till Håkan Blomqvist 26 mars 1984).

”… jag samarbetar ju väldigt mycket med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och även med svenska säkerhetsmän och de är ju införstådda med, de har ju själva kunnat se tillförlitligheten av det här.”
(Telefonsamtal med Daniel Glantz 7 juni 1986.)

Efter det mycket uppmärksammade TV-programmet Svepet 1989 blev Daniel Glantz och Sten Lindgren ofta intervjuade i radio, TV och tidningar. De höll också föredrag tillsammans runt om i Sverige och även i Danmark. Jag har många gånger frågat mig hur det kom sig att Sten så tydligt presenterade Nävsjöhändelsen som en verklig kontakt med rymdmänniskor, trots att han själv var osäker om vad som hänt.  Vid ett telefonsamtal 17 juni 1985 förklarade Sten för mig att det var 50 procents chans att kontakten vid Nävsjön var en bluff arrangerad av Daniel med hjälp av en modell eller ballong. Med kännedom om Daniels bruk av diverse droger är det min teori att han före utflykten till Nävsjön spetsade teet med mescalin. Med tanke på det ”hårnät av svaga elektriska strömmar” som Sten och Christer kände i bilen, Bertils minneslucka i skogen, upplevelsen där stjärnorna kom närmare samt de totalt olika vittnesmålen om vad som hände ser jag det som en rimlig förklaring.Mannen i skogen de mötte kan ha varit en vän till Daniel som med ett tält och ficklampa agerade rymdman.

1992 flyttade han med nya hustrun Gun till Bergvik utanför Söderhamn. Genom en anställning vid kriminalvården i Österåker öppnade han ”Glantz Familjevård” för att hjälpa kriminella och missbrukare tillbaka till samhället. En grupp ufointresserade bildades kring honom även i Söderhamn. Daniel Glantz avled 2006.

Under alla de år jag samlade material om Daniel Glantz upplevelser fann jag aldrig något som styrkte hans berättelser. Tvärtom pekar alla vittnen och omfattande dokument på att det rör sig om rena fantasier och inre upplevelser. Daniel var en fridsam och vänlig mystiker och mytoman som blandade sin kristna tro med rymdmänniskornas budskap. Han betraktade Jesus som rymdbrödernas chef.Trots att jag offentligt kritiserade honom var han alltid vänlig när vi träffades och skickade ofta julkort. Kritik tycktes inte påverka honom alls.

Dagstidningsartiklar om ufo före 1968 handlar ganska sällan om ufoföreningar, av det enkla skälet att de var tämligen få. Vi hittar enstaka reportage om Ifologiska sällskapet och Malmö interplanetariska sällskap (MIS), som båda hade bildats 1958. Dessutom fanns under det tidiga 1960-talet fem eller sex lokala ufogrupper som inte märktes särskilt mycket i pressen. Från och med hösten 1968, när Carl-Axel Jonzon (CAJ) och en grupp ufointresserade bildar UFO-Motala, ökar mediaintresset. Men den 29 mars 1970 inträffar något som för alltid skulle förändra uforörelsen i Sverige och därmed också öka antalet artiklar om ufoföreningar i dagspressen. Riksorganisationen UFO-Sverige bildas under en konferens i Motala konsthall.

Redan före UFO-Sveriges första riksstämma 28-29 mars 1970 intervjuades Björn Lippold, Skövde i en artikel i Skövde Tidning den 24 mars. Han hade bildat UFO-Skaraborg 1968. Trots att det ännu inte beslutats om någon riksorganisation säger Lippold: ”Flertalet ufologer är bosatta i Skövde med omnejd, som är centralort för länets UFO-avdelning. Centralorten för Sverige är Motala.” När beslut om att skapa en riksorganisation togs några dagar senare var rubrikerna i pressen förvånansvärt seriösa. ”Motala värd för landets första UFO-konferens” (Östgöta-Correspondenten 31/3), ”De tar tefaten på fullt allvar” (Motala Tidning 31/3).

Den 6 april 2020 avled UFO-Sveriges grundare och förste ordförande Carl-Axel Jonzon (CAJ). Under de sista åren av sitt liv skrev han artiklar på en egen blogg (ufo-mm.se), med intressanta tillbakablickar på sitt eget liv och engagemang i ufofrågan. På denna blogg finns en filmad intervju med CAJ där han bland annat ger sin bild av UFO-Sveriges historia. Tyvärr innehåller redogörelsen så många sakfel, missuppfattningar och sammanblandningar av fakta att jag finner det nödvändigt att ännu en gång korrigera bilden av riksorganisationens historia med korrekta sakuppgifter, hämtade från dokument i AFU och intervjuer med ufologer som var med.

Hösten 1968 bildades UFO-Motala av Carl-Axel Jonzon. Brev skickades 1968–1969 till de ufoföreningar som då existerade med en förfrågan om intresse av att bilda en riksorganisation.

CAJ: ”Vi tillskrev dom där och frågade om dom var intresserade att vara med i en riksorganisation. Ja, det var dom allihop utom GICOFF i Göteborg för dom har hållit på i 30 år eller vad dom sa… Det var ju dom som skulle ha den då om man skulle sätta upp en sådan. Då svarade jag, jag vart väl sur på dom där, så jag sa har ni hållit på i 30 år och inte lyckats det så är det väl ingen mening att vänta på er nu heller.”

Här har CAJ blandat ihop föreningarna GICOFF och UFO-Göteborg. GICOFF bildades 1969 och föreningen kan således inte ha varit aktiv i 30 år. Uttalandet kommer i stället från Rune Rydebrant, ordförande i UFO-Göteborg. Den föreningen bildades formellt 1966 men Rydebrant hade sedan många år en kamratgrupp som träffades regelbundet och diskuterade bland annat ufo. Härav kommentaren om ”hållit på i 30 år”.

Här finns en mängd sakfel samt att CAJ utelämnar väsentliga fakta. Thorvald Berthelsen valdes till ordförande på UFO-Sveriges riksstämma i Örebro 20 mars 1976 – inte 1979. Med sitt glödande engagemang för UFO-Sverige var det naturligt att han valdes till ordförande. På sätt och vis har CAJ rätt i att ”sedan ändrade ju allting karaktär”. Tack vare Thorvalds hårda arbete blev UFO-Sverige en seriösare förening. Kurser för fältundersökare startades 1977, kontakterna och samarbetet med olika statliga institutioner, bland annat Försvarsmakten, utvecklades. Stora PR-engagemang, utställningar och tevereportage förbättrade UFO-Sveriges och ufofrågans renommé i allmänhetens ögon. Det är beklagligt att Carl-Axel Jonzons med sina uttalanden förringar Thorvald Berthelsens enastående insats för UFO-Sverige.

I Föreningens UFO-Informations verksamhetsberättelse för 1976 (som finns hos AFU) står följande: ”Antalet betalande medlemmar var vid verksamhetsårets slut 1.240 stycken.” Det vill säga lika med antalet prenumeranter på riksorganisationens tidskrift som nu plötsligt var medlemstidskrift för ”Föreningen UFO-Information”. Genom det stora antalet medlemmar i denna lokalförening, som formellt inte anslöts till UFO-Sverige förrän 1977, kunde alltså Carl-Axel Jonzon få så många mandat vid riksstämmor att han i praktiken var enväldig. Som exempel kan nämnas att vid riksstämman 1979 hade Föreningen UFO-Information 22 mandat medan övriga 22 lokalföreningar fick dela på 26 mandat. Man kan sätta vilken etikett man vill på ett sådant handlingssätt men det har ingenting gemensamt med begreppet demokrati. Snarare var detta att betrakta som en kupp för att behålla makten inom UFO-Sverige. CAJ visade ingen förståelse för svensk folkrörelsedemokrati.

CAJ: ”1980 så hade vi ett riksmöte då och på den interna delen tog vi upp en del frågor som hade ställts under tiden. Vi hade planeringsmöte tidigare i Enköping och kommit överens om att Niels Nielsen skulle åka omkring och visa diabilder och så vidare. Vi skulle tillhandahålla honom material då så han kunde göra det. Sedan skulle han stå för hyran i den mån han kunde och leva på att resa omkring och visa bilder. Det hade vi aldrig kommit överens om sa dom då. Så det var fel. Nielsen kan vi inte ha till det. Han är inte passande till det, nej det går inte. Det har vi inte kommit överens om. Då blev jag förbannad och ställde mig upp och sa jag lämnar riksorganisationen med omedelbar verkan och jag tar UFO-Information med mig. Och sedan gick jag och med mig följde både UFO-Falun och UFO-Syd, så det vart tre organisationer som gick därifrån. Det där var väl inte smakligt för dom som satt där i styrelsen. Dom kunde väl inte säga att den som byggt upp organisationen, blir förbannad och går. Så dom sa att jag hade blivit sparkad för att jag inte var demokratisk. Det har man fått höra och det skriver dom också i UFO-Sveriges historia att jag blev sparkad. Och så står det att jag inte var där också. Det är väldigt konstigt för jag var högst personligen där. Det är flera som kan intyga.”

Här presenterar CAJ en helt egen historieskrivning som har väldigt lite med verkligheten att göra. Han hoppade av UFO-Sverige i samband med riksstämman i Enköping 22 mars 1980. Under alla år sedan dess har CAJ envist hävdat att han deltog i riksstämman 1980 men så var inte fallet. Anledningen till avhoppet var en motion till stämman. Owe Lewitzki, ordförande för UFO-Center Karlskoga hade upptäckt den odemokratiska mandatfördelningen och i en motion till riksstämman skriver han: ”Hur många av UFO-Sveriges medlemmar vet för övrigt om, att det existerar en förening inom organisationen, som heter UFO-information. Hur många är medvetna om det faktum, att vi som prenumeranter är medlemsanslutna i två föreningar: Föreningen UFO-information samt Riksorganisationen UFO-Sverige. Och hur många är medvetna om att de i tvistefrågor, i och med detta förfarande, i princip indirekt (genom röstombud) kan lägga ’sin röst’ både för och emot på samma gång!?!”

Det ter sig mycket märkligt att CAJ kan hävda att han deltog i 1980 års riksstämma trots att det finns hundraprocentiga bevis för att så inte var fallet. Hela den interna riksstämman finns inspelad på band och det kan vara intressant att återge några yttranden från banden. Vid uppropet av ombuden på stämman finns ingen som svarar när Föreningen UFO-Information ropas upp. Vid diskussion om motion nr 3 från UFO-Center Karlskoga angående Föreningen UFO-Informations mandat sägs följande:

Christer Nordin: ”Det var en fråga direkt riktad till Föreningen UFO-Information. Jag tror inte dom är närvarande här för en kommentar. Är det rätt uppfattat?

Mats Nilsson: ”Dom är inte här”.

Christer Nordin: ”Dom är inte här. Med andra ord så hänger alltså den frågan kvar i luften. Beklagar i och för sig det. Tillåter mötet att jag yttrar mig även jag också lite grann bara i den här frågan. Ja, det är samma här faktiskt… Jag har också samma förbryllande uppfattning. När jag började en gång då och med stort glatt hjärta upptäckte liksom att herregud här finns det en tidning som behandlar UFO-frågor i Sverige – toppen. Jag började alltså prenumerera på den. Jag fick också veta att jag var medlem i UFO-Sverige. Jag var mycket stolt och glad för det. Däremot alltså hade jag inte heller någon som helst uppfattning att jag därmed var med i någonting som hette Föreningen UFO-Information.”

Kommentar från Jörgen Granlie:

”Jag är ju prenumerant på UFO-Information och jag tillhör tydligen en annan grupp som heter UFO-Information. Jag har aldrig någon gång som prenumerant blivit kallad till något möte inom den föreningen. Inte någon enda gång”.

Christer Nordin: ”Nej, jag skulle ju kunna rikta en förfrågan här om det är någon annan som som har blivit det? Jag hör inte någon – nej.”

Jan Johansson, Stockholms UFO-förening säger slutligen:
”Får jag komma med en personlig vädjan då till centralgruppen. Att i varje fall försöka komma till en överenskommelse med Carl-Axel Jonzon att den kvarstår som medlemsorgan. Om det är så att han inte vill ställa sig bakom UFO-Sveriges målsättning eller av andra skäl vill lämna – vilka skäl som helst – ja, det vore mycket lättare att säga det här om han vore närvarande.”

Jag har talat med flera som deltog i 1980 års riksstämma och samtliga intygar att Carl-Axel Jonzon inte var närvarande. I ett brev till Gunnar Thorén, ordförande i Kiruna Tvärvetenskapliga Förening, UFO-Nord, skrivet strax före riksstämman skriver också CAJ: ”… jag kommer ej till Enköping under rådande förhållanden”. Det är en psykologisk gåta hur Carl-Axel Jonzon under alla år, trots entydiga bevis, kunde fortsätta hävda att han deltog i 1980 års rikstämma.

”The wiseacres say: ”The age of miracles is past”, but we answer,”it never existed!” While not unparalleled, or without their counterpart in universal history, these phenomena must and WILL come with an overpowering influence upon the world of sceptics and bigots.”

The Mahatma Letters to A.P. Sinnett

1. Ufo – fenomenet och teorierna

Sedan begreppet flygande tefat myntades sommaren 1947, efter en observation av privatpiloten Kenneth Arnold, USA har dessa gåtfulla fenomen givit upphov till en historiskt sett imponerande social, vetenskaplig, militär och religiös respons. Privatpersoner, civila ufoföreningar, forskare, militära myndigheter och nyreligiösa grupper har ägnat tusentals timmar åt frågan. Antalet boktitlar som på ett eller annat sätt belyser ämnet är för en lekman närmast oöverskådligt. I Archives for the Unexplained (AFU) i Norrköping, tidigare Arkivet för UFO-forskning, finns i dag cirka 20.000 boktitlar och 45.000 tidskrifter.

Den som vill läsa väldokumenterade uforapporter har alltså en mängd data att tillgå, för att inte tala om allt som finns att läsa på nätet. I den här boken koncentrerar jag mig på teorierna kring ufo eller rättare sagt en specifik teori. Föreställningen att jordbaserade främlingar (earthbound aliens), eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser, ligger bakom en del av det som rapporteras som ufo. Jacques Vallee, välkänd amerikansk dataexpert och ufolog, har givit den namnet den esoteriska interventionsteorin. Den här boken är en studie av och vidareutveckling av Vallees tankegångar.

För allmänhet och media är ufo liktydigt med utomjordiska besökare. Den som gör sig mödan att studera ämnet djupare kommer snart till klarhet om att frågan är betydligt mer  komplicerad och mångtydig. En sammanfattning av de vanligaste teorierna och deras historiska bakgrund kan därför vara på sin plats. Det sätter också in teorin om planetväktarna i ett större idehistoriskt persperspektiv.

Hemliga vapen

Den första stora ufovågen inträffade över Skandinavien 1946 med närmare ett tusen fall rapporterade till Försvarsstaben i Sverige. Vittnen beskriver missilliknande föremål som ofta passerar på låg höjd och ibland slår ner i sjöar. Händelserna kulminerade den 19 juli 1946 då okända flygande föremål störtade i fyra olika sjöar i Norrbotten och i närheten av Söderhamn. I sjön Kölmjärv väster om Kalix observerades ett avlångt föremål med små vingar störta i sjön med en smäll och vattenkaskad. Militärer från Ing1 i Boden och experter från Försvarets forskningsanstalt (FOA) sökte igenom sjön i två veckor men hittade bara ett grop i botten. (1)

En särskild kommitté tillsattes under ledning av överste Bengt Jacobsson. Under sex månader analyserade man de inkommande rapporterna. I ett hemligstämplat dokument till överbefälhavaren konstaterade kommittén att främmande föremål kränkt svenskt luftrum men att det inte gick att klarlägga varifrån missilerna kom. En vanlig teori var att föremålen skickades från baser i Sovjetunionen bland annat med hjälp av tillfångatagna tekniker från Tyskland. Observationer av missilliknande föremål som ofta slår ner i sjöar har fortsatt ända fram till i dag. Ett av de senaste inträffade i Backsjön, strax norr om Arvika 27 juli 1999 då flera personer såg ett cirka tre meter långt föremål med små vingar störta med ett plask och en vattenkaskad i sjön. Militären hittade inte heller denna gång någon missil.

Eftersom uforapporter ökade kraftigt efter andra världskriget blev det naturligt att många spekulerade om hemliga vapen som utvecklats under krigsåren. Problemet med teorin är att uforapporter finns långt tillbaka i historien, även om de inte är så vanliga som efter kriget. Teorin om hemliga vapen har fått ny fart under de senaste decennierna bland annat med hänvisning till utvecklingen av obemannade spionfarkoster så kallade RPV, remotely piloted vehicles. Dessutom kopplas idén till den hemliga militärbasen Area 51 i USA där nya flygplan med mera testas. Den stora ökningen av rapporter om trekantiga föremål, bland annat över Belgien 1989-1990, har fått många att misstänka att en del av dessa föremål kan vara stormakternas hemliga flygplan.

En variant på teorin om hemliga vapen är påståenden om att nazister flydde till en hemlig bas i Antarktis efter kriget och där fortsatte utvecklandet av de tefatsliknande farkoster som utvecklats under Hitlertiden i Tyskland. Många böcker och artiklar har skrivits om att nazitysklands främsta forskare och ingenjörer evakuerades till en underjordisk i Antarktis. De har där byggt en koloni och lyckats bygga operationsdugliga tefat.

Många av dessa idéer härstammar från den f d tyske SS-mannen Wilhelm Landig (1909-1997), som grundade en ockult grupp i Wien 1950. Han var representant för European Social Movement (ESB), en nyfascistisk international grundad i Rom och Malmö. Landig stod i regelbunden kontakt med den svenske nazisten Per Engdahl i Malmö där ESB:s andra konferens ägde rum 1951. Men det var Landigs romantrilogi, som börjar med Götzen gegen Thule, 1971 som populariserade idén om en hemlig SS-bas men denna gång i Kanada, utrustad med tefat. Böckerna blandade nationalism, Atlantis, ufo och graalmystik och blev inspiration för en ung generation nynazister. (2)

Mest känd bland ufologer är dock tysken Ernst Zündel (1939-) som 1977 startade förlaget Samisdat i Kanada. Förutom böcker som The Hitler We Loved and Why, gav han under pseudonymen Mattern och Friedrich ut bland annat UFO´s Nazi Secret Weapon (1974) och Secret Nazi Polar Expeditions (1978). Zündel fortsatte att utveckla Landigs idéer men ändrade den hemliga tefatsbasen till Antarktis.

Landigs och Zündels idéer bygger inte enbart på fantasier. Tyska forskare och tekniker testade många typer av hemliga vapen under kriget bland annat tefatsformade farkoster. Och Tyskland skickade en expedition till Antarktis 1938-39 med syfte att skapa en bas i vad man kallade Neuschwabenland. Den brittiske författaren W. A. Harbinson, som skrivit både romaner och faktaböcker om teorin kring hemliga vapen, menar att det inte är helt otänkbart att nazisterna verkligen byggde en underjordisk bas i Antarktis under andra världskriget och att tekniker och forskare flyttades till basen eller Sydamerika när kriget led mot sitt slut. (3)

Enligt Harbinson förhandlade denna grupp under 1950- och 60-talet i hemlighet med både USA och Sovjet om utbyte av teknologi. När det gäller denna typ av litteratur måste man alltid vara uppmärksam på att mycket i genren kommer från nynazistiska grupper som använder idén om Hitlers hemliga tefat som en del i sin propaganda.

En variant på teorin om hemliga vapen är att stormakterna, framför allt USA, i hemlighet löst antigravitationens gåta och utvecklat egna flygande tefat, eventuellt med teknologi hämtad från tyska experiment under andra världskriget. Teknologin hålls av en liten elit av forskare och internationella bolag. En bok som antyder en sådan hemlig elitgrupp är The Hunt for Zero Point av Nick Cook. Han har under många år varit redaktör för den ansedda Jane´s Defense Weekly. (4)

En person som påstår sig ha fått både erbjudande och hot från denna globala elit är flygkaptenen Bruce Cathie från Auckland, Nya Zealand. Hans intresse för ufo startade efter en observation av en okänd undervattensfarkost inte långt från Kaipara Harbour 12 januari 1965. Hans forskning resulterade i flera böcker bland annat UFOs and Anti-gravity. (5) Men han blev också utsatt för mutförsök och attentat av vad han anser vara en global hemlig grupp som besitter antigravitationsteknologin.

Våren 1992 besökte den svenske ufologen Jan-Ove Sundberg Bruce Cathie och fick en lång intervju med honom. Där förklarar Cathie att den globala eliten inte styrs av någon regering utan är en världsomspännande grupp bestående av utvalda vetenskapsmän och representanter för världens mäktigaste oljebolag.

”Om jag arbetade för dom skulle jag få ett fullt utrustat laboratorium och obegränsade ekonomiska resurser. Ett annat erbjudande var att hela familjen skulle få följa med dem till en plats, som vi aldrig skulle vilja lämna och där vi skulle ha allting vi någonsin kunde önska oss… Men om jag pratade om arbetet för dem skulle de döda mig, sa dom. Så jag håller mig borta från dom.”  (6)

Utomjordiska besökare

För allmänhet och massmedia är ufo liktydigt med besökare från andra planeter. När journalister intervjuar ufologer tar man alltid för givet att det handlar om utomjordiska farkoster. Förvirring uppstår då lätt när vetenskapligt inriktade ufologer ställer sig tveksamma till ETI-teorin (ETI-extra terrestrial intelligence). Det misstolkas ofta av både journalister och allmänhet som att ufologen i fråga är skeptiker och bortförklarar alla uforapporter. Men idén  om utomjordiska besökare är så inpräntad i allmänhetens medvetande att det är närmast ett sisyfosarbete att förändra den inställningen. I de korta, snuttifierade intervjuer som presenteras i media hinner ufologer sällan presentera ufoämnets komplexitet eller ta upp alternativa teorier till utomjordiska besökare.

Det är naturligtvis logiskt att tänka att vi inte är ensamma i universum och att intelligent liv har utvecklats på mängder av planeter. De flesta astronomer företräder åsikten att högre utvecklade civilisationer kan ha avancerad rymdteknologi för färd mellan planeter. Det stora problemet är avstånden i rymden.

När civila ufogrupper och författare började ta sig an ufofrågan i början av 1950-talet så var i stort sett alla eniga om att tolka uforapporter som utomjordiska besökare. Den främste och mest kände förespråkaren för ETI-teorin under tidigt 1950-tal var f d majoren i marinkåren Donald E. Keyhoe (1897-1988). En armskada efter en flygplanskrasch gjorde att han med stor succé från 1928 och framåt kom att ägna sig åt frilansjournalistik. 1949 fick han i uppdrag av tidskriften True att ägna några månaders research åt ufogåtan. Resultatet blev artikeln ”Flying saucers are real” som publicerades i januarinumret 1950. Keyhoe drog slutsatsen att föremålen, som observerats bland annat av många militärer, var besökare från andra planeter. Han påstod också att Pentagon visste om detta och försökte dölja sanningen.

Artikeln blev oerhört uppmärksammad och numret av True såldes i väldiga mängder. Historiken David M. Jacobs skriver att det var ”en av de mest lästa och diskuterade artiklarna i journalistikens historia”. (7) Samma år utvidgades artikeln till en bok med samma titel. Den såldes i en halv miljon exemplar. Keyhoe fortsatte att skriva och producerade sammanlagt fem böcker. 1953 kom Flying Saucers From Outer Space, som tydligt skvallrar om Keyhoes inställning. Den översattes 1954 av svensk ufologis nestor K. Gösta Rehn och fick den svenska titeln Flygande tefat – observatörer från världsrymden. 

I en epilog skriver Keyhoe: ”Var och en av oss – i alla länder – borde få veta sanningen och bli förberedda på att tefaten kommer att landa… Dessa första möten med varelser från en annan värld kunde bli den största upplevelsen i alla tider. Men vi måste vara på vår vakt mot fruktan, panik och våldsamheter från vårt eget folk, så att tragiska misstag inte kommer att förvandla fredliga besökare från rymden till fruktansvärda dödsfiender. Ty dessa första dramatiska ögonblick kan avgöra vår världs öde.” (8) Donald E. Keyhoe blev senare ledare för den 1956 grundade National Investigations Committee on Aerial Phenomena (NICAP) som samlade både ledande forskare som fysikern T. Townsend Brown och militärer som amiral Delmer S. Fahrney.

Den andra stora civila ufoorganisationen i USA, Aerial Phenomena Research Organization (APRO) grundades redan 1952 av makarna Coral och Jim Lorenzen. Även APRO ansåg att ETI-teorin var den mest troliga. När sedan kontaktpersoner som George Adamski, Daniel Fry, Orfeo Angelucci, Howard Menger med flera berättade om fysiska möten med människor från Venus, Mars, Saturnus och resor i deras tefat blev det naturligt för media att associera ufo med utomjordiska besökare. Efter hand började också allt fler medier inom spiritualistiska och nyandliga kretsar att kanalisera budskap från rymdmänniskor. Det var helt enkelt den åsikt som de allra flesta aktiva inom den splittrade uforörelsen förde fram och blev med tiden något av en trosfråga som få ufologer ifrågasatte.

Även svensk ufologi anammade tankegångarna från USA, mycket på grund av de böcker som översattes. För Sveriges del blev det tidigt en slagsida åt kontaktpersonernas budskap som översattes och gavs ut av det 1957 grundade förlaget Parthenon i Helsingborg. Men även K. Gösta Rehn, som var den förste svensk som skrev en vetenskapligt inriktad bok om ufo 1966, var helt inne på ETI-teorin. I sin andra bok skriver han: ”Tefaten är här som en fantastisk verklighet. Det gives ingen återvändo. Det finns ingen annan upptänklig förklaring av varifrån de kommer än ET.” (9) Även ufologen Boris Jungkvist fortsatte sedan i Rehns fotspår och i fem böcker mellan 1977-1992 propagerade han för ETI-teorin. Riksorganisationen UFO-Sverige däremot har inte bundit sig för någon särskild ufoteori utan är öppna för många möjliga förklaringar.

I dag är situationen något annorlunda även om ledande ufologer som Timothy Good, Richard Dolan, Jerome Clark med flera anser att utomjordiska besökare är den troliga förklaringen på många ufohändelser. ETI-teorin har dock inte den starka och självklara ställning som på 1950- och 60-talet. Det ufologiska teorilandskapet är numera betydligt mera mångfascetterat med en viss slagsida åt konspirationsteorier.

Besökare från andra dimensioner, parallella världar

Under den här avdelningen kan vi räkna in otaliga paranormala och ockulta tolkningar av ufofenomenen. Före tefatseran finns en tradition av andliga/astrala resor till andra planeter och beskrivningar av dess invånare. Klassisk är vår egen svenske mystiker Emanuel Swedenborg (1688-1772) som år 1758 skrev boken Jordkloten i vår solvärld. Änglar tar  honom med till månen och olika planeter i vårt solsystem. Psykologiskt intressant är att Swedenborg inte besöker Uranus, Neptunus och Pluto. De var inte upptäckta av astronomer 1758.

Angående invånarna på Venus säger Swedenborg: ”På planeten Venus finnes två slag av människor med mot varandra stridig sinneart. De finnas som äro milda och mänskliga, och de som äro grymma och brutala. De som äro milda och mänskliga synas på planetens andra sida, och de som äro grymma och brutala synas på den sida, som vetter mot vår jord… Några av dem, som synas på den andra sidan av planeten och som äro milda och mänskliga, kommo till mig och framställdes för mig att ses ovan huvudet. Jag talade med dem om många ting.” (10)

Under slutet av 1800-talet och framåt framträdde många medier med berättelser om astrala resor till vår grannplaneter. Skildringarna stämmer sällan överens. Under denna period nämns heller aldrig flygande farkoster eller att rymdmänniskorna kunde besöka jorden. En klassisk studie av ett av dessa medier gjordes av den franske psykologen Théodore Flournoy som publicerade sina resultat i boken From India to the Planet Mars. (11)

Även om hemliga vapen och utomjordiska besökare var de vanligaste teorierna från 1947 och några decennier framåt så fanns även några andra röster. Mest känd är Meade Layne och organisationen Borderland Sciences Research Associates (BSRA) som han grundade 1945 i San Diego, Kalifornien. BSRA studerade alla typer av gränsfenomen, ufo, forteana, paranormala upplevelser med mera.

Meade Layne och hans krets arbetade mycket med mediet Mark Probert genom vilken de fick kontakt med en grupp av sexton individer som de kallade för inre cirkeln. Dessa påstod sig vara personer som tidigare levt på jorden. De diskussioner BSRA-gruppen för med inre cirkeln är på en mera konkret och vetenskaplig nivå än vanliga transmeddelanden. Genom Mark Probert får de information om att tefaten är materialiserade farkoster från den eteriska världen, en parallellvärld bestående av finare materia. När rymdvarelserna säger att de kommer från Venus och Mars menar de alltså den för oss icke synliga eteriska delen av Venus och Mars. Teorin som Meade Layne framför har blivit känd som den eteriska eller 4-D-teorin. Resultatet av sina studier presenterade han i boken The Ether Ship and its Solution. (12)

I slutet på 1960-talet inträffade något av ett ideologiskt trendbrott inom ufologin. Man började använda termen ”den nya ufologin” där fler och fler började studera ufofenomenets hela vidd och dess överlappning till ämnen som ESP, paranormala fenomen, esoteriska traditioner, folktro, forteana med mera. Det var framför allt två författare som bidrog till den nya forskningsinriktningen, John Keel och Jacques Vallee.

Från mitten av 1960-talet ägnade den amerikanske journalisten John Keel nästan all sin tid åt att resa runt i USA och undersöka ufo och andra fenomen. Hans dokumentation av händelserna i det lilla samhället Point Pleasant i Ohiodalen, där den ökända varelsen Mothman observerades, blev senare en film med Richard Gere. Keel blev snart kritisk till ETI-teorin och presenterade istället en teori om ultraterrestrials, alltså varelser som lever i en parallellvärld men kan materialisera sig.

I sitt magnus opus Operation Trojan Horse skriver Keel: ”Dessa ”illusionsskapande andar” är orsaken till nästan alla ufoobservationer och manipulationer. De flygande tefaten kommer inte från någon Buck Rogerscivilisation på någon annan planet. De är våra grannar, delar av en annan rymd-tid där liv, materia och energi är radikalt annorlunda.” (13) Dessa ultraterrestriella varelser har alltid funnits osynliga på vår jord och ligger bakom alla former av observationer av ufo, bigfoot, sjöodjur, demoner, änglar, naturandar med mera. De kan mycket enkelt manipulera våra hjärnor och psyken, därav Keels boktitel med hänvisning till den trojanska hästen.

John Keel betraktade ufofenomenet som något i huvudsak negativt för mänskligheten. Så här sammanfattar han sin teori: ”Jag övergav den utomjordiska hypotesen (ETH) 1967 när mina fältundersökningar avslöjade ett förvånansvärt samband mellan psykiska fenomen och ufos… En stor del av ufoberättelserna är subjektiva och många påstådda ufofall är orsakade av en komplicerad hallucinatorisk process, särskilt när det gäller kontakt- och humanoidfall. Samma process stimulerar religiösa övertygelser, tron på älvor och troll och ockulta trossystem från äldre tid.” (14)

Det var som sagt Jacques Vallee som var den andre författaren som bidrog till det ideologiska trendbrottet på 1970-talet. Hans teorier behandlas mera ingående i nästa kapitel. Det kan vara intressant att notera att även astronomen Allen Hynek, världens kanske mest kände ufolog, med tiden alltmer lutade åt att ufo kommer från en parallell verklighet. Han använde ordet metaterrestriell istället för extraterrestriell och menade även att ufostudiet kunde leda till en förändring i den vetenskapliga världsbilden, det vetenskapliga paradigmet. Hynek delade inte Keels negativa syn på ufo utan framhöll istället av det i ufofall finns exempel på healing, prekognition som varit till hjälp för vittnen samt att många människor efter en ufoobservation ändrat sin livssyn på ett positivt sätt. (15)

Keel och Vallee har med tiden fått många efterföljare som på olika sätt och med olika betoning för deras teorier vidare. Gordon Creighton (1908-2003) var under många år redaktör för tidskriften Flying Saucer Review. Han påverkades starkt av antroposofen Rudolf Steiners idéer och utvecklade under 1980-talet en alltmer konspiratorisk syn på ufo som negativa manifestationer från en parallell värld. Creighton jämförde ufovarelser med de demoniska väsen som i islam kallas djinner. En teori som utvecklats vidare av den amerikanske ufologen Philip J. Imbrogno i boken The Vengeful Djinn. (16)

Den teori som den här boken behandlar, jordbaserade främlingar (earthbound aliens) som eventuellt samarbetar med utomjordiska intelligenser, sammanfattar jag inte här eftersom efterföljande kapitel belyser olika sidor av teorin.

Naturliga förklaringar, skepticism

Alla som aktivt sysslar med ufo vet att den största delen av rapporterade iakttagelser kan förklaras som misstolkningar. Av de mellan 200-400 rapporter som kommer in till Riksorganisationen UFO-Sverige varje år blir bara några få procent kvar som ufo efter undersökning. Och det är inte så konstigt eftersom många vänder sig till UFO-Sverige bara för att få en förklaring på ett ljussken de observerat på himlen. Vanliga misstolkningar i dag är kinesiska lyktor, så kallade ufoballonger, strålkastare på moln, planeter, flygplan, fåglar med mera. Dessutom finns alltid en viss procent iakttagelser som har rent psykologiska förklaringar. Mycket vanligt har blivit misstolkningar på grund av tekniken i digitalkameror, där foton av insekter nära kameran ofta tolkas som ufo.

Under de första årens ufodebatt på 1940- och 50-talet var det framför allt representanter för militära myndigheter som uttryckte skepsis om fenomenet. Ibland knöts astronomer till militären för att ge en vetenskaplig status åt uttalanden. Den amerikanske astronomen Allen Hynek började sin bana som ufokonsult åt Amerikanske flygvapnet. Med tiden kom han att bli alltmer kritisk till flygvapnets inställning och grundade 1973 Center for UFO Studies i Chicago.

En tidig framträdande skeptiker var astronomen Donald Menzel (1901-1976), författare till tre böcker om ufofrågan. Han argumenterade för att alla rapporter var misstolkningar av naturliga fenomen som stjärnor, moln, flygplan eller ovanliga atmosfäriska fenomen till exempel temperaturinversioner.

Från och med 1970-talet har den största delen av kritiken kommit från den organiserade skeptikerrörelsen. Den amerikanske filosofiprofessorn Paul Kurtz, ledande företrädare för American Humanist Association, tog 1976 initiativ till grundandet av Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICOP), numera The Committee for Sceptical Inquiry (CSI). Till organisationen knöts tidigt personer som Carl Sagan, Philip J. Klass, Martin Gardner och James Randi, av vilka flera skrivit kritiska böcker om ufo.

CSI har systerorganisationer i ett flertal länder bland annat Sverige där Sven Ove Hansson 1982 grundade Föreningen Vetenskap & folkbildning. Sven Oven Hansson har vid flera tillfällen i media debatterat ufofrågan med representanter för UFO-Sverige. Hansson har formulerat något som han kallar trivialhypotesen vilken i korthet säger att de oförklarade iakttagelserna har naturliga förklaringar men att det saknas faktauppgifter som skulle behövas för att finna förklaringen. Emot den står kärnhypotesen som förklarar att det finns en kärna av uforapporter som representerar hittills okända fenomen.

En variant på skepticismen är den så kallade psyko-sociala teorin. Kortfattat säger den att ufo är kulturellt betingade visionära upplevelser. Framträdande företrädare för teorin är fransmannen Bertrand Meheust och engelsmannen Hilary Evans, författare till bland annat Visions, Apparitions, Alien Visitors. (17)

En svaghet i skeptikernas resonemang är att de mycket sällan baserar sina utsagor på egna fältundersökningar och att man uttalar sig kategoriskt om ett fenomen utan sakkunskap.  Religionspsykologen Örjan Björkhem har pregnant formulerat denna attityd med följande ord: ”Det räcker inte att vara kritisk, men måste kunna något också”. Riksorganisationen UFO-Sverige har valt den ideologi som brukas benämnas den tredje vägens ufologi, varken skeptiskt förnekande eller naivt troende, utan kritisk granskning och bedömning utifrån egna fältundersökningar och fakta.

I UFO-Sveriges idéprogram står följande:

"Riksorganisationen UFO-Sveriges inställning är att det finns en kärna av uforapporter som representerar hittills okända eller ej tillräckligt undersökta fenomen och stimuli. Sannolikt rör det sig om flera okända fenomen som inte behöver ha något samband med varandra men som alla rapporteras som ufo. Dessa rapporter förtjänar vidare forskning. Rapporterna kan i grova drag delas in i tre kategorier:

1. Lysande klot och andra ljusfenomen.

2. Formbeskrivna, till synes fasta föremål/farkoster.

3. Varelser, ibland observerade i samband med kategori 1 och 2.

... De tre grupperna av ufoiakttagelser samt övriga paranormala fenomen rapporteras kontinuerligt världen över. Det existerar således verkligt gåtfulla fenomen som borde bli föremål för seriös forskning."

Enligt min mening är detta den enda vetenskapligt hållbara, logiskt och intellektuellt försvarbara inställningen. Problemet är att mängden väldokumenterade ufo- och paranormala fenomen utmanar den gängse materialistiska/reduktionistiska världsbilden. Fenomenen visar nödvändigheten av ett paradigmskifte vad gäller vår syn på verkligheten. Men någon allmänt godtagen världsbild som skulle kunna förklara dessa fenomen finns inte inom vetenskapssamfundet, även om många fysiker spekulerar om parallella världar, mörk materia med mera. Den enda alternativa världsbild som ger en förklaring och helhetssyn på parallella världar, dess olika väsen och fenomen är den mera akademiska varianten av den esoteriska traditionen, företrädd av författare som Helena Blavatsky, Alice Bailey och Henry T. Laurency. Ytterst få kritiskt eller vetenskapligt lagda ufologer har studerat dessa författare, sannolikt av det enkla skälet att det kräver ingående studier i filosofi och religionshistoria för att man skall kunna tillgodogöra sig innehållet. 

Noter

1. Clas Svahn. “UFO-mysteriet – från flygande tefat till cirklar i sädesfälten”. Parthenon förlag, Nyköping, 1998, s. 31-46.
2. Nicholas Goodrick-Clarke. ”Black Sun. Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity”. New YorkUniversity Press, 2002. s. 128-150.
3. Se t.ex. W. A. Harbinson. ”Genesis”, Corgi Books, London, 1980 samt “Projekt UFO. The Case for Man-made Flying Saucers”, Boxtree Limited, London, 1995.
4. Nick Cook. “The Hunt for Zero Point. Inside the Classified World of Antigravity Technology”. Broadway Books, New York, 2003.
5. Bruce L. Cathie & Peter N. Temm. “UFOs and Anti-gravity”. Strawberry Hill Press, San Francisco, 1971.
6. Jan-Ove Sundberg. “Nya Zeeländaren Bruce Cathie: En global elit styr UFO-fenomenet”, Arkiv X, nr. 4, 1996, s. 41.
7. David Michael Jacobs. “The UFO Controversy in America”. IndianaUniversity Press, Bloomington& London, 1975, s. 57.
8. Donald Keyhoe, “Flygande tefat – observatörer från världsrymden. Forum, Stockholm, 1954, s. 250.
9. K. Gösta Rehn. ”UFO! Nya fakta om de flygande tefaten.” Zindermans, Uddevalla, 1969, s. 110.
10. Emanuel Swedenborg. Jordkloten i vår solvärld… Nykyrkliga bokförlaget, Stockholm, 1947, s. 77.
11. Théodore Flournoy. “From India to the Planet Mars. A Case of Multiple Personality With Imaginary Languages”, PrincetonUniversity Press, 1994. (Orig. 1899).
12. Meade Layne. “The Ether Ship and its Solution”, BSRA, Vista, California, 1950.
13. John Keel. “Operation Trojan Horse”. London, Souvenir Press, 1970, s. 291.
14. “The Mammoth Encyclopedia of Extraterrestrial Encounters”. Edited by Ronald Story, Robinson, London, 2002, s. 350.
15. Ibid. s. 304-305.
16. Rosemary Ellen Guiley, Philip J. Imbrogno. “The Vengeful Djinn. Unveiling the Hidden Agendas of Genies”, Llewellyn Publications, Woodbury, Minnesota, 2011.
    17. Hilary Evans. “Visions, Apparitions, Alien Visitors”, The Aquarian Press, Wellingborough, Northamptonshire, 1984.

”You see, officially, we are supposed to be behaviorists. Any suggestion that their might be something to consciousness that can´t be explained in terms of physiology and mechanics is about as welcome as a Saint Bernard in a telephone booth”.
Robert A. Heinlein, Lost Legacy

2. Den esoteriska traditionen

I februarinumret 1976 av den engelska tidskriften Flying Saucer Review fann jag ett intressant brev (1) till redaktionen skrivet av den engelske ufologen T. Bryon Edmond. I en diskussion rörande ufovarelser hänvisade han till flera citat från olika teosofiska och esoteriska källor, bland annat Alice Bailey. Jag skrev till honom och vi hann utbyta några värdefulla data och idéer innan korrespondensen upphörde, sannolikt på grund av brevskrivarens höga ålder.

T. Bryon Edmond visade sig vara en bildad och kultiverad äldre herre, mycket väl insatt i  teosofin och den esoteriska litteraturen. Dessutom var han intresserad av ufofrågan sedan 30 år, där han försökte hitta ledtrådar till gåtan i den esoteriska traditionen. Hans sätt att resonera kring frågan fann jag förnuftigt. I ett brev sammanfattar han sitt livs sökande: ”I grunden är jag agnostiker, men jag accepterar teosofin tills vidare därför att den besvarar flera frågor på ett logiskt och vetenskapligt sätt än någon annan religion eller filosofi jag känner till.” (2)

T. Bryon Edmond förvånades över att jag, en ung universitetsstuderande i Stockholm, hade läst böcker av Charles Leadbeater och Alice Bailey. Men jag hade ganska tidigt upptäckt den teosofiska litteraturen och studerade den vid sidan av ufoböckerna och mina universitetsstudier i religionshistoria och filosofi. Att detta var ganska ovanliga och udda intresseområden bland akademiker stod klart för mig. Något som även konstateras av den svenske esoterikern Henry T Laurency. I inledningen till den esoteriska världsåskådningen i sin bok De vises sten skriver han: ”Den finns en omfattande litteratur om vilken, förbluffande nog, stora allmänheten tycks vara totalt okunnig.” (3)

Den omfattande litteratur Laurency här menar är den som går under benämningen den esoteriska traditionen, det vill säga böcker av Helena Petrovna Blavatsky, Alfred Percy Sinnett, Henry Steel Olcott, Charles Leadbeater, Alice Bailey med flera. Kanske är det dock inte så förbluffande att den är så lite känd. I det stora bruset av mer eller mindre populär och lättsmält ockult litteratur så representerar esoteriken en ganska svårtydd signal som kräver båda kunskap och tålamod av läsaren.

För den vetenskapligt och humanistiskt inriktade läsaren måste kärnfrågan bli huruvida det är intellektuellt försvarbart att, även bara som arbetshypotes, godta utsagor i den esoteriska litteraturen? Personligen hyllar jag den gamle filosofiprofessorn Ingemar Hedenius tes om den intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” (4) Återstår alltså frågan om det finns några förnuftiga skäl att acceptera den esoteriska världs- och livsåskådningen?

Den som bland annat i tidskriften Sökaren följt mina artiklar och sökarväg vad gäller världsbild och livsåskådning har kunnat konstatera att vägen knappast varit rak. Jag har sedan tonåren, både vad gäller aktivt engagemang och läsning, studerat åtskilliga andliga läror och deltagit aktivt i olika nyandliga samfund och föreningar. Vägen har gått över bland annat spiritualism, naiv tefatstro, antroposofi, Alice Bailey, teosofi, Dion Fortune, kabbalah, paganism och hylozoik. Trött på mycket av den extremism och inhumana föreställningar jag fann inom nyandligheten övergav jag det andliga sökandet 1986 och engagerade mig några år som sekulär humanist inom föreningen Humanisterna. Det blev en period av uppgörelse med och rabulistisk kritik av mycket inom nyandligheten. Även om den perioden för min del var nödvändig och en del av kritiken fortfarande håller så kan jag idag konstatera att jag i kulturradikal iver kastade ut barnet med badvattnet. Vägen tillbaka till den esoteriska traditionen gick sedan över ett par år av kristen humanism där filosofen Alf Ahlberg och författaren Erik Hjalmar Linder var två ledstjärnor.

För att så återgå till kärnfrågan. Jag kan i dag inte intellektuellt försvara en materialistisk, reduktionistisk eller snarare fysikalistisk världsbild. Grundskälen är två. Jagmedvetandets gåta samt mängden av väldokumenterade paranormala fenomen, även inräknat ufofenomenen. Båda faktorer som tydligt pekar på att verkligheten är större än vi känner till och för närvarande kan vetenskapligt konstatera. I en intervju 1966 sammanfattar den kristne humanisten Erik Hjalmar Linder livsgåtan på följande sätt: ”Jag finner det obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett mysterium, att vi existerar är oförklarligt.” (5)

Människans jagmedvetande, detta upplysta fönster i den kosmiska natten, betraktar jag som en oerhörd gåta. Att bara definiera människan i materiella termer blir för mig alltför platt och orimligt. Det finns en kvalitativ dimension i jaget som kräver ett annat förhållningssätt. Jag kan inte godta föreställningen att en samling materia av en slump kan bilda ett väsen som  reflekterar över sin egen existens och tar etiska beslut. Att vi människor har en gränslös förmåga till ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom media. Men det verkligt intressanta är att vi kan ställa oss över våra hårda existentiella villkor och utveckla en närmast gränslös godhet och empati. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin sista diktsamling. Här finner vi en antydan om att den djupare meningen med vår existens är medvetandets förändring och utveckling. Vi är ett trappsteg i en medvetandets evolution.

En antydan om medvetandets potentialitet finner vi i den mystiska upplevelsen, omvittnad av otalet författare, filosofer och vanliga vardagsmänniskor. Alf Ahlberg, filosof, folkbildare och under många år rektor för Brunnsviks folkhögskola berättar följande episod från värnpliktstiden i sina memoarer:

”… en kall novembernatt 1916, hände mig något märkligt. Vi låg ute på bevakning någonstans i Ängelholmstrakten. Klockan kunde väl vara omkring två på natten, när en kamrat och jag kommenderades ut på något uppdrag. Frysande och knotande begav vi oss iväg med geväret i hand… Vi samtalade lågmält som man alltid gör i en nattlig skog men ruggiga och illa till mods. Vi talade om kriget, som aldrig ville ta slut, om världens ondska i största allmänhet och om egna bekymmer. Med ens blev jag stående som fastnaglad vid jorden. Jag kände i min närhet något överväldigande, något absolut obeskrivligt… En levande verklighet men av ett helt annat slag än man vanligen betecknar med det ordet. Vad skall jag kalla det?... Liv, ljus, kärlek? – ja, men i så fall av ett helt annat slag, inte bara en grad- utan en artskillnad. Det fanns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Det genomströmmade mig med en sällsam kraft och trygghet. Alla mina bekymmer föreföll plötsligt så underligt små och futtiga.” (6)

En annan svensk kulturpersonlighet för vilken den egna mystiska upplevelsen hade stor betydelse var författaren Sven Delblanc. Dessa upplevelser återkom flera gånger fram till början av trettioårsålden och beskrivs med en magisk skönhet i den självbiografiska romanen Livets ax. Men trots att han använder ord som ”mystisk hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” tolkade inte Delblanc upplevelserna i klassiska religiösa termer men de blev  bestämmande för hans livssyn. Han menade att människan har tillgång till en absolut värdegrund, som leder till en fördjupad humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna djupdimension av tillvaron. (7)

Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors psykologiska djupdimension.

Den andra faktor som gör att jag inte kan godta en fysikalistisk världsbild är den stora mängden väldokumenterade paranormala upplevelser och hit kan i viss mån även räknas ufo och andra gåtfulla fenomen. Sammantaget blir de ytterligare en spricka i den materialistiska muren. Jag är givetvis medveten om alla möjligheter till misstolkningar som finns, inte minst psykologiska, både vad gäller ufo och paranormala fenomen. Men faktum är att även efter noggranna undersökningar kvarstår så många svårförklarliga händelser att det är rimligt att anta en eller flera faktorer x som saknas i den traditionella vetenskapliga världsbilden.  

När man som både sökare och undersökare av gränsfenomen kommit till insikten att verkligheten är betydligt större och mera gåtfull än vad vi känner återstår den verkligt svåra utmaningen att försöka bedöma om det finns någon världsbild och livssyn som ger en helhet åt den samlade livserfarenheten. En världsbild som dels kan rationellt och logiskt förklara mängden gåtfulla fenomen och även innefatta en livssyn som är etiskt och humanistiskt hållbar.      

De traditionella religionerna fyller för många behovet av mening, tröst, social gemenskap och ritualer för livets olika faser. Men de motsvarar inte den kritiskt vetenskapligt inriktade sökarens krav på en trovärdig världsbild plus att de belastas av gamla inhumana, livsfientliga föreställningar. Återstår således för den seriöse sökaren att studera och jämföra det ofantliga smörgåsbord av alternativa nyandliga läror och samfund vars material är lätt åtkomligt i dagens moderna mediasamhälle.

Att ge sig in i och försöka bedöma utbudet i nyandligheten är ett verkligt sisyfosarbete. Bästa förutsättningen är en akademisk utbildning, goda baskunskaper inom både naturvetenskap och humaniora, en kritisk undersökande inställning och en humanistisk livshållning. Särskilt god hjälp har man av kunskap inom filosofi, religionspsykologi, mystik, parapsykologi samt att läsa böcker av både företrädare och motståndare till olika läror och idéer.

Det första problemet man stöter på är kunskapsteoretiskt. Den traditionella vetenskapen följer vissa regler för att det som påstås skall kunna räknas som fakta. Bland annat skall andra forskare kunna kontrollera om påstådda fakta stämmer. När det gäller påståenden om verkligheten erhållna genom paranormala förmågor eller kanaler blir situationen betydligt svårare. I de flesta fall finns inga eller få möjligheter att kontrollera om utsagorna stämmer. Vi har oftast bara en eller ibland flera personers upplevelser att gå efter. Ibland brukar man tala om den yttre kunskapsvägen, vetenskapen, i motsats till den inre kunskapsvägen, meddelanden erhållna genom medier eller andra paranormala källor.

Vetenskapen räknar normalt inte den inre kunskapsvägen som en legitim kunskapskälla utan bedömer den enbart i psykologiska termer. Parapsykologin studerar visserligen paranormala fenomenen kopplade till den inre kunskapsvägen för att se vad som kan vetenskapligt konstateras men fortfarande har parapsykologin svårt att leverera bevis som allmänt anses som hundraprocentiga. Vill man bedöma kvalitén och trovärdigheten i alternativa andliga läror får man använda sig av de egna redskap som står till buds i form av kunskap och livserfarenhet.

Det är lätt att förstå att den som börjar studera det enorma utbudet av andliga läror, mediers kanaliserade budskap och information mottagen på andra sätt av påstådda mästare och gurus snart ger upp. Den vetenskapligt kritiske sökaren noterar ganska snart att det mesta i genren inte motsvarar vad en intellektuellt och kulturellt bildad person finner värt att studera. Innehållet är allt som oftast samlingar av vänliga plattityder, naiv mystik med helt orealistiska påståenden om snabb andlig utveckling eller jordisk lycka. Där finner vi också kunskaps- och livsfientliga läror med inhumana föreställningar ibland kopplade till grumliga totalitära idéer.

I detta ofantliga brus av andliga läror finns dock en klarare signal eller källa som enligt min mening är värd ett närmare studium och som för mig delvis också fungerar som en alternativ arbetshypotes i undersökningar av ufofenomen. Den går under benämningen den esoteriska traditionen eller den uråldriga visdomen och blev allmänt känd genom det av Helena Petrovna Blavatsky och Henry Steel Olcott år 1875 grundade Teosofiska samfundet. Traditionen fortsattes och vidareutvecklades av bland andra Alice Bailey och svensken Henry T. Laurency. Unikt för esoteriken är att den inte är budskap från andar i någon andevärld utan meddelanden från rent fysiska, ofta vetenskapligt och filosofiskt skolade individer förenade i en global organisation som funnits på vår jord under mycket lång tid men först i våra dagar, sedan 1875, börjat öppet ge sig till känna för mänskligheten.

När man skall beskriva denna organisation och dess medlemmar uppstår genast ett terminologiskt problem. I den romantiserade och naiva populärockultismens litteratur används ord som mästare, planethierarkin, vita brödraskapet, äldre bröder, mahatmor med mera. Termerna har blivit belastade av de ofta absurda påståenden som tillskrivs dessa individer. Även teosoferna får här i många fall anses skyldiga. I Alice Baileys böcker tas frågan ofta upp. Baileys lärare Djwal Khul (D K), också känd som tibetanen, eftersom han ansvarade för en stor grupp tibetanska lamor, skriver: ”…hela ämnet har råkat i vanrykte på grund av de felaktiga presentationer som givits av olika lärare och ockulta grupper, plus de skrattretande yttranden som de okunniga spridit om oss”. (8) För medlemmarna av ”planethierarkin” väljer jag att huvudsakligen använda termerna lärare och adepter, eftersom det ger associationen till sakkunskap, expert, kännare och reducerar det mystiskt-religiösa associationerna vilka är så vanliga i den ockulta litteraturen. Istället för planethierarkin föredrar jag termen planetväktarna, eftersom adepterna bland annat är väktare av en uråldrig kunskap men också bland annat övervakar människans evolution och den mänskliga kulturens utveckling. Man skulle kunna likna planetväktarnas organisation med ett, för den stora allmänheten, okänt FN.

Teosofiska samfundet grundades i New York 1875 av Helena P Blavatsky,  Henry S. Olcott och William Judge. Men redan 1878 flyttades samfundet till Adyar i Indien. 1889 grundades en svensk sektion bland annat på initiativ av författaren Viktor Rydberg. Det internationella samfundets ordförande Henry S. Olcott besökte Sverige på en föredragsturné 1891 och blev då även inbjuden till audiens hos kung Oscar den II. (9)

Blavatskys första stora verk Isis Unveiled publicerades i två delar 1877. Hon gör i förordet klart att boken är ett resultat av kontakt med ”österländska adepter och en studie av deras vetenskap”. Hennes mest kända verk The Secret Doctrine publicerades 1888. En svensk översättning, Den hemliga läran, gavs ut 1893-1895. Båda dessa verk är svårlästa eftersom Blavatsky inte var någon systematiker. Den förste som försökte presentera esoteriken i en sammanfattande världsbild var Alfred Percy Sinnett, chefredaktör för den engelskspråkiga tidningen The Pioneer i Indien. Genom sin bekantskap med Blavatsky 1879-80 fick han möjlighet att korrespondera med två av adepterna. Sinnetts Esoteric Buddhism som utkom 1883 är hans försök att sammanfatta den kunskap adepterna förmedlat. Två år tidigare kom The Occult World som handlade om bekantskapen med Blavatsky och redogörelser för de olika fenomen han upplevt i samband med henne. I introduktionen till The Occult World skriver Sinnett: ”Jag har kommit i kontakt med personer som är förvaltare av en större kunskap om naturens mysterier och människan än vad den moderna kulturen hittills uppnått; och min nuvarande önskan är att översiktligt presentera denna kunskap.” (10)

Den korrespondens som Sinnett hade med två av adepterna 1880-84 gavs ut första gången 1923 under titeln The Mahatma letters. To A P Sinnett from the Mahatmas M & K H. Även om citat från breven tidigare förekommit i den teosofiska litteraturen var detta första gången de publicerades i sin helhet. Originalbreven finns sedan 1939 bevarade på British Museum i London. Korrespondensen har blivit föremål för en intensiv debatt om deras äkthet men helt klart är att flera av breven vittnar om både vetenskaplig kunskap och bildning. De är generellt på en helt annan nivå än det mesta som publiceras under benämningen channeling (kanalisering).

Den helt avgörande frågan är förstås om dessa adepter verkligen existerar och är vad de utger sig för att vara; medlemmar av en organisation som bland annat fungerar som väktare av en uråldrig kunskap och bakomliggande inspiratörer för mänsklighetens medvenhetsutveckling. I den teosofiska litteraturen finns en stor mängd beskrivningar av rent fysiska möten med flera av adepterna, också av personer som inte varit knutna till den teosofiska rörelsen. Daniel Caldwell, författare till The Esoteric World of Madame Blavatsky (11), har samlat 62 fall av möten med bröderna, som de också kallas. Sammanställningen, A casebook of encounters with the theosophical mahatmas, finns att läsa på nätet (12).

I samma brev berättar Olcott om en av de första gångerna han mötte en av adepterna. En kväll i New York 1877, efter att han sagt god natt till Blavatsky satt Olcott i sitt sovrum, rökte en cigarr och funderade. Plötsligt står en man framför honom: ”Något ljud från att dörren öppnats hördes inte, om den nu hade öppnats. Men hur som helst där stod han. Han slog sig ned och konverserade en stund med mig i lågmäld ton, och eftersom han verkade ytterst vänlig mot mig bad jag om en tjänst. Jag förklarade att jag ville ha något påtagligt bevis för att han verkligen varit här och att jag inte bara upplevt någon illusion skapad av H P B (Blavatsky – HB). Han skrattade, virade av sig den broderade indiska bomullsturbanen han bar på sitt huvud, kastade den till mig och – var försvunnen. Den turbanen har jag fortfarande kvar… Samme broder besökte mig en gång rent fysiskt i Bombay. Han kom ridande på en häst i fullt dagsljus.”

Möten med adepterna är under det Teosofiska samfundets första tid så talrika och de observerades av så många olika vittnen oberoende av varandra att det knappast finns någon anledning att betvivla att dessa möten verkligen ägde rum. Sedan kan man naturligtvis alltid sätta frågetecken för om adepterna är de som de utger sig för att vara. Det är viktigt att påpeka  att de ganska fantasifulla namn några av dessa har fått i den teosofiska litteraturen inte är deras riktiga namn utan enbart sätt att identifiera dem som individer. Några av de mest kända är Morya (M), Koot Humi, (K.H.), Djwhal Khul (D.K.), Racokzi (R), Hilarion (H). Eftersom det är pseudonymer används ofta bara förkortningen för identifikation när de omnämns. Redan 1888 skrev Helena Blavatsky i en artikel följande angående adepter namn: ”… den person som för allmänheten är känd under pseudonymen Koot Hoomi, kallas något helt annat bland de som känner honom…. Adepternas och de ockulta skolornas namn avslöjas aldrig under några omständigheter för de profana, och namnen på de som omtalas i samband med den moderna teosofin är kända endast av de två huvudsakliga grundarna av Teosofiska samfundet.” (14)

En grundläggande idé i den här studien är att planetväktarna som organisation, enligt uppgift, tog ett beslut 1775 att deras existens skulle få bli känd och delar av den hemlighållna kunskapen offentliggöras. Några i organisationen gjorde bedömningen att den allmänna kulturutvecklingen har nått en sådan nivå att en tongivande del av mänskligheten kunde förstå den kunskap de förmedlar. Ett första steg i detta framträdande var att genom Helena Blavatsky sprida information om adepternas existens och popularisera den esoteriska kunskapen. Detta första försök anses i stort sett ha misslyckats. I ett brev 1882 till A. P. Sinnett förklarar en av adepterna hur man bedömde situationen:

”Några av oss hoppades att mänskligheten utvecklats så långt intellektuellt, om än inte vad gäller intuitionen, att den ockulta läran skulle kunna bli intellektuellt accepterad och att det skulle leda till en ny cykel av ockult forskning. Andra, uppenbarligen visare, hade en annan åsikt, men tillåtelse gavs för ett försök… Vi såg oss omkring och fann i Amerika en man som kunde bli ledare… Vi sammanförde honom med en kvinna med exceptionella gåvor. Därtill hade hon också starka personliga fel och brister men trots det fanns det ingen annan lämplig för detta arbete. Vi skickade henne till Amerika, sammanförde dem och experimentet startade. Vi gjorde det klart för dem båda att arbetet vilade helt på dem själva. Och båda erbjöd sig att göra försöket.” (15)

Resultatet blev det Teosofiska samfundet, vilket med tiden splittrades i olika grupper. Ett andra försök gjordes med den engelska kvinnan Alice Bailey, perioden 1919-1949 vilket resulterade i en mängd böcker som presenterar olika delar av den esoteriska kunskapen. En hel bok, The Externalisation of the Hierarchy, ägnas för övrigt åt planetväktarnas planer och arbete för sitt återframträdande bland mänskligheten: Eftersom det florerar så många myter och felaktiga föreställningar om adepterna hoppas de att denna gång inte bli betraktade som gudar utan som människor med exceptionella kvaliteter och förmågor: ”De kommer att framstå som levande exempel på god vilja, sann kärlek och visdom parad med intelligens, vänliga, humoristiska och normala. De kan till och med uppfattas som så normala att upptäckten vilka de är undgår många.” (16)

Det finns en stor mängd böcker från olika new age-grupper, så kallad kanaliserad litteratur, som påstås vara budskap från diverse mästare, ofta med samma namn som de som förekommer inom esoteriken. Normalt visar den låga intellektuella nivån i verken från dessa medier och klärvoajanter att de inte kan härstamma från medlemmar av planetväktarna. Förklaringen till dessa budskap är att det rör sig om klärvoajanters misstolkningar av inre upplevelser. Ett esoteriskt axiom lyder: ”Ingen självlärd skådare såg någonsin riktigt”. Endast den som tränats och utbildats av lärare från planetväktarna kan rätt bedöma vad som observeras och kontaktas i högre materievärldar. Som ett flagrant exempel på misstolkning nämner tibetanen D. K. den så kallade I Am-rörelsens mästare som han betecknar som en ”chockerande travesti” på de verkliga planetväktarna. (17) I sin självbiografi kommenterar också Alice Bailey problemet med mängden andliga budskap som översvämmar marknaden: ”Hela det här ämnet har blivit ytterst problematiskt på grund av mängden metafysiska och spiritualistiska verk vilka är på en så låg intelligensnivå och så ordinära och mediokra i sitt innehåll att välutbildade människor skrattar åt dem och inte vill befatta sig med dem.” (18) För att inse kvalitetsskillnaderna i floden av andliga budskap krävs stor kunskap, många år av studier och ett skolat intellekt.

Till och med den ganska skeptiske författaren och f d bibliotekarien K Paul Johnson har noterat skillnaden i kvalitativ nivå mellan de urspungliga teosofiska skrifterna och till exempel Elisabeth Clare Prophet som påstod sig stå i kontakt med ”El Morya och tidigare var ledare för organisationen Summit Lighthouse”. I en recension av en mycket avslöjande bok skriven av dottern Erin Prophet säger Johnson: ”Mitt intresse för Blavatsky och hennes Mästare hämtade sin näring utifrån kvaliteten i de böcker hon skrev under påstådd inspiration; i motsats till Mrs Prophets böcker som aldrig lyckades fånga min uppmärksamhet i mer än några stycken.” (19) I sammanhanget kan det vara viktigt att nämna några författare jag inte räknar till den genuina esoteriska traditionen: Rudolf Steiner, Jiddu Krishnamurti, Nicholas Roerich, Guy  Ballard, Elisabeth Clare Prophet, Benjamin Creme, Martinus. Det finns naturligtvis många fler. En presentation samt saklig kritik av flera av dessa finns att läsa i Henry T Laurencys verk Livskunskap tre, kapitlen Teosofi samt Ockulta sekter. Lars Adelskogh har skrivit två kritiska studier av makarna Nicholas och Helena Roerich med tidigare okänt material från Ryssland. Artiklarna finns att läsa på hemsidan hylozoik.se: hylozoiska studier. (20)

Syftet med den här studien är inte att presentera den esoteriska världs- och livsåskådningen men en kort sammanfattning kan vara på sin plats. Intresserade som vill fördjupa sig i esoteriken hänvisas till litteraturlistan i slutet av boken. Det är ännu en gång viktigt att påpeka att det enda förnuftiga och vetenskapligt godtagbara sättet att förhålla sig till esoteriken som världsbild är att betrakta den som en arbetshypotes. Här följer kortfattat och mycket förenklat några av esoterikens grunder.

Verkligheten är betydligt större och mera komplicerad av vad som kan konstateras med våra fem sinnen och vetenskapliga metoder. Inte mindre än 49 världar av olika materiatäthet existerar i universum. Världar som alla befolkas av väsen i olika utvecklingsstadier. Människan är en odödlig evighetsvarelse som ingår i en lång utvecklingskedja av naturriken enligt schemat: mineral, växt, djur, människa. Därefter fortsätter utvecklingen i ett femte, sjätte etc naturrike. Människan har, förutom den organiska kroppen, ytterligare fyra höljen eller kroppar av varierande materiatäthet. Inom esoteriken benämda eter, astral, mental och kausalhölje. I framtiden kommer vetenskapen att kunna konstatera eterhöljet existens då kameror uppfunnits som kan filma till exempel hur vid dödsögonblicket eterhöljet avskiljs från organismen.

Innerst inne har människan ett odödligt jag, inom esoteriken benämnt monad. Evolutionen innebär att monaden under miljontals år periodiskt ikläds nya höljen, vad som vanligtvis brukar kallas reinkarnation. Medvetandets utveckling i allt högre naturriken är tillvarons ”mening” eller resultat, om man så vill. För människan innebär utveckling en allt större kunskap om naturlagar och inte minst de livslagar som gäller för medvetandets utveckling. Psykologiskt sett att tänka klarare, känna djupare, mera empatiskt och handla visare.

Människor som närmar sig slutstadiet i fjärde naturriket förändras i medvetenhetshänseende så att de ”telepatiskt” kan stå i kontakt med andra grupper och individer. De utvecklar förmågor som normalt betraktas som magiska och kan genom de olika höljenas sinnesorgan fungera medvetet i flera världar än normalindividen. De träder då också i förbindelse med och samarbetar med individer och grupper tillhörande femte naturriket, till vilka planetväktarna hör. Evolutionen för människans del innebär framför allt en förståelse för och förmåga att förverkliga ett antal essentiala egenskaper. I den grekiska mytologin betecknade som Herakles tolv storverk.

Eftersom de fakta som meddelas av planetväktarna, esoterikens världsbild, generellt inte är kontrollerbara kan de för normalindividen bara fungera som en intressant arbetshypotes. Esoteriken som livsåskådning med livslagar för handlande och etik är däremot att betrakta som en fördjupad humanism med andlig överbyggnad och kan i vardagslivet fungera utmärkt ”som-om-filosofi”. Skulle flertalet människor på jorden följa dessa livslagar blev planeten ett paradis istället för det kosmiska Alcatraz den är i dag. Mänskligheten skulle förenas i en gemensam strävan efter det goda, det sanna, det sköna.

När det gäller intresset för den esoteriska traditionen så har det skett ett intressant trendbrott de senaste decennierna. Numera kan man studera esoterik eller som den internationella benämningen lyder, Western Esotericism, vid flera universitet. (21) Akademiska institutioner för studier och forskning i esoterik finns nu vid universiteten i Amsterdam ( Holland), Exeter (England) och Sorbonne (Frankrike). Det går till och med att läsa en kurs i ”västerländsk esoterism” vid Stockholms universitet, Institutionen för religionshistoria, etnologi och genusvetenskap. (22) Som akademiskt ämne innefattar västerländsk esoterism alla historiska varianter av esoteriska rörelser och tankeströmningar: kabbala, hermetism, alkemi, rosencreutzarorganisationer, frimureri, spiritualism, teosofi med mera. För tydlighetens skull vill jag därför påpeka att när jag i den här boken talar om den esoteriska traditionen avser jag esoteriken som den presenterats av, i första hand, Helena Blavatsky, Alice Bailey och Henry T. Laurency.

Det hade varit mer eller mindre otänkbart att studera esoterik vid universiteten tidigare, eftersom ämnet var att betrakta som tabu eller ointressant i akademiska kretsar. I sin bok Esotericism and the Academy ger Wouter Hanegraaff, professor i Hermetisk filosofi och relaterade strömningar vid universitetet i Amsterdam följande beskrivning av hur det gick till när han som ung universitetsstudent började intressera sig för esoterik: ”Mitt intresse för området verkade göra mina lärare besvärade och mina återkommande frågor om information och tips resulterade bara i att de skickade detta pinsamma ämne vidare till andra kollegor som om det var en het potatis. Ingen verkade villig att ta i det och det dröjde inte länge förrän jag insåg att om så var fallet så måste någon ta itu med det. Så började mina undersökningar av den okända kontinent som sällan fanns med på kartorna över respektabel lärdom utom med det negativa rådet för resan: hic sunt draconis (här finns drakar).” (23)

Situationen för ämnet i dag är betydligt bättre och den akademiska världens beröringsskräck har släppt eller försvagats. Numera finns en mängd forskare på området, ett ökande antal akademiska avhandlingar och en strid ström av böcker och specialtidskrifter inom esoterik. Sedan 1985 utges den mycket intressanta och läsvärda tidskriften Theosophical History. Redaktör är Dr. James Santucci, professor i jämförande religionsvetenskap vid California State University. (24) Forskare och lekmän kan mer och mer ägna sig åt frågan utan att det betraktas som att man sysslar med irrationellt nonsens eller idéer som är ett hot mot modernitet och demokrati. Och precis som det finns skickliga forskare i buddhismen som själva räknar sig som buddhister så finns det akademiska forskare inom den esoteriska traditionen som själva räknar sig som teosofer eller esoteriker. Denna nya intellektuella och kulturella trend och öppenhet bådar gott för kommande forskning inom både esoterik och ufologi.

Noter

1. T. Bryon Edmond: ”Ummo again”. Flying Saucer Review, vol. 21:5, feb. 1976, s. 33-34.

2. Brev från T. Bryon Edmond 17 juni, 1976.

3. Henry T. Laurency: ”De vises sten”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1995,

(3. uppl.), s. 85.

4. Ingemar Hedenius: ”Tro och vetande”, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1949, s. 35.

5. ”Ditt förflutnas dokument. Erik Hj. Linder 17 maj 1981. En bibliografi utarbetad av Margit Engström”. Bergslagsposten, Lindesberg, 1981, s. 25.

6. Alf Ahlberg: ”Från prästgård till arbetarhögskola. Minnesbilder 1892-1926”, Natur och Kultur, Stockholm, 1973, s. 134-135.

7. Se t ex ”Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc”. Redaktörer Lars Ahlbom och Helene Blomqvist. Strängnäs stift, 2002. Lars Ahlbom: ”Sven Delblanc”, Natur och Kultur, Stockholm, 1996, kapitel 3, Humanismens tragedi.

8. Alice Bailey: ”Discipleship in the New Age, volume one”. Lucis Publishing Company, New York, 1985, s. 787.

9. Curt Berg. ”Kort historik över Teosofiska Samfundet, svenska sektionen”. www.teosofiskasamfundet.a.se//artik.html

10. A P Sinnett. ”The Occult World”, Theosophical publishing House, London, 9. uppl. 1969, s. 1.

11. “The Esoteric World of Madame Blavatsky”. Collected by Daniel Caldwell. Quest Books, Theosophical Publishing House, Wheaton, Illinois 2000.

12. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

13. A. O. Hume: “Hints on Esoteric Theosophy, No 1. Is Theosophy a Delusion? Do the Brothers Exist?, Theosophical society, Bombay, India, 2 ed. 1882, s. 76-78.

14. H. P. Blavatsky, “Lodges of Magic”. Ingår i “H.P. Blavatsky Collected Writings”, vol. X 1888-1889, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill., 1988 (1964), s. 126.

15. The Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. 3.e uppl. The Theosophical Publishing House, Adyar, India, 1979, s. 259. (Letter no. 44)

16. Alice Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 1981, s. 699.

17. Alice Bailey. “The Rays and the Initiations”. Lucis Press LTD, London, 1970, s. 17.

18. Alice Bailey: “The Unfinished Autobiography”, Lucis Trust, 1951, s. 74,

http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf

19. Paul Johnson: “The End of El Morya. A review of Prophet´s daughter by Erin Prophet”. PsyPioneer, vol. 5, no. 3, March 2009, s. 80.

20. Lars Adelskogh: “Helena Roerich – en falsk budbärare från planethierarkin” samt ”Makarna Roerichs falska mahatmaer”.

21. http://amsterdamhermetica.nl/

22. http://sisu.it.su.se/search/info/RHG103

23. Wouter Hanegraaff, ”Esotericism and the Academy. Rejected Knowledge in Western Culture”, CambridgeUniversity Press, Cambridge, 2012, s. 2.

24. http://www.theohistory.org/

”… a disciple of rare capability in Sweden”.
Alice Bailey, A Treatise on White Magic

3. Henry T. Laurency – en svensk esoteriker

Det kräver många år av studier för att bemästra esoterikens världsbild och livsåskådning. Akademisk utbildning eller egna studier i filosofi och religion, vetenskapsteori och kunskapsteori är närmast en förutsättning. Mycket av svårigheterna ligger i den till stor del orientaliska terminologin och det symboliska framställningssättet. En av de författare som försökt avhjälpa denna problematik och presentera esoteriken med västerländska och vetenskapliga termer är svensken Henry T. Laurency, pseudonym för Henrik von Zeipel (1882-1971).

Morgon-Tidningen 9 juli 1947

Vad som skiljer Laurency från andra teosofer och esoteriker är hans enastående intellektuella kapacitet, bildning och stora kännedom om litteratur och kultur. Han imponerar genom sin beläsenhet och skarpa formuleringsförmåga. Laurencys samtliga publicerade arbeten finns att läsa på Förlagsstiftelsen Henry T. Laurencys officiella webbplats. (1) Stiftelsen leds av Lars Adelskogh i Skövde.

Här är det nödvändigt att presentera den historiska bakgrunden till mitt komplicerade förhållande till Laurency och Lars Adelskogh. Genom mitt intresse för ufo, teosofi och esoterik kom jag i december 1980 i kontakt med Adelskogh som ansvarade för Laurencys efterlämnade papper och opublicerade manuskript. Jag hade läst Laurencys bok Kunskapen om verkligheten och börjat intressera mig för det ufologen Jacques Vallee benämner; den esoteriska interventionsteorin – the esoteric intervention theory. (2) Med andra ord den eventuella kopplingen mellan ufo och hemliga jordiska grupper (broderskap). I Laurency fann jag ett kritiskt, vetenskapligt sätt att resonera kring esoterik och även påståenden om rent fysiska, jordiska dolda grupper.

Lars Adelskogh var under tidiga år aktiv inom uforörelsen bland annat i Ifologiska sällskapet samt i kretsen kring Sten Lindgren och den av honom grundade Intergalaktiska Federationen (IGF). Intresset för teosofi och esoterik tog dock överhand och han kom att ägna sig helt att Laurency efter att ha fått överta hans efterlämnade manuskript. Tillsammans med sin dåvarande fru Gertie, Casimir Reuterskiöld och Curt Edgar Östergren grundade Adelskogh Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency den 21 februari 1979. Enligt stiftelseurkunden är ändamålet att ”organisera och genomföra utgivandet av Henry T. Laurencys verk, så att de får största möjliga spridning.”

Genom Adelskogh fick jag ytterligare kännedom om Laurency och hans författarskap vilken resulterade i att vi blev nära vänner och mellan åren 1982-1986 tillsammans genomförde både studiecirklar, seminarier och föredrag i hylozoik, som är benämningen på Laurencys variant av esoterik. Den 4 augusti 1984 deltog jag i grundadet av stiftelsen Institutet för hylozoiska studier vars övriga styrelse bestod av Lars Adelskogh och hans hustru Irmeli. Som en lämplig introduktion till hylozoiken föreslog jag en korrespondenskurs vilken Adelskogh arbetade fram i samråd med mig. Den blev sedan grunden till boken Förklaringen, publicerad 1991 på det nya förlaget Foinix, vilket ägs av stiftelsen Institutet för hylozoiska studier.

Lars Adelskogh 7 okt. 1984

Under 1985-86 blev jag vid flera tillfällen betänksam över de politiskt extrema åsikter Adelskogh framförde i olika sammanhang. Jag kritiserade honom också för detta och påpekade att vi inte skulle blanda in extremhögerpolitik i esoteriken. Hans uttalanden gjorde att jag började ifrågasätta mitt engagemang i hylozoiken.

Hösten 1986 blev för mig en tid av öppet ifrågasättande av hylozoiken och särskilt Adelskoghs handlande och medvetna arbete att koppla läran till politisk extremism. Jag uppfattade det som om jag i mitt intresse för hylozoiken svalt ett totalitärt bete bara för att det kopplades till en andlig världsbild. Ett bete som kunde bli fröet till en totalitär politisk rörelse. Det var en omtumlande upptäckt och jag kände det som mitt ansvar att varna för idéerna. Resultatet blev artikeln Varning för hylozoiken, vilken publicerades i tidskriften Sökaren 1987. (3) Den följdes några år senare av en uppdatering, Från ockultism till extremhöger. (4)

När jag i dag granskar min argumentation i artiklarna är det uppenbart att jag i stridens hetta alltför mycket blandade samman Laurencys uttalanden med Adelskoghs politiska idéer. Mina urval av citat från Laurency ger en missvisande bild av hylozoiken. Men eftersom jag fann ett antal tveksamma uttalanden hos Laurency blev det då min bedömning att hylozoiken skulle kunna bli den ideologiska basen för en totalitär rörelse. Resultatet blev att jag kastade ut barnet med badvattnet och tog avstånd från all esoterik och andliga läror. Endast i den sekulära (ickereligiösa) humanismen fann jag en godtagbar livsåskådning. Under några år skrev jag sedan i kulturradikal iver flera kritiskt granskande artiklar om nyandlighet och religion.

Min förhoppning var bland annat att den kritik jag levererade skulle få Adelskogh att överge de politiskt extrema idéerna och istället koncentrera sig på hylozoiken och den esoteriska traditionen. Så blev dock inte fallet utan han upprättade istället kontakt och samarbete med radikalkonservativa katoliker (tidskriften Adoremus in Aeternum), nynazister och islamister. Under några år samarbetade Adelskogh med före detta islamisten Mohammed Omar, ledare för den Uppsalabaserade Studiegruppen Aguéli. (5) Han skrev även ett efterord till Omars bok Islamisten, publicerad 2010. (6) Mohammed Omar har i dag tagit avstånd från sina tidigare politiskt konservativa islamistiska idéer, bland annat i skriften En opieätares bekännelser. Han gör följande reflexion angående sina tidigare åsikter: ”Det kan vara så att jag på grund av mina tre vildmarksår har förlorat i trovärdighet. Det är fler än min gamle vän som betraktar mig som hoppjerka. Å andra sidan kan jag ha vunnit i trovärdighet. När jag nu talar om islamisk fundamentalism kanske folk tar mig på allvar. Jag har prövat den. Jag vet vad jag talar om. Det har gjort att jag förstått värdet av en sekulär stat. I en sådan stat kan ingen myndighet bestämma vilka religiösa uppfattningar som är ”ortodoxa” och vilka som är ”kätterska”. I en islamistisk stat skulle jag riskera att avrättas som kättare.” (7)

Idéhistoriskt så kan Adelskoghs politiska inriktning betraktas som en form av radikalkonservatism och antimodernism. Han är starkt kritisk mot demokrati, sekularism, liberalism, feminism och fackföreningar kombinerad med ett försvar för Irans islamism och historierevisionism vad gäller andra världskriget. 2002 publicerades hans bok En tom säck kan inte stå, som är ett försök att hävda att det aldrig funnits några gaskamrar i de tyska koncentrationslägren, att det hela är en modern myt. (8) Adelskogh hämtar också en del idéer från den franske religionsfilosofen René Guénon, grundare av den så kallade Traditionella skolan, en modernismkritisk variant av mystik. På en av Adelskoghs webbsidor, Veidos, finner man en svensk översättning av Guénons klassiska verk Kvantitetens herravälde och tidens tecken. (9) Denna kombination av esoterik och politisk extremism har resulterat i att esoteriken i Sverige attraherat en del aktivister på den extrema högerkanten. Det ligger en djup tragik i att den esoteriska traditionen, som i grunden är en fördjupad humanism och vänsterinriktad modernism, blivit förknippad med hatets och intoleransens apostlar. Om den inriktningen skulle växa sig stark så håller fortfarande delar av den kritik jag tidigare framfört i tidskrifter som Sökaren och Humanisten.

Till Lars Adelskoghs försvar skall dock sägas att han är en synnerligen kunnig esoteriker och utfört en imponerande kulturgärning med att publicera Laurencys efterlämnade manuskript samt översätta böckerna till ett flertal världsspråk. Det är också viktigt att påpeka att mycket av den kritik Adelskogh levererar mot Israel och sionismen är fullt legitim och inte kan anses vara någon extrem synpunkt. Problemet är att han i sin aktivism går över gränsen och söker aktivt samarbete med extrema politiska grupperingar och personer som inte står för frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, sekularism och humanism. Dessa gruppers idéer och verksamhet står i direkt motsats till esoterikens grundidéer och anda. Varför Adelskogh valt att handla på detta sätt är för mig en gåta. Resultatet har även blivit att många ärliga sökare och filosofiskt intresserade avhåller sig från att befatta sig med esoteriken som världs- och livsåskådning. Intressant i sammanhanget är att Laurency själv genomgående i sina texter är mycket tydlig vad gäller faran med religionsstyrda samhällen och diktatur. Och i de klassiska esoteriska texterna The Mahatma letters to A. P. Sinnett finner vi följande tydliga uttalanden: ”… grundorsaken till nära två tredjedelar av den ondska som hemsöker mänskligheten ända sedan den blev en maktfaktor. Det är religionen i dess skilda former och i alla nationer. Det är i prästämbetet, prästerna och kyrkorna, i de illusioner som människan betraktar som heliga, som man får söka källan till den mångfald av ondska som är mänsklighetens förbannelse.” (10) ”Aldrig skulle vi komma på tanken att upprätta en ny hierarki för ett framtida förtryck av en prästplågad värld”. (11)

Tibetanen D. K. är i sina böcker, dikterade för Alice Bailey, också mycket tydlig vad gäller totalitära politiska system och varför planetväktarna stod på Englands och USAs sida under andra världskriget: ”Hierarkin och alla dess medlemmar, inklusive jag själv, älskar mänskligheten men godtar inte ondska, aggression, grymhet och att den mänskliga själen hålls fängslad. De står för frihet, för allas lika möjlighet till en ljus utveckling, för mänsklig välfärd utan diskriminering, för vänlighet och varje människas rätt att själv tänka, tala och handla. Självklart kan de därför inte stödja nationer eller människor i någon nation som är motståndare till mänsklig frihet och lycka.” (12)

Mot denna bakgrund kan vi gå vidare med en presentation av Henry T. Laurency och hans böcker och idéer. I Livskunskap fyra berättar han i inledningskapitlet (13) om sitt liv och utvecklingsväg. Laurency studerade teoretisk och praktisk filosofi i Uppsala vid förra seklets början. Som lärare hade han de kända filosoferna Axel Hägerström och Karl Hedvall. Axel Hägerström var professor i praktisk filosofi i Uppsala 1911-13. Genom studium av Vivekanandas skrifter och yogafilosofi fann Laurency senare Blavatskys Isis Unveiled och övriga teosofiska verk. Han inledde ett grundligt studium av teosofin och senare även Alice Baileys böcker.

Under resor utomlands, bland annat till Tyskland, träffade han, förutom teosofer också flera kända kulturrepresentanter. Laurency läste allt han kom över som hörde till den tidens kultur och bildning. I biologen Ernst Haeckels Lebenswunder fann han en hänvisning till hylozoiken, en gammal grekisk världsåskådning. I korta drag säger den att verkligheten består av materia, rörelse och medvetenhet. I den esoteriska litteraturen fann han senare att detta även var planetväktarnas grundsyn på tillvaron. Under 1930- och 40-talen arbetade Laurency intensivt med att finna ett sätt att presentera den esoteriska världs- och livsåskådningen så att den kunde tilltala vetenskapligt och intellektuellt bildade. Han blev även medlem av Teosofiska samfundet Adyar och höll ibland föredrag i dess olika avdelningar.

Dagens Nyheter 7 maj 1956

Om sina verks tillkomst säger han: ”Det hela var mycket enkelt. Det bestod i att samla fakta och axiomer och systematisera dessa. Det kan varje diskursivt intellekt göra med tålamod och uthållighet. Svårigheten bestod i att rensa ut missvisande termer, misstolkade symboler och allsköns fiktioner, som råkat komma med när författaren levererat egna förmodanden, att uttaga fakta ur felaktiga sammanhang och insätta dem i rätta och att ge systemet enklast möjliga utformning.” (14) Att det skulle vara en enkel uppgift att ur verk av Blavatsky, Leadbeater, Bailey med flera syntetisera fram en klar och tydlig världs- och livsåskådning får väl sägas vara en sanning med modifikation. I själva verket kräver det en enastående kunskap om både esoterik, vetenskap och filosofi samt ett mycket strukturerat, skolat intellekt.

Laurency pensionerades 1947 från sin tjänst som aktuarie vid Kommerskollegium i Stockholm. Han ägnade sig sedan åt ett intensivt skrivande inom esoterikens ämnesområden. Resultatet av många års studier presenterade han 1949 med första upplagan av De vises sten (DVS), publicerad privat. Den innehåller, förutom en allmän filosofisk och kulturhistorisk orientering, grunderna i hylozoiken, Laurencys speciella variant av den esoteriska världs- och livsåskådningen. Under sin livstid lät han även privat trycka Kunskapen om verkligheten (KOV). Det är en mera populariserad version av hylozoiken samt en genomgång av filosofins historia. Dessutom en kritisk granskning av Rudolf Steiners antroposofi samt av den indiska yogafilosofin. Distributionen sköttes av Laurencys nära vän fru Sonja Reuterskiöld, som han under senare delen av sitt liv delade bostad med i Göteborg.

Efter Laurencys död 1971 förvarades hans efterlämnade manuskript hos Sonja Reuterskiöld. Senare uppstod en dragkamp om vem som skulle ta hand om materialet. Bertil Kuhlemann, känd ufolog och new age-förespråkare i Stockholm gjorde anspråk på manuskripten. Men materialet överlämnades till Lars Adelskogh.

Den som ger sig i kast med att läsa Laurencys böcker slås direkt av den mycket skarpa tonen och kritiken av andra världsbilder och författare. En nybörjare som läser verken mera känslomässigt kommer sannolikt att ge upp och finna attityden hos Laurencys alltför stötande. Tonen är många gånger onödigt skarp men om läsaren klarar att bortse från detta kommer han att finna att kritiken många gånger är befogad och även notera att det är en medveten strategi hos författaren bland annat för att han huvudsakligen vill vända sig till den intellektuella eliten med filosofisk och vetenskaplig bildning. I avsnittet Är Laurency för skarp? i Livskunskap fyra skriver han: ”Läsare har stött sig på ”onödigt skarpa” omdömen i DVS och KOV. Jag är fullt medveten om att ”alltför skarpa uttalanden mer irritera än föda eftertanke”. Men det har alltmer visat sig, att överslätande formuleringar icke göra behövligt intryck… Med silkesvantar kommer man icke långt. Man blir observerad, ställd på hyllan och bortglömd.” (15)

Om man slår upp ordet hylozoik eller hylozoism i ett filosofiskt uppslagsverk står att ordet kommer av det grekiska hyle=materia och zoe=liv. Det är alltså den filosofiska läran att materien är levande eller besjälad. Laurency ville för sin variant av esoteriken använda termen hylozoik, dels som hänvisning till Pytagoras lära men också för att han i sin framställning betonade verklighetens tre aspekter, materia, rörelse och medvetande. Och att alla världar, även de vi normalt inte kan registrera, är materiella men med mindre atomtäthet. För att kunna erhålla kunskap om dessa världar med finare materia krävs utbildning av sinnesorgan som normalmänniskan inte förfogar över men som under evolutionens gång blir allas förmågor. Laurency är dock mycket noga med att påpeka att vanlig klärvoajans är ett högst opålitligt instrument eftersom möjligheten att bedöma vad man upplever är närmast obefintlig. Därav den stora mängden ockultister och mystiker med ofta helt motsägande påståenden om tillvaron. Riktig bedömning av fenomen och företeelser i de världar som benämns eteriska, astrala och mentala kräver undervisning och övning av en lärare från planetväktarna.

Förutom De vises sten och Kunskapen om verkligheten har Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency publicerat serien Livskunskap i fem delar. Senast utgivna är mastodontverket (806 sidor) Människans väg som enligt min mening är Laurencys mest mogna och välskrivna verk men det förutsätter ett grundligt studium av de två grundböckerna. Även om hylozoiken är en mera akademisk, vetenskaplig presentation av esoteriken och i första hand vänder sig till en intellektuellt och kulturellt bildad publik så är det sannolikt få som i vår tid går in för ett djupare studium av dessa verk. Alltför få av de fakta som meddelas kan kontrolleras och därmed ter sig informationen i de flestas ögon för långt från vardagsverkligheten. Laurency gör dock en intressant förutsägelse om en revolutionerande vetenskaplig upptäckt: ”Inom hundra år skall man kunna fotografera företeelser i både etervärlden och emotionalvärlden.” (16) Bland annat kommer man därmed att kunna fotografera hur människans eterhölje lämnar organismen vid dödsögonblicket. Därmed kommer fler och fler forskare att intressera sig för esoterikens världsbild när man kan kontrollera riktigheten i delar av den information som meddelats av planetväktarna.

En klar fara med Laurencys verk och givetvis också all övrig esoterisk litteratur är att fel personer läser böckerna. Ockultister, politiska extremister och new age-anhängare som i naiv övertygelse gör hylozoiken till en ny tro eller i fanatisk iver övertolkar vissa uttalanden och skapar ännu en ny bisarr sekt. Tyvärr finns det i Laurencys produktion en del formuleringar som är olyckliga och som visar att hans böcker som allt annat måste läsas med sunt förnuft och kritiskt tänkande. Några av dessa har jag anfört i mina tidigare kritiska artiklar men det kan vara viktigt att påpeka några uttalanden som man måste sätta frågetecken inför.

Genomgående i Laurencys produktion finns en stark och ofta upprepad kritik av demokratin och en brist på förståelse för socialdemokratins förtjänster när det gäller kampen för social utveckling och ett mera rättvist samhälle. (17) Att demokratin har uppenbara brister som politiskt system påpekade redan statsvetaren och journalisten Herbert Tingsten. Men om man kritiserar demokratin måste man också visa på ett bättre system. Annars blir faran att politiska extremister tolkar kritiken som att ett totalitärt, eventuellt teokratiskt system är bättre och i linje med planetväktarnas synsätt. Att så definitivt inte är fallet visar de tidigare citaten från övrig esoterisk litteratur. Därmed inte sagt att Laurency är någon diktaturvurmare, långt därifrån. Följande citat kan vara värdefulla som balanserad jämförelse: ”Diktatur är livsfientlig, ty den strider mot livslagarna (särskilt frihetslagen, motverkar utvecklingen (utvecklingslagen). (18) Och de som till äventyrs har en dragning åt nynazism bör besinna följande: ”Vi inkarnera i alla raser, byta ständigt kön, tillhöra efter vartannat alla religioner etc. Förakta vi en ras etc, kan det hända att vi födas på nytt i den rasen. Så få t.ex. nazister inkarnera såsom judar och judar bli nazister alternerande, tills de slutat hata varandra. Förtryckare blir de förtryckta i ny inkarnation. Skördelagen är en rättvisans lag.” (19)

Märkligast i Laurencys politiska diskussioner är hans totala missuppfattning av socialdemokratin som han närmast jämställer med totalitär kommunism: ”Socialdemokraterna uppträda under falsk skylt. En demokrat kan icke vara socialist och en socialist är ingen demokrat”, skriver han i Kunskapen om verkligheten. (20) Detta uttalande framstår som ännu mera obegripligt med tanke på att den esoteriska traditionen till mycket stor del får räknas som politiskt till vänster. Särskilt tydligt framgår det hos Alice Bailey som är en av Laurencys viktigaste källor. Socialismen och socialdemokratin kommenteras i positiva termer av Bailey i flera av hennes verk, medan kapitalism och konkurrens ses med mycket kritiska ögon. Det sägs till och med att startandet av arbetarrörelsen inspirerades av en av de ledande planetväktarna. Här några belysande citat:

”Vi kommer nu till det förberedande arbete som utförts av den mästare som startade vad ni kallar ”arbetarrörelsen”. Denna betraktas av hierarkin som ett av de mest lyckade försöken i historien att väcka massorna … till allmän förbättring.” (21)

”Prostituerandet av livet till uppgiften att bara tillhandahålla det allra livsnödvändigaste eller göra det möjligt för de få rika och priviligierade människorna att ha för mycket medan andra har för lite, kommer att upphöra… investerarna, de stora kartellerna, trusterna och monopolen… kommer att mobilisera sina resurser och utkämpa en dödlig kamp för att förhindra att de förlorar sina inkomster; de kommer inte att tillåta, om de kan förhindra det, att kontrollen över denna obegränsade makt övergår till massorna, vilka är de rättmätiga ägarna.” (22)

”Så har vi då den socialistiska ideologin vilken av somliga betraktas som i grunden ond. Socialism kan degenerera till en annan form av totalitarism, eller den kan bli mer demokratisk än dagens form av demokrati… en blandning av nationalisering av allmänna medel och fri företagsamhet – en kombination som kan mycket värdefull, om den bibehålls.” (23)

Det är intressant att notera att det kommer fler och flera akademiska avhandlingar och böcker som belyser det inflytande teosofin haft som inspiration för vänsterpolitik, för socialdemokrati, radikala och socialistiska rörelser. (24) I Sverige var Kata Dalström inspirerad av teosofin. 1910-1911 presenterade Socialdemokratiska Kvinnoförbundet i sin tidskrift Morgonbris en lång och uppskattande artikelserie under rubriken ”Mrs Annie Besant. En av samtidens märkligaste kvinnor”. Innan hon blev ledare för Teosofiska samfundet var Annie Besant agitator för socialism, preventivmedel och kvinnors rättigheter. (25) Ur politisk synpunkt kan det vara intressant att notera att den svenska teosofen Constance Wachmeister var med om att öppna det första feministiska restaurangen i London 1889. (26) Dr. Hugh Gray (1916-2002), som under flera år var generalsekreterare för The Theosophical Society in England var också  parlamentsledamot för British Labour Party mellan 1966-1970. Exemplen kan mångfaldigas. En av världens främsta kännare av teosofins historia, Dr. Joscelyn Godwin, skriver i sin bok The Theosophical Enlightment att de flesta tidiga teosofer kan räknas till vänster (left wing) på den politiska skalan. (27)

Hur skall man då förklara Henry T. Laurencys mycket negativa syn på socialdemokratin och därmed klart avvikande inställning i förhållande till den esoteriska traditionens synsätt? En del kan sannolikt lastas på hans uppväxt som priviligierad överklass och Uppsalastudent i det tidiga 1900-talets Sverige. En annan förklaring kan vara att han skrev sina verk under det kalla krigets dagar då hotet från Sovjetunionen var mycket påtagligt. Ändå är det märkligt att han med sin beläsenhet och intellektuella överlägsenhet inte kom fram till en mera balanserad syn på socialdemokratin. Laurencys idéer är en blandning av radikalism och konservatism. Han hyllar kulturradikaler som dansken Georg Brandes och går till storms mot moralister och deras hyckleri samtidigt som han förespråkar celibat före äktenskapet. Någon rationell förklaring till varför sexuell okunnighet före äktenskap skulle vara en dygd ges inte.

Naturligtvis finns det också vad man kan beteckna som högeresoterik men jag vill mena att detta är en, mer eller mindre, medveten misstolkning av huvudfåran i den esoteriska traditionen, alltså Blavatsky och Bailey. Att den esoteriska traditionen ofta förknippas med högerextremism och nazism beror på att framförallt populärlitteraturen koncentrerat sig på den strömningen. Böcker med titlar som innehåller orden nazism och ockultism säljer dessutom alltid bra. Av forskare är det främst Nicholas Goodrick-Clarke som ägnat sig åt högeresoterik. Klassisk är redan den drygt tio år gamla Black Sun. Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. (28) Den innehåller för övrigt ett mycket läsvärt kapitel om nynazism och uforörelsen, Nazi UFOs, Antarctica and Aldebaran. Det senaste tilltaget i denna väg är en obskyr esoterisk nynazistisk grupp i Wien, Tempelhofgesellschaft, som genom att manipulera George Adamskis tefatsfoton försöker bevisa att Adamskis klockformade farkoster i själva verket var Hitlers tefat. (29)

En något märklig ensidighet hos Laurency är hans kompakta motstånd mot att intressera sig för människors personlighet eller privatliv och hans negativa inställning till biografier. Följande citat är belysande: ”Det är likgiltigt vem som framför åsikten. Att intressera sig för personen är nyfikenhet. Att intressera sig för åsikten, dess riktighet eller oriktighet, är vetgirighet. Esoterikern har intet som helst intresse för ”vem som sagt det”.” (30) Självklart kan personintresse bedrivas på fel sätt och vara ett otillbörligt rotande i andras privata angelägenheter. Men som konsekvent inställning blir det en hjälp för alla som inte har rent mjöl i påsen. Det innebär att man aldrig får kolla privata källor eller en persons pålitlighet. En perfekt täckmantel för mytomaner, kriminella och allsköns skojare. Utan ett intensivt källstudium av privata brev, dagböcker med mera hade till exempel aldrig religionsvetaren Gregory Tillett kunnat skriva sin kritiska biografi över teosofen Charles Leadbeater. (31) Sanning och ärlighet även vad gäller det personliga borde ligga i linje med teosofernas gamla devis - det finns ingen religion högre än sanningen. Att det sedan finns en tystnadsplikt som gäller vissa fakta endast invigda kan konstatera eller känner till är en annan fråga.

En kärnfråga som anknyter till denna boks tema är: kan vi räkna Henry T. Laurency som en  kontaktperson i ufologisk bemärkelse? Någon hänvisning till egna ufouppleveler finns inte i hans verk även om han kommenterat ufofrågan, vilket jag återkommer till i senare kapitel. Däremot antyder han på flera ställen någon form av kontakt med planetväktarna: ”…det jag skriver icke är dikterat av min s.k. personlighet – något som jag icke bryr mig om att närmare förklara, eftersom det är min privata hemlighet, som jag har rätt att bevara… DVS är icke ett verk av mig, även om jag varit redskapet som fört pennan och fått skriva om varje sida, tills innehållet godkänts såsom rätt uppfattat.” (32) Huruvida kontakten med någon representant för planetväktarna varit fysisk, genom brev eller på annat sätt framgår inte. Läsare får själv försöka bedöma trovärdigheten i dessa påståenden. I Alice Baileys bok A Treatise on White Magic finns ett intressant uttalande om en i Sverige verksam medarbetare (lärjunge) till planetväktarna. Personen beskrivs som ”a disciple of rare capability in Sweden”. Om man nu  tolkar det som en hänvisning till Henry T. Laurency så får man onekligen tillerkänna honom en, i intellektuellt avseende, synnerligen ”rare capability”. (33)

Med vissa förbehåll kan jag rekommendera filosofiskt och vetenskapligt intresserade att, med kritisk sinne, fördjupa sig i Laurencys skrifter. De är en intellektuell, för att inte säga existentiell, utmaning och utan tvekan den klaraste och bästa formuleringen av den esoteriska världs- och livsåskådningen som presenterats av någon författare, även i ett internationellt perspektiv.

Noter

1. http://laurency.com/Swedish/indexswe.htm

2. Jacques Vallee. ”Messengers of Deception. UFO Contacts and Cults”, And/Or Press, Berkeley, California, 1979, s. 204-209.

3. Håkan Blomqvist. ”Varning för hylozoiken!”, Sökaren, nr. 8, 1987, s. 28-31.

4. Håkan Blomqvist. ”Från ockultism till extremhöger”, Humanisten, nr. 3-4 2002 s. 23-39 samt i Sökaren, nr. 3, 2003, s. 30-36.

5. www.muhamedomar.org samt http://alazerius.wordpress.com/

6. Mohamed Omar. ”Islamisten”, Islamiska förlaget Aguéli, Uppsala, 2010, s. 318-324 (Lars Adelskoghs efterord).

7. Mohamed Omar, ”En opieätares bekännelser”, Aguéli förlag, Uppsala, 2012, s. 21.

8. Lars Adelskogh. ”En tom säck kan inte stå – Myten om ”förintelsen i gaskamrarna” i Auschwitz”, Nordiska förlaget, Linköping, 2002.

9. www.veidos.se

10. The Mahatma Letters to A.P. Sinnett, 3. uppl., s. 57-58, (letter 10).

11. Ibid. s. 401 (letter 87).

12. Alice Bailey. ”Discipleship in the New Age. Volume one”, Lucis Publishing company, New York, 1985 (originaluppl. 1944), s. 785.

13. Henry T. Laurency. “Livskunskap fyra”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1995, s. 7-59.

14. Ibid. s. 13.

15. Ibid. s. 47-48.

16. Henry T. Laurency. ”Människans väg”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1998, s. 221 samt 649.

17. Henry T. Laurency. ”Kunskapen om verkligheten”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Spånga, 1982, s. 210-214.

18. Laurency, ”Människans väg”, s. 448.

19. Ibid. s. 134.

20. Henry T. Laurency, ”Kunskapen om verkligheten”, 3. uppl., Skövde, 2011, s. 207.

21. Alice Bailey, ”The Externalisation of the Hierarchy”, Lucis Publishing Co. New York, 1981, s. 664.

22. Ibid., s. 499.

23. Alice Bailey, “The Rays and the Initiations”, Lucis Publisning Co., New York, 1970, s. 746-747.

24. Se t. ex. Per-Olof Fjällsby, “Indien som utopi och verklighet. Om den teosofiska rörelsens bidrag till indisk utbildning och politik 1879-1930”, Karlstad University Studies, Karlstad, 2012 samt ”Esotericism, Religion and Politics”, edited by Arthur Versluis, Lee Irwin and Melinda Phillips, North American Academic Press, Minneapolis, MN, 2012.

25. http://www.ub.gu.se/kvinn/digtid/05/1910/index.xml

26. http://lostwomynsspace.blogspot.se/2012/10/dorothy-restaurant.html

27. Joscelyn Godwin, ”The Theosophical Enlightment”, State University of New York Press, New York, 1994, s. 204.

28. Nicholas Goodrick-Clarke, ”Black Sun. Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity”, New University Press, New York, 2002.

29. http://www.openminds.tv/nazi-ufo-propaganda-123/

30. Laurency. ”Livskunskap ett”, s. 308.

31. Gregory Tillett. ”The Elder Brother. A Biography of Charles Webster Leadbeater”, Routledge & Kegan Paul, London 1982.

32. Laurency. “Livskunskap fyra”, s. 14 och 31.

33. Alice Bailey, ”A Treatise on White Magic”, Lucis Publishing Co., New York, 1971, s. 79.

”… I would never had taken anybody´s evidence to so astounding a claim as the existence of the Brothers, but required personal experience before I would head the new movement… I got that proof in due time.”

Brev från Henry S. Olcott till A. O. Hume

4. Teosofi – kontaktfall utan farkoster

Egentligen skulle det här kapitlet heta, den esoteriska traditionen – kontaktfall utan farkoster, eftersom teosofin endast är en gren på esoterikens träd. Teosofin är dock den mest kända i västerlandet och där vi kan hämta en stor mängd aktuella data om planetväktarna och deras organisation. Men föreställningar och berättelser om en uråldrig visdomstradition bevarad av en hemlig grupp av invigda finns även inom sufismen, rosencreutzare och många andra rörelser. Det stora problemet i dag är den förvirring som skapats i frågan genom den mängd medier inom new age-rörelsen som kanaliserar meddelanden från diverse teosofiska mästare. Budskap som är så naivt religiösa, orealistiska och långtråkiga att bildade och kritiska läsare som kommer i kontakt med denna sida av nyandligheten av naturliga skäl avfärdar hela tanken på en genuin esoterisk tradition. Verklig esoterisk kunskap, om vi förutsätter att den existerar, måste vara lika saklig, konkret och svårbemästrad som vilket annat akademiskt ämne som helst. Den som jämför skrifter av Henry T. Laurency och Alice Bailey med till exempel I Am-rörelsens alster kommer genast att notera skillnaden i intellektuell nivå.

Både ufologer och religionshistoriker har noterat likheterna mellan möten med teosofins adepter och den tidiga uforörelsens ”rymdbröder”. Likheterna finns både i kontaktupplevelserna och den förmedlade kunskapen. Den amerikanske sociologen David Stupple tar upp frågan i en uppsats i Journal of American Culture. Uppsatsen har den långa titeln: Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with Mahatmas and space brothers: the ideologies of alleged contact with extraterrestrials. (1) Vid en ufokonferens i Chicago 1981 presenterade religionshistorikern Gordon Melton en historisk studie över kontaktpersoner där han kommer till samma slutsats som Stupple: ”…det flygande tefatet är det enda nya elementet i kontaktberättelsen… I flera kontaktfall under femtiotalet förekommer inget tefat. Venusianer vandrar på gatorna i Amerikas städer och kommunicerar med de som känner igen dem… Några få materialiserar sig helt enkelt för den person de kontaktar.” (2)

Innan vi tittar på några fallbeskrivningar av möten med representanter för planetväktarna kan några basfakta om denna organisation och dess medlemmar vara på sin plats. Enligt esoteriken är det vårt öde eller närmaste mål att bli mer än människor vilket, efter otaliga liv (inkarnationer), innebär övergång till nästa naturrike. Under evolutionens gång på vår planet har åtskilliga redan gjort den livsresan och därmed kunnat fortsätta sin utveckling på andra planeter. Några har dock valt att stanna kvar och lever i fysisk inkarnation precis som övriga människor. Denna grupp har i esoteriken fått namnet planethierarkin eller planetväktarna.

Det är viktigt att påpeka att de allra flesta i denna grupp finns på vår jord i fysiska kroppar. De är organiserade i sju huvudavdelningar eller departement med olika ansvarsområden. Att övervaka och stimulera människans medvetandeutveckling (kulturutveckling) är en av organisationens huvudsyften. Dessutom att fungera som väktare av och lärare i den uråldriga visdomen, den kunskap om verkligheten som i framtiden kommer att bli alla människors egendom. Deras olika centra eller retreat på jorden är dolda för allmänheten och de kan med sin överlägsna kunskap effektivt skydda sig för nyfikna. Adepternas kommunikationsförmåga är ur mänsklig synpunkt närmast magisk men ett naturligt resultat av evolutionen på högre nivåer. Likaså deras förmåga att tillfälligt forma materiekroppar och uppträda på flera ställen samtidigt, för att nästa ögonblick försvinna i tomma intet.

Några av adepterna har givits namn genom teosofin. Men detta är endast pseudonymer och inte deras verkliga namn. De mest omtalade är Morya (M), Koot Hoomi Lala Singh (KH), Hilarion (H) och Djwhal Khul (DK). Det är viktigt att påpeka är de är högst mänskliga i sitt sätt att vara. Henry T. Laurency kommenterar detta i sin bok Människans väg: ”Medlemmarna av planethierarkin kunna skämta ganska kraftigt både med sig själva och varandra, ett bevis på strålande humor (sinne för proportioner). Så kunde M. vid ett tillfälle säga om K.H., att han var ”a regular miss” på grund av vad M. ansåg vara alltför stor hänsynsfullhet i viss fråga.” Alice Bailey, eller riktigare tibetanen D.K., påpekar ofta i sina böcker att även många teosofer bidragit till missvisande föreställningar om adepterna vilket givit upphov till fantasifulla och orealistiska beskrivningar som gett esoteriken dåligt rykte. Det var ett av skälen till att planetväktarna efter en tid övergav Teosofiska samfundet som en plattform för sitt arbete att närma sig mänskligheten. Men man påpekar att samfundet under ett antal år i början av sin verksamhet utförde ett mycket värdefullt arbete. En god inblick i händelserna under Teosofiska samfundets första år ger Henry Olcott i sina memoarer utgivna i sex band, Old Diary Leaves. Han ger också en gripande skildring av sina, från början, egna tvivel på adepternas existens, innan han efter flera möten och upplevelser insåg att det handlade om verkliga levande individer med en överlägsen kunskap om tillvaron. Olcott blev till slut så van vid att möta och samarbeta med olika adepter att han lite skämtsamt hänvisade till dem som ”pojkarna” (the boys).

För att få ett begrepp om den tidiga teosofins redogörelser för kontakter med representanter för planetväktarna har jag valt ut ett antal fysiska möten beskrivna bland annat i Daniel Caldwells The Esoteric World of Madame Blavatsky. Hans sammanställning över 62 fall av möten med adepterna finns också, som jag tidigare nämnt, att läsa på nätet. (3)

Fall 1 (Caldwell nr 5)
Henry S. Olcott
Januari 1979, London

Henry Olcott vandrar med två andra teosofer på Cannon Street, London. De möter en av adepterna som hastigast på gatan. Framkomna till Dr. Billings villa får de av Mrs. Billing och Helena Blavatsky reda på att en av adepterna nyligen varit på besök. ”Mrs. Billing beskrev honom som en väldigt lång och ståtlig hindu, med ovanliga ögon som verkade se rakt igenom henne. Först blev hon så överväldigad att hon inte fick fram ett ljud, men främlingen yttrade: ”Jag önskar träffa Madame Blavatsky”, och gick mot rummet där hon satt. Mrs Billing öppnade dörren för honom och bad honom stiga in. Han gick rakt fram till HPB, gjorde en orientalisk hälsning, och började tala med henne på ett språk helt okänt för Mrs. Billing.”

Källa: Henry S. Olcott. ”Old Diary Leaves”. Theosophical Publishing Society, London 1900, vol 2 (1878-1883), s. 4-6.

Fall 2 (Caldwell nr 6b)
Henry S. Olcott
Juli 1879, Bombay, Indien

“En dag när jag arbetade på mitt kontor i Bombay kom en av tjänarna in och meddelade att en herre önskade träffa mig i Madame Blavatskys bungalow – ett separat hus på samma tomt som huvudbyggnaden. Detta var en dag år 1879. Jag gick dit och fann min lärare ensam. Madame Blavatsky var engagerad i en livlig konversation med andra personer i den andra bungalowen. Intervjun mellan läraren och mig varade kanske tio minuter, och berörde saker av privat natur gällande mig själv och vissa händelser inom samfundet. Han lade sin hand på mitt huvud, och hans hand var helt fysisk; och han framstod som en alldeles vanlig människa. När han gick på golvet hördes hans fotsteg vilket inte märks om det rör sig om en vålnad (phantasm). Han var på besök i en bungalow, inte långt från Bombay, som tillhör personer knutna till adepternas brödraskap, och vilket används av adepterna när de passerar Bombay i samband med uppdrag för deras orden. Han kom till oss ridande på en häst. Jag har sett honom vid andra tillfällen.”

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

Fall 3 (Caldwell nr 9)

Henry S. Olcott
4 augusti, 1880, Bombay, Indien

“På kvällen den 4 augusti besökte Mahatma Morya HPB (Blavastky-HB) och jag kallades in för att möta honom innan han gick. Han dikterade ett långt och viktigt brev till en av våra inflytelserika vänner i Paris, och gav viktiga ledtrådar gällande samfundets affärer. Jag skickades iväg innan besöket var avslutat, och lämnade honom där han satt i HPB:s rum.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol 2 s. 208.

Fall 4 (Caldwell nr 17)
Damodar K. Mavalankar
Augusti 1881, Bombay, Indien

”Efter kritiken mot Mr. Sinnetts bok The Occult World ser jag det som min plikt att utifrån personliga erfarenheter intyga att de som vi kallar ”bröder av första sektionen”, av vilken Koot Hoomi Lal Singh är en, och som äger vad som kallas mirakulösa krafter, är verkliga och levande människor och inte andar som redaktören för The Spiritualist anser… Detta är inte min tro utan kunskap för jag har mött sex stycken av dem under olika omständigheter, i fullt dagsljus, på öppna platser, och har talat med dem, inte bara när Madame Blavatsky varit i Bombay utan när hon var långt borta och jag här.

Källa: http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm

Fall 5 (Caldwell nr 24)
William Eglinton
22-24 mars, 1882
S. S. Vega, Indiska Oceanen, väster om Ceylon

”Den 22 mars 1882 befann jag mig ombord på S.S. Vega. Ungefär vid tiotiden var jag i min hytt redo för att gå ut och sova på däck. Jag hade ryggen mot den öppna hyttdörren. När jag vände mig om fann jag utgången spärrad av vad jag först tog för en lokal butler… Han steg in och till min stora förvåning tog min högra hand av gav mig handslaget för frimurare… Mannen talade perfekt engelska och presenterade sig som Koot Hoomi Lal Singh. Jag blev så överväldigad av hans utseende och kunskap om frimureriet och hans förklaring att han verkligen var den person, mystiker, adept som jag hört så mycket om under min tid i Indien, att jag utan tvekan accepterade honom som den han utgav sig för att vara…Han visade sig vara utomordentligt kunnig både vad gällde spiritualism, den teosofiska rörelsen och mina vänner i Indien. Han var på alla sätt en intelligent man, perfekt formad, och på intet sätt annorlunda vad gäller yttre utseende än de tusentals invånare man möter i öst. Det var ingen hallucination. Jag var vid mina sinnens fulla bruk, och att det inte var någon inre vision visar handslaget och den uppenbart fysiska kroppen. När jag tittade bort ett ögonblick och vände mig om var han borta. Jag gick direkt till dörren och kollade både för och akterdäck men såg ingen som avlägsnade sig. Ingen vanlig människa kan på så kort tid ha försvunnit ur mitt synfält.”

Källa: William Eglinton. Light (London), 24 juni 1882, s. 301 samt 30 januari, 1886, s. 50-51.

Fall 6 (Caldwell nr 37)
William T. Brown
Oktober-december 1883
Indien

William T. Brown på föredragsresa med Henry S. Olcott. ”Platsen till vilken vår berättelse hör är staden Lahore. Här, liksom på andra platser, höll överste Olcott uppskattade föredrag för stora auditorier; men Lahore är av särskilt intresse därför att där såg vi, i hans egen fysiska kropp, Mahatma Koot Hoomi själv. På kvällen den 19 november såg jag mästaren i fullt dagsljus och jag kände igen honom. På morgonen den 20:e kom han till mitt tält och sade: ”Nu ser du mig framför dig i min fysiska kropp; observera och försäkra dig om att det är jag”. Därefter lämnade han ett brev med instruktioner och en silkesnäsduk.”

Källa: William t. Brown. ”Some Experiences in India”, London Lodge of the Theosophical society, 1884, s. 5-7, 10-13, 15-17.

Fall 7 (Caldwell nr 38a)
Henry S. Olcott
19-20 november, 1883,
Lahore, Indien

“Nästa kväll vid tiotiden satt Mr. W.T. Brown, Damodar och jag själv i mitt tält och väntade på ett besök från mästaren K.H. Tältlägret var lugnt, resten av vår grupp befann sig i staden Lahore. Vi satt på stolar på tältets baksida så vi inte skulle kunna observeras från det övriga lägret… Efter en kort väntan hörde och såg vi en lång hindu närma sig från det öppna fältet. Han stannade några få meter framför oss och gjorde tecken åt Damodar att komma med honom, vilket han gjorde. Han berättade att mästaren skulle anlända inom några minuter för att tala med Damodar. Mannen var en lärjunge till mästaren K.H. Vi såg K.H. komma från samma håll, passera sin lärjunge och stanna några meter framför vår grupp. Vi reste oss och hälsade honom på indiskt vis. Brown och jag satt kvar på våra platser och Damodar samtalade några minuter med läraren, varefter Damodar återvände och den konungslika besökaren vandrade iväg. Jag hörde hans fotsteg på marken. Innan läggdags, när jag skrev i min dagbok, lyfte lärjungen på draperiet, gjorde tecken åt mig, pekade på sin mästare som väntade mig ute på fältet i den stjärnklara natten. Jag gick ut till honom. Vi vandrade till en säkrare plats en bit därifrån där vi inte kunde bli störda av några besökare. Under ungefär en halvtimme berättade han vad jag behövde veta. Det förekom inga mirakel vid intervjun, bara två män som samtalade, ett möte, varefter vid skiljdes efter samtalet.”

Källa: Olcott. Old Diary Leaves, vol. 3 (1883-1887), s. 37-39, 43-45.

Fall 8
C.W. Leadbeater
188?, Kairo, Egypten

“Det var i Madame Blavatskys rum på hotellet (Shepheard´s hotel-HB) som jag första gången såg en av medlemmarna av brödraskapet. Jag satt på golvet framför henne och sorterade några papper. Plötsligt fick jag se en man stående emellan oss. Han hade definitivt inte kommit in genom dörren, vilken var rakt framför mig hela tiden och den hade inte öppnats. Jag hoppade till och ropade högt av förvåning. Det fick Madame att skratta våldsamt. Hon sa skämtsamt: ”Du kommer inte att gå långt på ockultismens väg om du blir så lätt förvånad över så enkla saker.” Sedan presenterade hon mig för besökaren som visade sig vara den som är känd som mästaren Djwal Khul.”

Källa: C.W. Leadbeater. How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, India 1975, s. 68 (originaluppl. 1930).

Fall 9
Alice Bailey
30 juni 1895, England

“Den 30 juni 1895 hade jag en upplevelse vilken för alltid får mig att minnas detta datum… Det var söndag morgon. Av någon anledning gick jag inte till kyrkan denna söndag. Alla andra i huset var borta och kvar var bara jag och tjänstefolket. Jag satt i salongen och läste. Dörren öppnas och in kommer en lång man i välvårdade europeiska kläder men med en turban på huvudet. Han kom in och satte sig bredvid mig. Turbanen gjorde mig så ställd att jag inte fick fram ett ljud eller frågade vad han ville. Så började han tala och berättade att det fanns ett arbete planerat som jag skulle kunna utföra men det krävde att jag ändrade mitt temperament betydligt. Jag måste sluta vara en så osympatisk liten flicka och utveckla större självkontroll… Om jag kunde klara det kommer jag att resa över hela världen och besöka många länder… Därefter reste han sig och gick ut, efter att ha stannat i dörren och givit mig en blick som jag minns än i dag. Jag visste inte vad det här skulle betyda. När jag kommit över chocken blev jag först rädd och tänkte att jag var på väg att bli galen eller att jag somnat och drömt.”

Källa: Alice Bailey. The Unifinished Autobiography, Lucis Trust 1951, s. 18-19
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf

Ovanstående nio fall av kontakter med adepter skulle lika gärna ha kunnat publiceras i ufolitteraturen som kontaktfall med ”rymdmänniskor”. Det enda som saknas är farkosten. Likheterna är slående med kända ufokontaktfall som Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry med flera. Främlingarna är helt fysiska och rör sig i samhället som vanliga människor. Men de visar också ”magiska” förmågor som att kunna försvinna i tomma intet, vare sig detta förklaras som materialisation, hypnotisk påverkan eller utfört med tekniska hjälpmedel. Budskapen är likartade och både rymdmänniskorna och adepterna förklarar att de har hemliga och oåtkomliga baser (retreat) på olika ställen på jorden.

Dessa retreat har i populärlitteraturen jämförts med det fiktiva Shangri-La efter James Hiltons  roman Bortom horisonten (Lost Horizon, 1933), vilken också filmatiserats vid två tillfällen, 1937 och 1973. Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att det finns en verklighet bakom myten om Shangri-La och att ett av planetväktarnas centrala retreat ligger i Tibet. Referenser till dessa dolda platser dyker upp på många ställen hos författare som Blavatsky, Leadbeater, Bailey och Laurency. På en del av dessa platser har också adepterna stora arkiv med gamla manuskript, konst, tekniska apparater, föremål av historisk betydelse, modeller av jordens utseende under olika epoker med mera. Allt bevarat för att en gång i framtiden kunna visa människans verkliga historia.

Helena Blavatsky beskriver planetväktarnas arkiv på flera ställen i sina böcker: ”Den hemliga läran var den allmänt spridda religionen i den gamla och förhistoriska världen. I det ockulta brödraskapet hemliga kryptor finns i dag bevisen för dess omfattning, autentiska data om dess historia, en komplett samling dokument som visar lärans karaktär och utbredning i alla länder samt de stora adepternas arbeten. (5)

Tibetanen D.K. som dikterat 18 böcker för Alice Bailey citerar ibland från gamla manuskript från planetväktarnas arkiv och lämnar också en del information om deras retreat. Alltsedan kontinenten Atlantis dagar har adepterna hållit sig dolda för mänskligheten i dessa retreat även om de då och då lämnar platserna för olika uppdrag och kontakter med människor. ”Deras arbete utförs bäst i stillheten i dessa ”skyddade” områden där mästarna från brödraskapets olika avdelningar valt att leva.” (6)

Om vi föreställer oss att en organisation som planetväktarna verkligen existerar så ligger det i sakens natur och är fullkomligt logiskt att medlemmarna inte kan framträda offentligt vare sig med sin kunskap eller person. Mänskligheten är alltför primitiv. Halva mänskligheten skulle tillbe adepterna som gudar och den andra delen misstänka att de var djävulens hantlangare med uppgift att förslava jorden. De skulle ständigt behöva skydda sig för maktgalna politiker och militärer med sina underrättelsetjänster för att inte tala om den organiserade brottsligheten. Det kan vara intressant att notera att det är samma budskap som framförs av ufokontaktpersonerna när de får frågan varför rymdmänniskorna inte visar sig och landar offentligt.

Den svenske esoterikern Henry T. Laurency uttrycker samma tanke på sitt eget kärnfulla sätt: ”Nästan alla tillhörande planethierarkin finns inkarnerade i mänsklig organism. Om detta är mänskligheten ovetande. De giva sig icke tillkänna, ty därmed skulle deras livsuppgift äventyras. Mänskligheten är för primitiv för dylik kunskap…Det bör kanske påpekas, att planethierarkin alltid funnits i fysiska världen. Den har icke behövt, som många förmodat, dra sig tillbaka till någon himmel för att därifrån följa den lidandesväg mänskligheten valt att vandra… Var någonstans planethierarkin dväljes, förblir obekant för obotliga nyfikenheten. Det räcker med försäkran att den är absolut oåtkomlig för objudna gäster.” (7)

En naturlig följfråga blir förstås, hur det är möjligt att i dagens värld dölja en så världsvid organisations hemliga baser med tanke på vår tids effektiva teknik i form av kameror, radar etc. En teosof som ställt den frågan till sin kontakt bland adepterna vid flera tillfällen är Geoffrey Hodson (1886-1983). Han är kanske mest känd för sina klärvoajanta studier av naturandar och devor vilket resulterat i ett flertal böcker t.ex. The Kingdom of the Gods (1952) och Fairies at Work and at Play (1925). (8)

I sin dagbok och självbiografi Light of the Sactuary, berättar han om sitt liv i den teosofiska rörelsen och kontakter med flera adepter bland annat Morya (M). I dagboken den 28 mars 1976 förklarar M för Hodson: ”Ingen, absolut ingen, kan se, finna eller besöka oss och våra retreat mot vår vilja… Sådana intrång i våra privata liv och ledningen för broderskapet som helhet är förbjudet med en sådan kraft att vetenskapens främsta landvinningar i dag eller i morgon inte kan orsaka en enda persons intrång i våra platser… Även våra lärjungar och invigda upp till en viss grad som kommer på besök kan aldrig finna oss och våra retreat om vi inte tillåter.” (9) På en fråga från Hodson angående skydd för flygfotografering svarar Morya att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstrålar på samma sätt som en yogi kan göra sig osynlig och även Helena Blavatsky behärskade. (10) Huruvida det hela utförs med psykiska krafter eller med någon form av teknik framgår inte.

Noter

1. Journal of American Culture, no. 7, 1984, s. 131-139.
2. Gordon Melton. “The contactees: A survey”, The spectrum of UFO research. The Proceedings of the Second CUFOS conference, Sept. 25-27, 1981. Mimi Hynek ed., J. Allen Hynek Center for UFO Studies, Chicago, 1988, s. 102-103.
3. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
4. Laurency. “Människans väg”, s. 730.
5. H.P. Blavatsky. “The Secret Doctrine”, Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. xxxiv (originalupplaga 1888).
6. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”, s. 682-683.
7. Laurency. “Livskunskap ett”, s. 142, 151.
8. http://www.geoffreyhodson.com/  
   http://www.katinkahesselink.net/other/c/hodson-geoffrey.html

9. “Light of the Sanctuary. The occult diary of Geoffrey Hodson”. Compiled by Sandra Hodson. The Theosophical Publishers, Inc. manila, Filippinerna, 1988. s. 281.

10. Ibid. s. 356.

”…the history of ufology should be placed within an esoteric context. The UFO problem, the question of parapsychology, are central to this business. Looking for the solution isn´t just a scientific project; it´s a quest, an initiation, an enigma like that of the Sphinx…”
Jacques Vallee, Forbidden Science II

5. Hynek och Vallee – ufologer och andliga sökare

Astronomen Allen Hynek och dataexperten Jacques Vallee räknas bland de främsta förkämparna för en kritisk, vetenskaplig undersökning av ufofenomenet. Därför kommer det säkert som en överraskning för många att båda forskarna var hängivna andliga sökare med ett djupt och genuint intresse för hermetiska och esoteriska traditioner. Ett intresse de till stor del höll för sig själva eller delade med den grupp likasinnade forskare som gick under benämningen The Invisible College.

Det är främst under senare år som Hynek och Vallees gemensamma intresse för esoteriska traditioner blivit känt. Huvudsakligen genom de dagböcker i två delar, Forbidden Science, som Vallee började publicera 1992. (1) När det gäller Vallees ideologiska utveckling så finns också en hel del nya data att hämta i Authors of the Impossible av Jeffrey J Kripal, professor i filosofi och religion vid Rice University, USA. (2)

Jacques Vallee (1939-) växte upp nära Paris och ägnade en stor del av sin tonårstid att skriva science-fictionromaner. Som 19-åring vann han Jules Verne-priset för sin roman Sub-space, skriven under pseudonymen Jerome Seriel. Han studerade matematik vid Sorbonne och astrofysik vid universitetet i Lille. Parallellt med sina akademiska studier läste Vallee allt han kom över av gamla hermetiska skrifter, alkemi, magi, mystik, esoterik med mera. Intresset för dessa traditioner startade under Vallees första år på Sorbonne då han av en kvinnlig studiekamrat fick ett paket böcker som tillhört hennes mormor. En av titlarna var Histoire et Doctrines des Rose-Croix av Sedir (1932). Boken fick stor betydelse för Vallee och i sin dagbok 1958 skriver han: ”Jag förlorade kontakten med kvinnan men har betraktat boken som en klenod alltsedan dess och den är en inspirationskälla och en påtaglig länk till de djupare frågor jag vill undersöka.” (3)

Resultatet blev att Vallee 1960 ansökte om medlemskap i en av de otaliga rosenkretzarordnar som var en del av 1900-talet ockulta underground. Varje månad erhöll han kursbrev med tillhörande rituella övningar. I mitten på 1960-talet tröttnade han på den låga intellektuella nivån i materialet och alla motsägande påståenden. 1966 avslutande han sitt medlemskap men fortsatte sitt sökande i andra källor. (4)

Intresset för ufo väcktes på allvar 1961 när Vallee arbetade med satellitspårning vid Parisobservatoriet. Vid flera tillfällen registrerade forskarna icke kända föremål med sina instrument. Av rädsla för att verka ovetenskapliga och för vad kollegor skulle säga lät chefen för observatoriet bevismaterialet förstöras. Ett av huvudargumenten mot ufos existens vid den här tiden var att inga astronomer såg dem. Här fick Vallee lära sig den viktiga läxan att vetenskap inte alltid är vad vetenskapsmän sysslar med. I en intervju i tidskriften Omni kommenterar han händelsen: ”Här sitter vi vid en berömd institution, observerar något vi inte kan förklara och förstör bevisen av rädsla för att bli förlöjligade. För mig var det inkörsporten till hela frågan.” (5)

Vallee började försiktigt höra sig för bland kollegor om liknande observationer och fann till sin förvåning att astronomer i flera länder iakttagit ufofenomen men höll dessa rapporter hemliga. I samarbete med sin fru Janine började han resa runt för att undersöka och dokumentera ufofall från hela världen. Paret koncentrerade sig på närobservationer som inte tidigare rapporterats i pressen. Resultatet av dessa ansträngningar blev böckerna Anathomy of a Phenomenon. Unidentified Objects in Space – a Scientific Appraisal (1965) samt Challenge to Sscience – the UFO Enigma (1966).

Paret slog sig ner i USA 1962 där Vallee bland annat kom att arbeta som matematiker vid Northwestern University i Chicago. Data- och informationsvetenskap blev Vallees forskningsfält och han erhöll sin doktorsgrad i datavetenskap vid Northwestern University 1967. Där lärde han också känna astronomen Allen Hynek. Förutom kollegor vid universitetet förenades Hynek och Vallee också genom sitt seriösa intresse för ufo. Tillsammans byggde de upp ett underjordiskt nätverk av professionella forskare; astronomer, psykologer, fysiker, som ville ägna sig åt ufofrågan men inte skylta öppet med sitt engagemang. Hynek döpte nätverket till The Invisible College.

I en artikel, The ufo Mystery, i FBI Bulletin 1975 förklarar Hynek valet av namn: ”För länge sedan, under vetenskapens mörka tidsålder, när forskare misstänktes stå i förbund med djävulen, måste de arbeta privat. De möttes ofta i hemlighet för att utbyta åsikter och resultat av olika experiment. Det var anledningen till att de kallade sig The Invisible College. Och de fortsatte vara osynliga till den dagen då forskarna fick erkännande genom att the Royal Society instiftades av Charles II (England - HB) under det tidiga 1600-talet”. (6)

Det skulle visa sig att Hynek och Vallee hade betydligt mer än ufo som gemensam nämnare, vilket framkom under en bilresa i november 1966. Hynek hämtade upp Vallee i sin lilla vita sportbil för vidare färd till Coloradouniversitetet där de skulle träffa professor Edward Condon som blivit utsedd att leda en vetenskaplig undersökning av ufofenomenen. Den senare så omdiskuterade Condonrapporten 1969. Under resans gång ställer Vallee frågan om Hynek intresserat sig för paranormala fenomen innan han bestämde sig för astronomi. Hynek förklarar att han studerat esoteriska ämnen en stor del av sitt liv men aldrig yppat det för sina kollegor. ”De skulle tro att jag var galen”. I själva verket har Hynek läst allt han kommit över om rosenkreutzare och den hermetiska traditionen.

”Nu var det min tur att ta ett djupt andetag”, förklarar Vallee som berättar att  även han ägnat flera år åt liknande studier och, till helt nyligen, varit med i en av rosenkreutzarordnarna, den så kallade AMORC, med huvudkvarter i San Jose, Kalifornien. Hynek berättar vidare att han som ung imponerades av Max Heindel men senare fortsatte studera Manly Hall. Till slut fastnade han för Rudolf Steiner, som Hynek anser som den främste. I den fortsatta diskussionen förklarar Vallee varför han lämnade AMORC och att verkliga rosenkreutzare sannolikt inte är publika. ”Jag undrar om det kan finnas en verkligt genuin Rose-Croix som verkar i det osynliga”, avslutar Vallee.

Allen Hynek (1910-1986) var under sina senare år en av världens främsta ufoexperter. Eftervärlden kanske kommer att minnas honom som ufoforskningens Galileo, ett epitet som han tilldelades av tidskriften Newsweek 1977. Den 5 maj 1910, när Hynek var bara fem dagar gammal, lyftes han upp på taket till sina föräldrars hus för att få beskåda Halleys komet. En ödets nyck gjorde att han avled samma år som Halleys komet återkom.

Född i Chicago, av tjeckoslovakiska föräldrar, studerade han vid Chicagouniversitetet där han erhöll en filosofie doktorsgrad i astronomi 1935. Året efter anställdes han vid Ohiouniversitetet där han utnämndes till professor 1950. 1956 lämnade han sin tjänst i Ohio för några år på Harvarduniversitetet där han föreläste om astronomi och samtidigt var en av cheferna för Smithsonianobservatoriet. Han avslutade sin professionella bana som professor i astronomi vid Northwestern university och chef för Dearbornobservatoriet, en post han innehade till sin avgång 1978.

En minnesvärd dag 1948, när Hynek arbetade vid Ohiouniversitetet, anlände tre flygvapenofficerare från den närbelägna flygbasen Wright Air Field. De undrade vad Hynek trodde om flygande tefat. Eftersom han på den tiden var skeptiker vad gäller tefat så svarade Hynek att det sannolikt bara var strunt och efterkrigsnerver. Svaret tilltalade militärerna och de frågade om han ville bli flygvapnets astronomiske konsult i ufofrågor. Det skulle bara innebära att Hynek en eller två gånger i månaden behövde besöka flygbasen och gå igenom en dossier med rapporter. Hynek tackade ja men kunde väl knappast ana att detta deltidsarbete sakta men säkert skulle leda till att han blev en av världens främsta förespråkarna för seriös ufoforskning.

Med tiden började Hynek tvivla på flygvapnets linje i ufofrågan. Han såg skillnaderna mellan de officiella förklaringarna och de verkliga rapporterna. Någon verkligt vetenskaplig utvärdering av rapporterna gjordes aldrig av flygvapnet. På grund av den höga kvaliteten på rapporter från piloter, trafikledare, astronomer och andra vetenskapsmän övertygades Hynek sakta men säkert att en del ufo verkligen representerade ett okänt fenomen. Han började kopiera rapporter från flygvapnets samlingar och byggde på det viset upp ett eget arkiv för egna djupare studier.

Den stora vändpunkten kom 1966. I ett öppet brev publicerat i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science 21 oktober 1966 förklarade Hynek att ufofenomenet inte kunde avfärdas med en axelryckning och pläderade för en grundlig vetenskaplig undersökning. Vid denna tid hade han börjat att i hemlighet samarbeta och utbyta data med andra forskare som var intresserade av ufoproblematiken men inte ville framträda offentligt, The Invisible College, som Hynek kallade gruppen där också Jacques Vallee ingick. Men som framgått hade Hynek och Vallee inte bara ufo som gemensamt intresse utan också den esoteriska traditionen.

Med Vallees intresse för både ufoforskning och esoteriska traditioner var det väl bara en tidsfråga innan han skulle börja titta på alternativa förklaringar till ufofenomenet. Sommaren 1968 tillbringade Vallee mycket tid i Bibliothéque Nationale, det franska nationalbiblioteket, för att söka litteratur om hermetiska traditioner och folktro. Och det var där han fick idén till Passport to Magonia,som med tiden skulle bli en klassiker inom ufolitteraturen: ”I går kväll, när jag åkte tåget hem, fullastad med sällsynta esoteriska verk, började tankarna på en ny bok ta form. Den skulle visa en uttrycklig parallell mellan dagens ufofenomen och de medeltida traditionerna om elementalväsen, älvor och naturandar. Mina nuvarande undersökningar visar att dessa varelser har slående likheter i uppträdande med påstådda ufonauter.” (7)

Titeln Passport to Magonia hämtade Vallee från klassiker i den hermetiska traditionen. Magonia, ett magiskt land ovan molnen finns omnämnt i en avhandling om vädermagi av biskop Agobard från Lyon 815. Invånarna i Magonia påstods där resa i ”molnskepp”.  Det förekommer också i Comte De Gabalis,anonymt publicerad i Paris 1670 men allmänt tillskriven den franske prästen Abbé de Villars. Boken beskriver ett möte med den gåtfulle Comte De Gabalis, en mästare i de ockulta vetenskaperna, som bland annat instruerar Villars i kunskapen om osynliga väsen som sylfer, undiner, gnomer och salamandrar.

Passport to Magonia publicerades 1969 och skulle bli en av ufologins mest inflytelserika böcker. Tillsammans med Operation Trojan Horse,(1970) av den amerikanske journalisten John Keel gav den upphov till en helt ny inriktning inom ufoforskningen som en tid fick namnet ”den nya ufologin”. Istället för utomjordiska besökare talade Vallee och Keel om jordbaserade varelser som levde i en parallell dimension men med förmågan att materialisera sig. Och att ufonauter i själva verket kunde vara samma väsen som beskrivs i folktro och myter från hela världen.

Jämförelsen med folktroväsen gav också delvis upphov till en annan teori inom ufologin, den psyko-sociala teorin, som i mera skeptisk anda menar att dagens ufovarelser representerar visionära upplevelser av samma typ som gav upphov till tron på folktroväsen men nu anpassade till en teknologisk tidsålder med rymdfart och utomjordiska besökare. Passport to Magonia tolkades ibland som att ufo enbart var dagens folktro men detta var alltså en misstolkning av Vallees egna teorier.

Bland ufologer blev mottagandet högst blandat. För de flesta aktiva inom uforörelsen under 1950- och 60-talen var ufo lika med besökare från tekniskt högtstående utomjordiska civilisationer och såg därför med misstro på teorier som förde in ufoproblematiken i det paranormala fältet. Ett av skälen var rädslan att mista den vetenskapliga legitimitet som den seriösa ufologin strävade efter. I Sverige gick K. Gösta Rehn till mycket hårt angrepp på Keel och Vallee i sin sista bok UFO-utmaningen där han betecknar den parapsykologiska-ockulta förklaringen som ”en fasansfull återvändsgränd”. (8) Rehn noterar att både Keel och Vallees böcker var intellektuellt välskrivna och därför särskilt suggestiva. Men genom att föra in ufo i det ”semi-ockulta kvalmet” gjorde de saken en björntjänst. Ufoproblemet skulle därmed mista chansen att avancera som forskningsämne.

Allen Hynek blev under 1970-talet det stora namnet inom den internationella ufologin. 1972 kom The Ufo Experience som fortfarande kan räknas till det bästa som skrivits i frågan. Till och med vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science gav den goda vitsord. Här myntades också begreppet närkontakt av tredje graden, som blev titeln på Steven Spielbergs film 1977, en film där Hynek också deltog som skådespelare och Francois Truffaut spelade forskaren efter Jacque Vallee som förebild. 1973 grundade Hynek tillsammans med några kollegor Center for UFO studies som fortfarande spelar en central roll inom ufologin.

Att Hynek och Vallee inte var två vanliga forskare utan i sina teorier gick långt utanför de vetenskapligt korrekta märks i de böcker och intervjuer som publicerats. Intressant i sammanhanget är den 1975 gemensamt utgivna The Edge of Reality där de i kapitlet Brainstorming går igenom ett antal teorier som jordbaserade främlingar, parallella universum och ockulta grupper som förklaring på ufofenomenet. Diskussionen är öppen, sökande och ryggar inte för de mera tabubelagna teorierna. Vallee tar upp tanken på ockulta grupper som kan ligga bakom en del ufofenomen men han ser också svagheten i resonemanget: ”Vi vet att ockulta organisationer i USA för det mesta består av knäppgökar, idealister och gamla damer. Men kanske finns det verkligen grupper och ockulta sällskap som håller sig dolda. En sådan grupp kan i så fall ha både motivationen och möjligheterna att manipulera den allmänna opinionen i stor skala.” (9)

Under 1970-talet undersöker Jacques Vallee i praktiken sin teori om att ockulta grupper kan ligga bakom delar av ufofenomenet eller besitta okänd kunskap om dem. Han studerar olika rosenkreutzarordnar, Manly Palmer Hall, Rudolf Steiners antroposofer och märkligt nog ägnar han mycket tid åt bisarra kulter som Church of Satan under ledning av Anton Szandor LaVey. Inte oväntat kommer han fram till att ingen av de grupper han studerat vet något om ufo. Jag har många gånger frågat mig varför Vallee aldrig studerat den teosofiska/esoteriska traditionen och litteraturen, trots att den idehistoriskt spelat en stor roll inom uforörelsen. Det finns inte en enda referens till Helena Blavatsky eller teosofin i de två volymerna av Forbidden Science. För att om möjligt få ett svar på denna fråga skrev jag ett brev till Vallee i december 2010 med frågan varför han inte intresserat sig för traditionen Helena Blavatsky, Charles Leadbeater och Alice Bailey? Något svar fick jag tyvärr aldrig.

Sitt resultat av studiet av ockulta sällskap och hemliga grupperingars möjliga påverkan på samhället presenterade Vallee i Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults,1979. Det är en ganska dyster läsning med inblickar i mängder av bisarra kulter och sekter. Tonen blir lätt paranoid när Vallee resonerar om hur enkelt det är för hemliga grupper att i politiska eller andra syften utnyttja tron på utomjordiska besökare för att framföra totalitära eller inhumana idéer. I boken presenterar Vallee vad han kallar ”the esoteric intervention theory, den esoteriska interventionsteorin. Alltså tanken att en hemlig gruppering med ”magiska” förmågor enkelt skulle kunna skapa ufofenomen: ”Anta till exempel att någon ockult grupp har kommit på metoden att projicera mentala bilder, till och med behärskar förmågan att förflytta medvetandet utanför kroppen eller initiera förändringar i rymd-tid-flödet, eller skapa varelser liknande de ”tulpas” i Tibetansk folktro som Madame Alexandra David-Neel beskriver som materialiserade varelser med vilka hon experimenterade”. (10)

Trots sitt stora intresse för esoteriska traditioner så är det få som varnat så uttryckligen som Vallee för ockulta gruppers negativa påverkan. Han noterar att de ofta presenterar totalitära och politiskt högerextrema tankegångar, kunskapsfientliga och inhumana läror som förvrider huvudet på godtrogna idealister. Samma kluvenhet kan jag själv känna när jag skriver denna bok. Ett ansvar att inte bidra till nya absurda kulter och sekter som får naiva mystiker att skicka hjärnan på semester. Sunt förnuft, en kritisk distans och inte minst humor är en förutsättning om man skall ge sig in i denna djungel. Samtidigt kan jag tycka att Vallee trycker onödigt hårt på den negativa sidan av den esoteriska interventionsteorin. Med teorin om planetväktarna eller som jag skämtsamt kallar dem, Higher Intelligence Agency (HIA), vill jag visa på en alternativ tolkning av denna idé. Man kan också betrakta den som något så ovanligt och trendbrytande som en positiv konspirationsteori, planetväktarna som den goda viljans dolda banerförare.

När Allen Hynek var 16 år fick han se ett exemplar av The Secret Teachings of All Ages av Manly Palmer Hall. Den kostade över ett hundra dollar, en ansenlig summa på den tiden. Han beslöt att köpa den på avbetalning med fem dollar per månad. Hans studentvänner tyckte han var galen som inte köpte en motorcykel i stället, som alla andra. Med tiden byggde Hynek upp ett ansenligt bibliotek parapsykologisk och esoterisk litteratur. Vid sin bortgång den 27 april 1986 donerade han hela sin samling till vännen Jacques Vallee. (11)

Det är ett intellektuellt äventyr att följa två så skickliga forskare och tänkare som Jacques Vallee och Allen Hynek. Båda har den egenskap av existentiell nyfikenhet parad med mod som krävs för att vara vägröjare i vetenskapligt och kulturellt utmanande ämnen. I sina hittills publicerade två dagböcker visar Vallee att seriös ufoforskning kan förenas med sökande efter en hållbar livsåskådning och världsbild och att det mycket väl kan finns en förenande länk:

”Ufologins historia bör placeras i en esoterisk kontext. Genom hela historien finns en tradition om högre kunskap, och att den är tillgänglig för oss, om vi bara låter oss testas för att lösa vissa andliga problem… Det är hela betydelsen av de hermetiska skolorna. Ufoproblemet, frågan om parapsykologi är centrala i detta sammanhang. Att leta efter svaret är inte bara ett vetenskapligt projekt; det är ett sökande, en initiation, en gåta liksom sfinxen.” (12)

Noter

1. Jacques Vallee. ”Forbidden Science. Journals 1957-1969”. North Atlantic Books, Berkeley, California, 1992. “Forbidden Science. Volume two. Journals 1970-1979. The Belmont years. Documatica Research LLC, u. o. 2008.

2. Jeffrey J Kripal. “Authors of the Impossible. The Paranormal and the Sacred.” The University of Chicago Press, Chicago and London, 2010.

3. Valle, Forbidden Science, 1992, s. 11-12.

4. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 192.

5. Interview Jacques Vallee. Omni, januari 1980, s. 63.

6. Alan Baker. “The Encyclopedia of Alien Encounters”. Virgin Publishing, 1999, s. 124.

7. Vallee, Forbidden Science, 1992, s. 358.

8. K Gösta Rehn. “UFO-utmaningen”. Zindermans 1976, s. 83.

9. J Allen Hynek och Jacques Vallee. ”The Edge of Reality. A Progress Report on Unidentified Flying Objects.” Henry Regnery Co. Chicago, 1975, s. 257.

10. Jacques Vallee. “Messengers of Deception. Ufo Contacts and Cults”. And/Or Press, California, 1979, s. 205-206.

11. Kripal. Authors of the Impossible, 2010, s. 193-194.

12. Vallee. Forbidden Science II, s. 211.

”… the only thing that counts in this life it to question the mystery of it, with all the means at our disposal, with every moment of awareness, with every breath.”
Jaqcues Vallee, Forbidden Science, vol I

6. Esoteriker och ufofrågan

Den som läser den första generationen ufokontaktböcker av författare som George Adamski, Daniel Fry, Orfeo Angelucci, Howard Menger med flera noterar direkt att den världsbild och filosofi som presenteras av rymdmänniskorna är närmast identisk med teosofin och den esoteriska traditionen. Det har uppmärksammats av både religionshistoriker och sociologer. Religionshistorikern Christopher Partridge skriver i boken UFO Religions: ”Generellt sett kan man notera att Adamskis grundläggande idéer inte är något annat än en modifierad form av populära teosofiska läror vilka framhåller andlig evolution och mästarnas/besökarnas roll i denna process.” (1) Partridge noterar också att George Adamski använder beteckningen bröderna på sin utomjordiska besökare. Bröderna används också som term för mästarna i den esoteriska traditionen. Adamskis beskrivning av mötet med venusianen Orthon den 20 november 1952 kunde lika gärna ha varit en beskrivning av Blavatskys möte med mästaren Koot Hoomi, kommenterar Partridge.

Sociologen David Stupple har i flera artiklar tagit upp sambandet mellan teosofin och   uforörelsen och kommit till samma resultat som Partridge. Dock märks det att Stupple är sociolog och inte religionshistoriker. Hans texter innehåller en hel del sakfel, särskilt angående den esoteriska traditionen. En av Stupples artiklar har en ovanligt lång titel som är närmast övertydlig i sitt budskap: ”Mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with mahatmas and space brothers: The ideologies of alleged contact with extraterrestrials”. (2)

Den vanliga akademiska tolkningen av detta samband är att flera av de tidiga ufokontaktpersonerna kom från en nyandlig miljö och helt enkelt efter 1947 bara inkorporerade tefaten med sin tidigare teosofiinspirerade livssyn. Tolkningen är sannolikt rimlig i vissa fall. Men som esoteriker kan man även tolka sambandet på ett annat sätt. Ett försök eller test från planetväktarna, eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser, att närma sig mänskligheten och genom diverse fenomen och uppvisningar av en främmande teknologi få människor att tänka i djupare banor..

Jag har talat med åtskilliga svenskar vars liv förändrats efter en närobservation av ufo. Och mönstret är globalt. Det innebär att man tvingas dra följande slutsats: Oavsett vad ufofenomenen egentligen är eller kommer ifrån, så blir följden av deras uppträdande förändringar i människans medvetande och därmed, på lång sikt, även förändringar i vårt sociala liv. Ett exempel är Peggei Robert som jag intervjuade angående en närobservation hon gjorde i september 1973. (3)

Hon var på väg i bil från Norrköping till Kilafors i Hälsingland, när ett lysande föremål dök upp strax utanför Sandviken. Föremålet följde bilen under flera kilometer in mot den lilla orten Årsunda.Strax utanför samhället stannade Peggei bilen och vevade ner bilrutan för att ta sig en närmare titt på den märkliga tingesten. Den var nu så nära, cirka 150 meter, att hon tydligt kunde se att det var en silvergrå, metallisk farkost. Formen var det klassiska tefatet.

Peggei beräknade storleken till ca 10 meter i diameter. En rad fönster syntes på mitten av farkosten, ur vilka det strömmade ett gult sken. Tefatet var helt ljudlöst där det svängde och guppade fram och tillbaka i trädtoppshöjd. Under farkosten fanns en utbuktning ur vilken det kom ett svagt blåvitt sken, som en strålkastare. Peggei betraktade tefatet i ca 20 minuter. Under den tiden såg hon, flera gånger i fönstren, silhuetter av varelser som rörde sig fram och tillbaka.

Hon blev aldrig rädd, utan upplevde snarast en känsla av hänförelse och harmoni. När Peggei for vidare följde farkosten efter bilen ännu en liten tid innan den slutligen försvann över Storsjön, strax utanför Sandviken. Väl framkommen i Kilafors stupade Peggei i säng, trött och omtumlad efter händelsen. Men när hon lagt sig kände hon en kraft - en pil - som trängde igenom hennes kropp, från fötterna, via ryggraden och upp till huvudet. Kraften stannade i huvudet och började cirkulera. Det hela var mycket obehagligt. Peggeis kropp kändes som en degklump som flöt ut ur sängen och all känsel var borta. Men plötsligt "vände pilen" och, via ryggraden och fötterna, lämnade den kroppen och försvann.

Vad hände egentligen med Peggei Robert denna septemberkväll? Blev hon på något sätt psykiskt påverkad från den okända farkosten? Hon ser det hela som en mycket positiv händelse. Den förändrade hennes liv. Från att ha varit en "egotrippad materialist" blev Peggei sökare efter andra livsvärden. "Nu visste jag ju att det fanns någonting annat i andra dimensioner, liv som är annorlunda och mera utvecklat", säger hon som förklaring till sitt nya liv. Peggei arbetade senare som naturterapeut och healer. Gång på gång framhåller hon att "förändringen kommer från rymden". Hon menar att utomjordiska väsen griper in och hjälper mänskligheten i en krisperiod.

Den som studerar den esoteriska traditionens grundläggande verk kommer snart att finna att det i stort sett helt saknas uppgifter om flygande farkoster som i nutiden används av planetväktarna eller utomjordiska intelligenser. Naturligtvis kan jag i mina undersökningar ha förbisett något citat men jag har heller inte sett någon annan, ufolog eller esoteriker, presentera sådana data.

I teosofins mest kända verk H P Blavatskys Den hemliga läran finns endast några korta kommentarer om flygande farkoster på Atlantis, så kallade vimanor. Bakgrunden är berättelsen om kampen mellan planetväktarnas representanter och ett prästerskap som tagit makten över stora delar av folket genom sin kunskap i magi. Ledare för båda grupperna hade tillgång till flygfarkoster, vimanor, även kallade Viwans. Förhållande hade urartat med krig och stridigheter så till den grad att planetväktarna inte såg någon annan väg än att sänka kontinenten i havet. Men innan detta skedde varnade man alla de som stått på planetväktarnas sida i kampen att uppsöka skyddade områden på andra delar av jorden.

Blavatsky hävdar att detta är information som finns tillgänglig i planetväktarnas dolda arkiv. Stora bibliotek och museum som en gång i framtiden kommer att ställas till mänsklighetens förfogande och visa planetens verkliga historia. Från ett dokument i detta arkiv citerar hon följande: ”Han sände sina flygfarkoster (Viwan) till alla bröder/chefer (ledare för andra nationer och stammar) där trogna människor fanns med budskapet: Gör er redo. Kom, ni den goda lagens människor och lämna landet medan det är ännu torrt.” (4) I hemlighet konfiskerades prästerskapets vimanor medan planetväktarnas representanter förde ut så många som möjligt till andra områden på jorden som skulle förbli torra. När Atlantis började sjunka fann prästerskapet och dess anhängare att det inte fanns någon möjlighet att fly. Det är denna händelse som i Bibeln fortfarande lever kvar i minnet som syndafloden.

I den klassiska teosofiska litteraturen finns en källa till som nämner vimanor. Vi hittar den i The Story of Atlantis and the Lost Lemuria av W. Scott-Elliot. Boken publicerades ursprungligen i två delar, The Story of Atlantis (1896) samt The Lost Lemuria (1904). De böckerna slogs samman till en volym utgiven 1925. Scott-Elliot samarbetade med den klärvoajante teosofen Charles Leadbeater. Han är kontroversiell inom den teosofiska rörelsen som delats i två läger rörande Leadbeaters arbeten och förmågor. I sin självbiografi How Theosophy Came To Me, (5) berättar han om den undervisning och psykiska träning som flera av planetväktarna gav honom. Därefter kunde Leadbeater själv studera företeelser i överfysiska världar. Även om Scott-Elliot står som ensam författare till The Story of Atlantis and the Lost Lemuria så bygger uppgifterna på de Leadbeaters klärvoajanta undersökningar.

Boken beskriver Atlantis kultur och teknologi, bland annat förekomsten av flygfarkoster. Enligt Scott-Elliot var dessa ganska få och ett privilegium för de styrande. De stora massorna färdades huvudsakligen till fots eller i primitiva vagnar dragna av djur. Intressant är beskrivningen av flygfarkosterna. De var gjorda av en metall liknande aluminium och vägde väldigt lite. Ytan var helt slät och farkosterna ”lyste i mörkret som om de målats med självlysande färg”. De framdrevs av en kraft som vetenskapen ännu inte upptäckt. (6)

En mera detaljerad beskrivning av jordens utveckling ger Charles Leadbeater i  Man: Whence, How and Whither, vilken han skrev tillsammans med Annie Besant, ledare för Adyarteosoferna 1907-1933. De var båda klärvoajanta och boken, som publicerades 1913,  bygger på deras gemensamma undersökningar. Detta verk är även i teosofiska kretsar mycket kontroversiellt, mycket på grund av Leadbeaters tolkningar av teosofers tidigare liv. (7) Mycket kortfattat omnämns även här flygfarkoster på Atlantis och ofta citerat är beskrivningen av de venusianska planetväktarnas ankomst till jorden för 21 miljoner år sedan: ”Med det mäktiga dånet av snabb nedgång från oberäkneliga höjder, omgiven av flammande eldhav som fyllde himlen med utskjutande eldtungor, blixtrade Flammans herrars farkost fram genom luftens rymder. Den stannade och svävade över den Vita ön” (8) På andra ställen i boken nämns att skeppslaster ”shiploads” av individer överförs mellan planeter.

I den klassiska esoteriska litteraturen har jag endast lyckats finna en ytterligare referens till rörande flygfarkoster. Det är en kommentar om Atlantis vimanor i Alice Baileys The Externalisation of the Hierarchy. Boken kom i sin första upplaga 1957 men information mottogs kläraudient av Bailey redan i september 1939. Läraren D.K. meddelar följande: ”Det mesta av vår moderna vetenskapliga kunskap var känd av dessa prästkungar och representerade i massornas ögon en form av underbar magi. Sanitära anläggningar, hygien, transportmedel och flygfarkoster av hög kvalitet hade utvecklats. Dessa var dock inte resultatet av människors prestationer utan gåvor från hierarkin, utvecklade och konstruerade under vis ledning.” (9)

Den stora mängden ufoobservationer och påståenden om kontakter med rymdmänniskor som rapporterades från och med sommaren 1947 kom ganska snart att intressera ledande teosofer. I Sverige och flera andra länder var det aktiva teosofer, spiritualister med mera som attraherades av och byggde upp stora delar av den tidiga uforörelsen. Men samtidigt visar tidiga artiklar från teosofiskt håll att man var tämligen osäker på tolkningen. Och ett av skälen var, som jag visat ovan, att det fanns mycket få referenser till flygfarkoster i den teosofiska traditionen.

Jag har försökt spåra ledande teosofers uttalanden från den tidiga ufoeran. God hjälp med att hitta artiklar har jag här fått av bibliotekarien Jennifer Hissey vid Campbell Theosophical Research Library i Sydney, Australien. Biblioteket är en del av Teosofiska samfundet Adyar i Australien och har en utmärkt webbsida på nätet där man kan söka artiklar i teosofiska tidskrifter från hela världen. (10) Jennifer Hissey har scannat och mejlat mig flera artiklar av några kända teosofer.

Tidigt ute att kommentera ufofrågan var Boris de Zirkoff (1902-1981), utgivare av Blavatskys samlade verk. Han var knuten till den gren av teosofin som bröt sig ur 1895 och som går under namnet Teosofiska samfundet Pasadena. Rörelsen splittrades i två grenar på grund av oenighet om ledarfrågan. Det ursprungliga samfundet heter Teosofiska samfundet Adyar. I tidskriften Theosophia 1952 resonerade Zirkoff om ufo i artikeln Are the flying saucers really flying? Han utgår från de fenomen som rapporterats i samband med Blavatsky och A P Sinnett där brev skickats med paranormala metoder, så kallad apport eller teleportation. Högre utvecklade varelser på andra planeter har sannolikt den förmågan, menar Zirkoff. De skulle då kunna förflytta ”flygande tefat” eller vilka föremål som helst att uppmärksammas av jordbor. ”På basis av existerande fakta som till exempel breven från adepterna/bröderna, är det fullt möjligt att spekulera om möjligheten att flygande tefat är materialiserade strömmar av någon utomjordisk substans, projicerad och guidad av intelligenta varelser av skäl de bäst känner själva.” (11)

På ett liknande sätt resonerar den brittiske teosofen E L Gardner i artikeln Interplanetary activities, publicerad 1954. Han hänvisar till George Adamskis möte med en venusian 1952. Liksom många andra teosofer associerar han denna uppgift med att en grupp avancerade individer från Venus anlände till jorden för cirka 21 miljoner år sedan för att som planetväktare övervaka och leda den mänskliga medvetenhetens utveckling. Enligt esoteriken är venusmänniskorna oerhört långt före jordens människor i utveckling. Med tanke på farorna med atombomber och den tekniska utvecklingen är det bara rimligt att invånare från Venus nu  ingriper aktivt i skydd och hjälp till jorden. Eftersom de är både kulturellt och tekniskt mera avancerade är de sannolikt också skickliga i interplanetariska resor och använder sig då av en form av teleportation, enligt Gardner. (12)

Teosofiska samfundet Adyars president 1953 fram till sin död 1973 var N Sri Ram. När Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski nyligen publicerats kommenterade N Sri Ram frågan i en artikel i Theosophy in Australia 1954. Även om han håller frågan öppen om besökare från andra planeter så föregriper Ram på sätt vis Jacques Vallee i sin teori: ”Det finns berättelser om naturandar (fairy stories) i samband med flygande tefat från olika länder, som kan förklaras utifrån den kunskap, klärvoajant erhållen, presenterad i den teosofiska litteraturen.” (13) Men han framhåller också att människors tankeformer av tefat och utomjordingar kan användas av både naturandar och astrala väsen som former för materialisation.

En något mera kritisk inställning till ufo och framför allt kanaliserade budskap från rymdmänniskor ger teosofen Geoffrey Hodson (1886-1983) i en artikel 1967 med rubriken Flying saucers… Visitations from outer space… Are they authentic? Geoffrey Hodson är känd för sina klärvoajanta studier av devor och naturandar, vilka han beskrivit i flera böcker. (14) Han var en ofta anlitad föreläsare i teosofiska kretsar. Efter en föredragsturné i USA 1967 mötte han dock ett nytt intresse bland teosofer: mediers kanaliserade budskap från rymdmänniskor. Hodson ställer sig mycket tveksam till dessa budskap och uttrycker snarast oro över att många teosofer går med som medlemmar i grupper som propagerar för kosmiska mästare från olika planeter. ”De undersökningar som jag gjort av detta fenomen har övertygat mig om metodens opålitlighet, inte minst för att källan är osynlig och ger ingen möjlighet till kontroll av de som framför budskapen. (15) I en vidare kommentar blir det tydligt att Hodson inte är särskilt sakkunnig vad gäller uforapporter. Han förklarar att det inte finns några fysiska bevis för närvaron av mänskliga varelser i flygande tefat. Naturligtvis beror det på vad man menar med bevis men det är märkligt att Hodson inte blivit informerad om de hundratals fall där mänskliga varelser observerats i samband med ufo.

Av ovanstående kommentarer från några ledande teosofer kan man konstatera att de flesta synes vara tämligen okunniga om ufofenomenen. De spekulerar mera utifrån den esoteriska traditionen än hänvisar till väldokumenterade ufo-rapporter. Det finns dock två teosofer eller esoteriskt inriktade författare som har god kännedom om både den esoteriska traditionen och ufo. Jag tänker här på Andrew Tomas och Riley Crabb. Båda är författare till en stor mängd litteratur som berör båda ämnena.

Andrew Tomas (1906-2001) föddes i Ryssland och bodde under sitt långa liv i många länder. Han tillbringade bland annat 21 år i Kina. Ämnen som arkeologi, forntida mysterier och esoteriska läror var tidiga intressen. Han kom med tiden att bli en av de mest kända företrädarna för vad som senare kom att kallas astroarkeologi och publicerade, förutom böcker, många artiklar i tidskriften Ancient Skies utgiven av Ancient Astronaut Society. Men redan 1935 var han inne på liknande tankegångar skriver han i ett brev till mig 1991: ”Förutom teosofen Mme Blavatsky och den rysk-skandinaviske konstnären Nicholas Roerich så har få västerländska forskare haft nyckeln till legenderna om ”stjärnmänniskor” i Asien. Roerich skrev på 1920-talet om ett ”skarpt lysande föremål” han observerat i Centralasien. Den engelske bergsbestigaren Smythe skrev om ufo över Himalaya på 1930-talet. I min bok Planetary Doctrine (1935, Shanghai) hänvisade jag till dessa iakttagelser och identifierade dem som rymdskepp från andra planeter. Det är därför Jacques Vallee kallar mig en pionjär på området.” (16)

1948 flyttade Tomas till Australien och blev 1952 medlem av den första ufoföreningen i landet, Australien Flying Saucer Bureau. Han fortsatte under många år som aktiv i föreningen och var redaktör för Australian Flying Saucer Review fram till 1965. Ufologen Bill Chalker beskriver i en minnesartikel Tomas som en av Australiens ufopionjärer. (17) Under 1970-talet blev Andrew Tomas böcker storsäljare och publicerades i 16 länder. Två titlar översattes till svenska av Roland Adlerberth, Vi var inte först (1974) samt Vid fjärran världars stränder (1975). Ett bärande tema i böckerna är att gamla okända kulturer med en hög teknologi funnits för mycket länge sedan på jorden. I religiösa skrifter, legender och den esoteriska traditionen finns hänvisningar till dessa tidigare civilisationer. Jorden har i omgångar besökts av ”kosmiska kulturbärare” från andra planeter och de har nu återkommit. (18)

I flera omgångar besökte Andrew Tomas Indien och Tibet. 1976 fick han ett personligt sammanträffande med Dalai Lama och tillfälle att forska i hans bibliotek. Där påträffade han flera skrifter som inte tidigare översatts till engelska och en del av det materialet finns återgivet i hans bok Shambhala. Oasis of Light, 1976.

Den enligt min mening mest sakkunniga esoteriker som skrivit om och debatterat ufofrågan är Riley Crabb (1912-1994). Han började intressera sig för teosofi och den esoteriska traditionen redan 1934 när han upptäckte det omfattande biblioteket i Teosofiska samfundets loge i Minneapolis, USA. Crabb bodde tretton år på Hawaii där han under tre år fungerade som ledare för Honolululogen av Teosofiska samfundet. 1951 blev han medlem av Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i San Diego. En organisation som studerade olika typer av paranormala fenomen, grundad av Meade Layne 1945. Artiklar och debatt presenterades i tidskriften Round Robin, vilken 1960 ändrade namn till Journal of Borderland Research. Riley Crabb flyttade med sin fru Judy till Kalifornien 1957 och två år senare övertog han ledarskapet för BSRA. En post han innehade till 1985 då han, efter hustruns bortgång flyttade till New Zealand.

Crabb intresserade sig tidigt för ufo och 1954 började han hålla föredrag i ämnet och blev en känd mediaprofil på Hawaii. Bland annat höll han föredrag för amerikanska flottans personal vid Pearl Harbour och Barbers Point. När han 1959 övertog ledarskapet för BSRA och blev redaktör för Round Robin skrev han följande programförklaring: ”Efter att jag anlänt till fastlandet har mina föredrag handlat mycket om att relatera data om flygande tefat och andra fenomen med mysterieskolornas kunskap. Jag antar att ni är ense med mig om att detta inte är en lätt uppgift. Om jag skall definiera ett mål i livet så är det ett kompromisslöst sökande efter sanningen, vad den än må vara eller vart den än kan leda.” (19)

Precis som föregångaren Meade Layne noterade Riley Crabb hur oförberedda teosofer och andra esoteriker var på tefatens uppdykande efter kriget och hur svårt de hade att hitta förklaringar utifrån den esoteriska traditionens kunskap. Det var som om detta uppdykande var något som inte ens planetväktarna hade räknat med. Stor betydelse för tolkningen av ufo och många andra fenomen fick BSRA genom ett unikt medium i San Diego, Mark Probert (1907-1969). Han var både klärvoajant och kläraudient och förmedlade information från en grupp på 16 individer, både män och kvinnor som levt tidigare på jorden. Informationen skiljer sig från vanlig mediuminformation genom att den är mycket saklig och vetenskapligt informativ. Utifrån de diskussioner angående tefaten som Meade Layne och andra förde med den inre cirkeln så sammanställdes flera böcker där den så kallade 4-D-teorin presenterades. Den säger i korthet att många av tefaten inte är fysiska i vanlig bemärkelse utan ”eterskepp” från en parallellvärld strax utanför vårt synfält. (20)

Riley Crabb hänvisade ofta i sina tolkningar av ufohändelser till uttalanden från Mark Probert. Men lika ofta kunde han citera från tidiga teosofiska böcker eller andra av den esoteriska traditionens skrifter till exempel Alice Baileys böcker. Crabbs beläsenhet på området var enorm. I en lång artikel, The powerhouse behind BSRA, berättar han vad den inre cirkeln sagt om samarbete mellan vår planets väktare och de utomjordiska besökarna: ”Det pågår för närvarande ett hemligt samarbete mellan rymdmänniskorna (etherians-HB) och vissa höga auktoriteter på er jord. Ni måste då förstå att jag inte använder ordet höga i den vanliga betydelsen. Jag menar de som tillhör några av jordens hemliga loger… Dessa män (etherians) har landat inte bara i Australien, på en hemlig landningsplats. De har inte bara varit i Skottland, utan till höga auktoriteter i England och till några få män och kvinnor här med hög utveckling – jag menar hemliga sällskap”. (21)

Den eteriska eller 4-D-tolkningen var den teori eller förklaring som Riley Crabb oftast hänvisade till. Jag hade förmånen att korrespondera med honom mellan åren 1979-1985 och då diskutera olika frågor som rörde ufo och den esoteriska traditionen. Även om vi inte alltid delade samma åsikt så var hans kommentarer alltid tänkvärda och sakkunniga. Han var ingen naiv love-and-light idealist som bara pratade om vänliga rymdmänniskor utan medveten om att flera olika grupperingar kunde ligga bakom ufofenomenen. Dock var han tveksam till tanken att en del hemliga broderskap på jorden kunde äga tefat eller att Adamskis venusianer kanske bara använde Venus som täckmantel för sitt verkliga ursprung: ”Jag ser inget skäl till att tvivla på att Adamskis första kontakter 1952-53 var från där de påstod sig komma, Venus-Etheria… Kom ihåg att Borderland Sciences Research Associates presenterade 4-D, den extraterrestriella teorin som ursprung för de flesta tefaten redan 1946. Trettio års forskning har sedan dess bara stärkt den ursprungliga förklaringen.” (22)

Få seriösa ufologer har skrivit om BSRA och deras teorier. Säkert beroende på att de flesta inte intresserar sig för kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufo. Det stora mängden bisarra kulter och sekter inom området avskräcker från att ta sig an frågan. I de uppslagsverk om ufo som utkommit finns inte Meade Layne eller Riley Crabb omnämnda med egna rubriker. En tidig ufobok som presenterar BSRA och mediet Mark Probert i flera kapitel är Flying Saucer Pilgrimage av Bryant och Helen Reeve. (23)

En av de ur ufosynpunkt märkligaste böcker som skrivits av en esoteriker utkom 1983, Through the Curtain av Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla. (24) Den har publicerats även i en svensk utgåva, Nattlektioner, översatt av Lars Adelskogh. (25) Båda författarna var välmeriterade akademiker med intresse för forskning inom det paranormala området. Neal doktorerade på Mellanösterns hemliga religioner vid London University och Karagulla forskade inom neurologi och psykiatri och var under några år biträdande professor i psykiatri vid State University of New York.

Viola Petitt Neal stod sedan tidig ålder i kontakt med en avdelning av planetväktarnas organisation. I ett förändrat medvetandetillstånd deltog hon i undervisning vilken samtidigt kunde nertecknas av Shafica Karagulla. För undervisningen stod olika individer tillhörande planetväktarna eller som de ofta kallas planethierarkin. Ämnen som tas upp i Through the Curtainär bland annat ESP, healing, utbildning och jordens utveckling, allt i överensstämmelse med den klassiska esoteriska traditionen enligt Blavatsky, Bailey med flera. Men när det gäller ufo och utomjordiska besökare kommer Neal med helt nya, tidigare okända och får man väl säga tämligen kontroversiella uppgifter.

I en nattlektion 11 maj 1962 berättas följande: ”Det skall framhållas att det finns rymdmänniskor på er planet, besökare som kommer och går. En del av dem är mycket konstruktiva, såsom de från Venus och Mars. Andra är destruktiva.” (26) Det är samma typ av information som presenterats av de klassiska kontaktpersonerna. Någon förklaring hur de kan bo på planeter i vårt solsystem ges inte. Betydligt mera kontroversiell blir Neals nattlektioner som behandlar de destruktiva rymdmänniskorna. Frågan behandlas utförligt i flera kapitel. I en nattlektion 27 augusti 1962 får vi veta följande om en period på Atlantis: ”Vid tiden för femte underrasen kom plutonianer i massor och invaderade planeten Jorden. En del kom i rymdskepp från Pluto.” (27) Rymdmänniskor har både inkarnerat och kommit med rymdskepp från Pluto i olika omgångar och det fortsätter ännu. Planeten Pluto har enligt Neal kastats ur ett annat solssystem och gått in i en bara runt vår sol. Invånarna har som mål att erövra och överta jorden. Förklaringen ges i en nattlektion 10 juni 1962: ”Planeten Pluto, intränglingsplaneten, den åttonde sfären, utgör en sammanhållen och hård kärna av ondska i vårt solsystem. Intränglingsplaneten valde att ta över planeten Jorden, eftersom mänskligheten på denna planet befinner sig i kris under sin evolution och Jorden därför är den mest sårbara planeten i solsystemet.” (28)

En så central händelse i jordens historia borde ha kommenterats i den esoteriska traditionen före tefatseran 1947. Jag har inte funnit uppgiften i någon annan skrift. Det finns några kommentarer om Pluto i Esoteric Astrology av Alice Bailey men det handlar huvudsakligen om psykologisk påverkan. Dock påpekas att Pluto bringar förändring, mörker och död. (29)

Det finns en intressant koppling mellan Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla och Ingo Swann, känd för sin förmåga av fjärrsyn (remote viewing). Swann var med och utvecklade forskning kring denna förmåga vid Stanford Research Institute i Kalifornien under 1970-talet. 1998 publicerade han på eget förlag sin självbiografi Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy, som blivit något av en undergroundklassiker. Den tryckta upplagan är närmast omöjlig att få tag på och betingar ett mycket högt pris. Dock finns boken att plocka ner gratis på nätet.

Där berättar Swann hur han i februari 1975 kontaktades av en mystisk Mr. Axelrod och erbjöds komma till Washington för att utföra ett uppdrag med hjälp av sina förmågor. Swann erbjöds ett tusen dollar om dagen för uppdraget och han tackade ja. På avtalad plats i Washington möter han två män som tycks vara tvillingar och fungerar som vakter. Det ger honom en lapp med uppmaningen: ”Var vänlig och säg ingenting och ställ inga frågor. Detta är för både din och vår säkerhet.” Gruppen går till en bil som körs av en kvinna. Efter en tid får Swann en ny lapp där det står att han kommer att förses med en huva av säkerhetsskäl. Han börjar känna sig orolig och undrar om han är på väg att bli kidnappad. Bilen stannar efter en tid och Swann leds till en helikopter som flyger gruppen till vad som visar sig vara en underjordisk anläggning.

Han blir väl omhändertagen på en lyxig underjordisk anläggning och ombeds av Mr. Axelrod att utifrån vissa koordinater förflytta sig psykiskt till månens baksida. Swann observerar byggnader, hangarer och mänskliga varelser som arbetar med olika apparater. Eftersom Swann vet att det inte ska finnas några varelser på månen ber han om ursäkt och säger att det måste vara något fel. Men Axelrod ber honom fortsätta och Svann får till slut klart för sig att den hemliga grupp han nu kommit i kontakt med redan känner till denna bas på månen men vill spionera på främlingarna och eventuellt uppfatta telepatiska meddelanden från dem. När en av varelserna på månen visar att han känner av Swanns spionage avbryts försöket avbrupt. De varelser han observerat är farliga får han klart för sig. Därefter körs Swann tillbaka till sitt hotell och återvänder till Kalifornien. Han har ingen aning om vilka den hemliga gruppen är men misstänker att det måste vara ett ultrahemligt, så kallat black project.

Ingo Swann hade många vänner under sin tid i Kalifornien bland annat Shafica Karagulla och Viola Petitt Neal. Tillsammans med Conrad W. beslutar han sig att bjuda damerna på middag sommaren 1976. Swann och Conrad åker till en supermarket i Hollywood för att handla. Vid en av diskarna ser Swann en lättklädd, sexig kvinna som plockar varor. Hon har svart hår och purpurfärgade solglasögon. När hon kommer närmare får han en obehaglig känsla av att kvinnan inte är en vanlig människa. I samma ögonblick ser han till sin förvåning de båda vakterna som han träffat hos Axelrod. De håller kvinnan under uppsikt en bit ifrån och de ger honom känslan av att inte prata och bara agera naturligt. Utanför affären ser Swann och Conrad hur kvinnan lastar matvaror i en bil. De båda vakterna från Axelrod kombinerat med den psykiska rädslan övertygade Swann om att kvinnan var en utomjording.

På middagen med Neal och Karagulla nämner Swann inget om händelsen med kvinnan men  tar upp frågan om främlingar ibland oss. Då utspinner sig bland annat följande konversation:

”Viola: Det finner mängder av DOM och många är biologiska androider (bio-androids).

Shafica: De är farliga och de vet att jordens klärvoajanter är deras enda fiender. Var försiktig, Ingo, var försiktig.” (30)

När man tar upp frågan om esoterik och ufo går det inte att komma ifrån engelsmannen Benjamin Crème. Han blev känd för en bredare allmänhet 1982 när han genom annonser i flera av världens stora dagstidningar förklarade ”Kristus nu här”, att världsläraren Lord Maitreya sedan 1977 funnits bland oss och snart skulle tala i teve och radio in om två månader och då tillkännage sin identitet. Profetsian slog som bekant inte in.

Jag blev nyfiken på Benjamin Creme 1980 när hans första bok, The Reappearance of the Christ and the Masters of Wisdom kom ut. Förutom sina telepatiska  kontakter med mästarna påstod han sig också ha varit i fysisk kontakt med rymdmänniskor och arbetat för dem i flera år. 28-29 mars 1987 deltog jag i ett seminarium med Benjamin Creme på Stjärnsunds kursgård i Dalarna men hans presentation ingav inte förtroende och jag skrev en kritisk artikel om honom i Sökaren. (31)

Benjamin Creme har ägnat hela sitt liv åt studier i mystik, ockultism, esoterik och flygande tefat. Redan som fjortonåring slukade han Alexandra David Neels klassiska With Mystics and Magicians in Tibet. Inspirerad av den teosofiska traditionen började han meditera i början av 1950-talet. Namn som dyker upp i hans välsorterade bokhylla är Blavatsky, Leadbeater, Gurdjieff, Brunton, Bailey, Vivekananda, Yogananda m fl. I mitten av 1950-talet läste Creme också George Adamskis böcker om resor i flygande tefat och kontakter med venusianer. 1957 gick han med i en UFO-grupp i England, och där startade han också sin föredragsverksamhet med att berätta om rymdmänniskorna.

Han är sedan 1980-talet en känd föreläsare och ledare för organisationen Share International, som också är namnet på gruppens tidskrift. Benjamins Cremes presentation av den esoteriska kunskapstraditionen är i huvudsak korrekt men när det kommer till hans egna kontakter och budskap blir situationen annorlunda. I Share International svarar Creme regelbundet på frågor om hur det ena eller andra ufofenomenet som rapporteras skall tolkas. Nästan alltid bekräftar Maitreya genom Creme att det rörde sig om ett rymdskepp från Venus, Mars etc. Uppenbara och konstaterade misstolkningar av enkla ljussken blir till rymdskepp. Det hela ger ett absurt intryck och blir snarare en travesti på esoterik. Uppenbarligen misstolkar Creme sina egna upplevelser, förhoppningar och föreställningar som budskap från mästarna. Ett av de vanligaste misstagen bland människor som studerat esoterik och utvecklat klärvoajans. Exemplen i den ockulta undergroundvärlden är otaliga.

Det kan vara intressant att studera vad tibetanen D K säger i frågan, förmedlat genom Alice Bailey. Han påpekar att åtminstone 85 procent av alla andliga budskap kan förklaras genom vanlig psykologi: ”Dessa budskap är normalt oförargliga, ibland vackra eftersom de är en blandning av vad mottagaren har läst och samlat från skrifter i mystik, kristna källor och Bibeln... Vanligtvis är de utan betydelse och innehåller åtskilligt med plattityder.” (32)

En esoteriker och ufolog som räknar sig som lärjunge till Benjamin Creme är holländaren Gerard Aartsen. Han har i två böcker försökt visa kopplingen mellan den esoteriska traditionen och ufokontaktpersonernas budskap. (33) Men Aartsen tycks oförmögen att se kritiskt på Cremes ofta absurda uttalanden och försvarar även de mest befängda misstolkningar. Jag har i korrespondens diskuterat frågan med Aartsen men han försvarar Creme i alla lägen. Olyckligt eftersom sambandet mellan ufo och den esoteriska traditionen är alltför intressant för att behandlas så okritiskt och naivt.

För att försöka utröna hur nutida aktiva teosofer ser på ufo skrev jag 2010 till ett trettiotal länders representanter för olika teosofiska sällskap. Inte så många svarade och de flesta hade ingen åsikt eller kunskap i frågan. Några hänvisade till citat i Blavatskys Den hemliga läran. Susan Kaschula i The Theosophical Society, South Africa skriver: ”Som du antagligen upptäckt så finns det så vitt jag vet ingenting nämnt om ufo i den teosofiska litteraturen och inte heller Alice Bailey tar upp det. Jag tror att en del rapporterade ufoiakttagelser, särskilt de nattetid, är lysande devor eller magnetiserade tankeformer”. (34) Att en del ufoobservationer skulle kunna vara devor är en ganska vanlig tolkning bland teosofer. Det är också den förklaring esoterikern Douglas M Baker kommer fram till i sin bok The Occult Significance of UFOs. (35)

Förutom de teosofiska representanterna ställde jag också några konkreta frågor till Philip Lindsay, välkänd esoteriker i Australien:

HB: Anser du det möjligt att en del ufo kan vara ”vimanor” använda av de äldre bröderna och deras lärjungar för transport mellan deras dolda centra (loger) runt jorden?

PH: Ja.

HB: Om hierarkin hade sådana farkoster på Atlantis kan de också ha dessa nu?

PL: Sannolikt.

HB: Vad är din åsikt om mänskligt liv på planeterna i vårt solsystem? Skulle dessa människor vara fysiskt synliga även om de inte är organiska? Anser du att en del ufo kan komma från våra grannplaneter?

PL: Ufoteknologin härstammar sannolikt från andra solsystem. Teknologin introducerades på Atlantis som en gåva till mänskligheten men avlägsnades eftersom vi missbrukade kraften. Jag är övertygad om att vi kommer att återfå gåvan mycket snart. Jag ser ufos som något som redan existerar här samt en del som besökare från andra planeter och solsystem. Hierarkin behöver dem sannolikt inte för att utföra sitt arbete men vem vet?

 Noter

1. ”UFO religions”. Edited by Christopher Partridge. Routledge, London, 2003. s. 16.
2. Publicerad  i Journal of American Culture, nr. 7, 1984, s. 131-139. Se även David W. Stupple. “Historical links between the occult and flying saucers”. Journal of UFO Studies, new series vol. 5, 1994, s. 93-108.
3. Håkan Blomqvist. “Förändringen kommer från rymden”. Sökaren, nr. 3, 1985, s. 26-27.
4. H. P. Blavatsky. ”The Secret Doctrine. Vol. II, Anthropogenesis. Theosophical University Press, Pasadena, California, 1970, s. 427.
5. C. W. Leadbeater. “How Theosophy Came To Me. The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India 4. uppl., 1975. (Originalupplaga 1930).
6. W. Scott-Elliot. “The Story of Atlantis and The Lost Lemuria”. Aegypan Press, s. 50-52.
7. Se t ex Gregory Tillett. “The Elder Brother. A Biography of Charles Webster Leadbeter”, Routledge & Kegan Paul, London, 1982.
8. Annie Besant, C W Leadbeater. “Man: Whence, How and Whither”, Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, 1913, s. 102.
9. Alice A. Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press Limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 2. uppl. 1958, s. 122.
10. http://www.austheos.org.au/csearch/ui-search.htm
11. Boris de Zirkoff. “Are the flying saucers really flying?”. Theosophia, vol. 9, nr. 2, nov-dec. 1952. (Nr 52).
12. E L Gardner. “Interplanetary activities”, The Theosophist, vol. 75, feb. 1954, s. 307-315.
13. N. Sri Ram. “Flying saucers”. Theosophy in Australia, vol. 19, nr 10, augusti 1954, s. 13.
14. Se t ex Fairies at Work and at Play (1925), The Coming of the Angels (1935), The Kingdom of the Gods (1952)
15. Geoffrey Hodson. “Flying saucers… Visistations from outer space… Are they authentic?, Theosophy in New Zealand, vol. 29, okt. 1967, s. 78.
16. Brev från Andrew Tomas 8 mars 1991.
17. www.auforn.com/Bill_Chalker_7.htm
18. Andrew Tomas. ”Cosmic civilizers”, Ancient skies, vol. 12, nr. 1, mars-april 1985.
19. Riley Crabb. “About the new editor”, Round Robin, vol. 15, nr. 4, juli-aug 1959, s. 2.
20. “Flying discs - The Ether Ship Mystery and its Solution”, BSRA, San Diego, 1950. “The Coming of the Guardians”. Compiled by Meade Layne, BSRA, San Diego, 1954.
21. Riley Crabb. “The powerhouse behind BSRA”, Journal of Borderland Research, vol. 22, nr 8, nov-dec 1966, s. 18.
22. Brev från Riley Crabb 6 januari 1980.
23. Bryant & Helen Reeve. ”Flying Saucer Pilgrimage”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin, 1957.
24. Viola Petitt Neal and Shafica Karagulla. “Through the Curtain”, DeVorss & Co., Marinadel Rey, California, 1983.
25. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. “Nattlektioner”, Foinix förlag, Skövde, 1992.
26. Ibid. s. 205.
27. Ibid. s. 170.
28. Ibid. s. 167.
29. Alice Bailey: ”Esoteric Astrology. A Treatise on the Seven Rays. Volume III”, Lucis Publishing Co. New York, 1968 (Orig. uppl. 1951), s. 187.
30. Ingo Swann. “Penetration. The Question of Extraterrestrial and Human Telepathy”, s. 29 i wordversion från nätet.
31. Håkan Blomqvist. “Benjamin Crème i Sverige”, Sökaren nr. 7, 1987. Även publicerad i min bok UFO i myt och verklighet samt på hemsida http://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1986-1990/benjamin-creme-i-sverige
32. Alice Bailey. ”Telepathy and the Etheric Vehicle”, Lucis Publishing Co. , New York, 1966, s. 75-76.
33. Gerard Aartsen. “George Adamski. A Herald for the Space Brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2010 samt “Here to help. UFOs and the space brothers”, BGA Publications, Amsterdam, 2011.
34. E-post från Susan Kaschula, Sydafrika 5 maj 2010.
    35. Dr. Douglas M Baker. ”The Occult Significance of UFOs”, eget förlag 1979.

”Våra dagars filosofer och vetenskapsmän sakna förutsättningar att förstå hylozoikens betydelse såsom arbetshypotes. Den är ingenting för dem. Men när forskningen framskridit så långt, att man insett existensen av en särskild, fysisk etervärld och upptäckt existensen av ett organismens eterhölje, följa därmed så många andra upptäckter och så många bekräftelser av esoterikens fakta, att många komma att godtaga hylozoiken som bästa arbetshypotesen.”
Henry T. Laurency, Livskunskap två

7. Svenska esoteriker och ufo

Mycket kortfattat skulle man kunna säga att den organiserade svenska uforörelsen skapades av esoteriker, i första hand av medlemmar i Teosofiska Samfundets Adyar. De två första  ufoböckerna på svenska, De flygande tefaten av Frank Scully (1951) och Flygande tefat – observatörer från världsrymden av Donald Keyhoe (1955), resulterade inte i bildandet av några ufoföreningar även om de bidrog till ett ökat intresse för frågan.

Det är märkligt att ingen, vad jag känner till, skrivit en doktorsavhandling om den teosofiska rörelsen i Sverige. Den startade med att författaren Viktor Rydberg år 1888 bjöd in ett antal teosofiintresserade till sitt hem i Djursholm, bland dem två damer som besökt Blavatsky i London. Det blev upptakten till bildandet av den svenska avdelningen av Teosofiska Samfundet, under ledning av läkaren dr. Gustaf Zander. Även kung Oscar II var intresserad av teosofin och när det internationella samfundets ledare Henry Olcott och senare Annie Besant besökte Sverige blev de inbjudna till audiens hos konungen. Anhängare och sympatisörer var för övrigt grevinnan Constance Wachtmeister, August Strindberg, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Bland teosofer finner vi också kända namn som psykologerna Sidney Alrutz och Bror Gadelius samt konstnären Gustaf Fjæstad.

1929 hade Teosofiska Samfundet Adyar 763 medlemmar fördelade på 33 loger (lokalavdelningar) i 29 svenska städer. Den enda doktorsavhandling jag funnit som ger en presentation av teosofin i Sverige är Historien om den antroposofiska humanismen av idéhistorikern Håkan Lejon. (1) Även om den huvudsakligen är koncentrerad på antroposofin så ger den en översiktlig bild av teosofins historia i Sverige. Lite svensk teosofihistoria finns också att läsa i Att älska sin nästa som sig själv (2) av Inga Sanner, idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Att det blev just teosofer som skapade den svenska uforörelsen är inte förvånande. Tanken på utomjordiska besökare och intresse för paranormala fenomen var tidigt en integrerad del av teosofin. Därmed skapades också en öppenhet för ufofenomen. De kunde lätt integreras som en naturlig del i läran. Särskilt sedan författaren Desmond Leslie med sin mycket uppmärksammade Flying Saucers Have Landed (1953) ägnade en stor del av sin bok åt jämförelser med påståenden i esoterisk litteratur. Förspelet till bildandet av Ifologiska sällskapet i Stockholm 1958 är inte helt klarlagt men jag har försökt pussla ihop olika uppgifter samlade i Archives for the Unexplained i Norrköping. God hjälp har jag också haft av Heikki Virtanens akademiska uppsats Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969. (3)

Jan Erik Janhammar var teosof och bokhandlare i Stockholm. Han tillhörde en loge av Teosofiska Samfundet Adyar. Sommaren 1950 satt han och mediterade hemma hos den klärvoajante skräddarmästaren Gustaf Adolf Petersson. Plötsligt uppenbarade sig en varelse som de uppfattade som Janusguden: ”Vi kunde inte bara se hans gestalt. Vi kunde också höra hans hjärta slå, ungefär hälften av en människas slag.” Synen varade under 36 minuter. (4) Efteråt diskuterade de båda vännerna meningen med händelsen och kom fram till att de ville bilda en bro mellan olika livsåskådningar. Tillsammans med Gösta Eklund, känd föreläsare inom teosoferna grundade man 1951 Måndagsgruppen. Den presenterades som en föreläsningsförening för filosofi, religion och tvärvetenskap. Man ville vara en fri sökargrupp, inte bundna av teosofin. ”Många trodde att det var en parentes inom det Teosofiska Samfundet Adyar. Men nu firar vi 35-årsjubileum med 1336 föredrag bakom oss”, skriver Janhammar i en historik 1987. (5) Måndagsgruppen kan alltså betraktas som ett sidoskott eller utbrytning ur Teosofiska Samfundet Adyar.

Föredragen hölls de första åren på Medborgarhuset och senare på ABF-huset i Stockholm. I mars 1958 ställdes Måndagsgruppen inför situationen att man saknade föredragshållare. Genom Gustaf Adolf Petersson fick man tips om en bekant, Kerstin Bäfverstedt, som kunde hålla ett föredrag om flygande tefat. I sin avhandling om Ifologiska Sällskapet skriver Heikki Virtanen: ”Föredraget blev en stor framgång och en vecka senare höll Bäfverstedt samma föredrag igen och vid det tillfället skickade man runt teckningslistor och grundade sällskapet.”

Datum för bildandet var den 23 mars 1958. (6) Kerstin Bäfverstedt var maka till den kände  professorn och överläkaren vid Södersjukhuset 1946-79, Bo Bäfverstedt. Hon var djupt intresserad av ufo och paranormala fenomen och var genom sina många resor bekant med många forskare och ufologer bland annat författaren Trevor James Constable, känd genom boken They Live in the Sky. Kerstin Bäfverstedt var också under många år svensk representant (regional director) för Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i Kalifornien och stod i regelbunden kontakt med ledaren Riley Crabb. Hon förekom då och då med inlägg i BSRA:s tidskrift Round Robin – The Journal of Borderland Research. I Måndagsgruppen liksom i Ifologiska Sällskapet samlades i huvudsak människor med anknytning till teosofi, antroposofi, spiritualism, parapsykologi etc.

Den andra ufoföreningen, som bildades 1958, Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), blev till tack vare det ambitiösa arbete på att starta ufoföreningar runt om i Sverige som drevs av Edith Nicolaisen (1911-1986), grundaren av bokförlaget Parthenon. Jag har i en tidigare bok, UFO – i myt och verklighet, givit en historik över Nicolaisen och hennes förlag. Inspirerad av antroposofi, teosofi och framförallt George Adamskis böcker om möten med rymdmänniskor upplevde Nicolaisen sig som kallad till ett korståg för the new age, den nya tidsåldern i Norden. Med en glödande övertygelse, obändig energi och målmedvetenhet reste hon runt i Sverige åren 1958-1964 och besökte hundratals skolor, folkbibliotek, ABF-, IOGT-, sjömans- och militärbibliotek för att informera om den nya tidsåldern och sälja Parthenons litteratur.

Under 1960-talet skickades mängder av reklam ut till lärare och skolbibliotekarier. I ett reklamblad från november 1969 med rubriken ”Till Skolbibliotekarien” kan man läsa:

”Vi har ett angeläget ärende till Er och till Sveriges ungdom!

För mer än 15 år sedan startades ett världsomspännande upplysningsarbete av vidsynta män och kvinnor världen över för att nå en elit av ungdom i alla länder. Syftet är att få ungdomen att inse nödvändigheten av att leva i harmoni med de universella lagarna i vårt dagliga liv…Parthenon startades här i Sverige 1957 som ett led i ovannämnda upplysningsarbete… Det har visat sig att ungdomar, oavsett ras och nationalitet, är intresserade av de s.k. ”flygande tefaten” och rymdskeppen, och en livlig korrespondens mellan dessa ungdomar pågår redan över hela världen… Parthenons rymdlitteratur handlar om faktiska händelser och dess etiska syfte och kosmiska livsfilosofi kan enligt många pedagogers uttalande inte nog värdesättas… Vår litteratur är lättfattlig och underhållande skriven för ungdom mellan 12 och 20 år, och vi vore tacksamma om Ni ville anskaffa den del av vår rymd- och ”nya tids”-litteratur, som bäst passar Edra åldersgrupper på skolbiblioteket.”

Sedan början av 1950-talet hade Edith Nicolaisen sökt sig till teosofiska och antroposofiska kretsar. Flera av hennes bästa vänner var teosofer, bland annat den danske liberalkatolske biskopen Otto Viking, vars bok En klode griber ind, hon hade planer på att översätta till svenska. Nicolaisen flyttade från Köpenhamn till Hälsingborg 1957 med syfte att bilda aktiebolaget Parthenon. Formellt bildades förlaget den 4 juli 1957 och till styrelsen knöts tre  teosofer, Brita Rodosi, Rut Lindberg samt som suppleant Sonja Lilienthal. Dessa tre kvinnor tillhörde samtliga Teosofiska samfundet Adyar. Brita Rodosi var distrikssekreterare för Götaland, Sonja Lilienthal ledare för Göteborgslogen och Ruth Lindberg aktiv teosof i Stockholm.

Vad jag känner till var Edith Nicolaisen själv inte medlem av Teosofiska samfundet Adyar. Hennes världsbild var inte strikt teosofisk utan en blandning av antroposofi, teosofi, rosencreutzarläror, spiritualism and ufo-kontaktpersoners budskap. Någon intellektuell systembyggare var Nicolaisen inte utan snarare en nyandlig eklektiker som blandade friskt från olika källor. Trots sina åtta års akademiska studier i bland annat språk och filosofi såg hon inte motsättningarna mellan de olika lärorna utan plockade likt dagens new age-entusiaster idéer från ett stort andligt smörgåsbord. Det är därför inte helt lätt att få en klar bild av Edith Nicolaisens syn på tefaten men utifrån hennes digra korrespondens går det att vaska fram vissa grundläggande idéer och linjer i hennes tänkande.

Den första ufobok som Edith Nicolaisen lät översätta var Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski. Till en tänkbar översättare av boken, Ann Bouleau, skriver hon den 16 september 1956 angående sin syn på tefaten: ”Själv tillhör jag en krets av idealister här i Norden som är fast övertygade om att ”flying saucers” är av interplanetarisk härkomst, d.v.s. kommer från de andra planeter där människorna nått en långt högre utveckling än den vi jordbor nått, eftersom vi, som de heliga skrifterna gång på gång omtalar – har vänt oss bort från Guds vägar – och vi tror vidare att dessa Venus- och Saturnusmänniskor kommer för att hjälpa oss att undgå globalt självmord, vilket ju mycket tyder på. Därför känner vi som vår plikt och livsuppgift att upplysa Nordens befolkning om att vi måste välja – antingen fortsätta vårt materialistiska och ateistiska tänkande och liv och bli till egoistiska robotmänniskor eller utveckla oss till högtstående individer, vilka Kristusanden kan manifestera sig genom, vilket var skaparens mening från tidernas begynnelse.”

Edith Nicolaisen accepterade till en början George Adamskis påståenden att de rymdmänniskor han träffade var helt fysiska människor från Venus, Mars, Saturnus etc och deras farkoster var teknologiska produkter. Men för både Nicolaisen och andra med en teosofisk/esoterisk tolkning av tefaten skulle detta med tiden visa sig bli den stora knäckfrågan. Inte minst sedan astronomer och rymdforskare entydigt förklarat att organiskt liv var omöjligt på våra grannplaneter. Även om Adamski var den stora ledstjärnan för Edith så började hon under 1958 ändra uppfattning var gäller tefatens fysiska realitet. Jag har inte kunna finna vad som fick henne att byta åsikt men Brita Rodosi skriver i ett brev den 7 september 1958 följande: ”Du sa att du ändrat uppfattning det sista halvåret rörande det plan på vilket man kan tänka sig att dessa tefat och mötena kan äga rum. Jag har hela tiden utgått ifrån att åtminstone Adamskis möten har ägt rum på det fysiska planet, även om jag personligen ibland har tvivlat, och jag frågade honom också i mitt brev, om det inte kunde ha varit en astral upplevelse. Men han förnekade detta så kategoriskt, att jag är böjd för att tro honom. Men har du verkligen ändrat uppfattning rörande honom också? Jag vore verkligen tacksam för en utförligare förklaring till din inställning, och helst också skälen till ändringen.”

Något sådan förklaring gav inte Edith i brev till Brita Rodosi. Men däremot skrev hon utförligt om sin syn på saken till många andra personer. I ett brev till Frederic H. Curtiss, USA, 19 september 1959, förklarar hon: ”Du frågade om min åsikt angående dessa ”märkliga objekt”. De interplanetariska rymdfarkosterna tillhör det så kallade ”eteriska planet” och därför är de normalt osynliga för våra fysiska ögon. Väldigt få jordmänniskor - förutom adepterna och mästarna – vilket är mycket högre andligt utvecklade än vanliga människor – har möjlighet att se den eteriska världen med dess höga vibrationer.”

Ännu tydligare blev Edith i ett brev till ufologen Sven Schalin 29 juni 1962. Han var under några år ledamot i förlaget Parthenons styrelse och dessutom mycket intresserad av och starkt influerad av Rudolf Steiners antroposofi. Edith skriver: ”Som jag nämnde, tack vare 20 års ensam vandring och 20 års sökande efter en ständigt högre sanning via andligt inspirerade böcker, bl.a. teosofi, särskilt Rosenkreuzarläran och antroposofin, förstår jag i dag djupet och allvaret med ”De Flygande Tefatens” besök i vår atmosfär i slutet av det tjugonde århundradet… Bara ytterst få förstår att ”The UFOs/IFOs” är ”the forrunners of Christ appearance”. Men det kan vi inte predika för då vänder människor dövörat till.”

Edith Nicolaisen hämtade inspiration från och publicerade skrifter från de mest skilda håll. Kanaliserade budskap från en mängd olika källor och medier spreds genom Parthenon. Inte minst profetsior om rening av jorden eller kommande katastrofer. Edith översatte och gav till exempel ut boken Universell kontakt 1968 vilket förmedlade budskapet från ”Mästaren från St. Annes” enligt följande: ”Senast den första timmen av julmorgonen 1967 skall jag ha uppenbarat mig för universum med hjälp av nukleär evolution”. (7) Då ingenting hände 1967 gav Edith ut ett Nyhetsbrev 1971 för att förklara misstaget i profetsian, som inte skulle tolkas fysiskt.

Edith var också starkt beroende av andliga meddelanden från Evgenia Reinfeld, en klärvoajant kvinna i Stockholm. Hon kunde få telepatisk kontakt med ”venusianer” vilkas budskap hon förmedlade till Edith, som helt litade på Evgenias visioner i alla situationer, bland annat vilka böcker som skulle översättas, vilken person som skulle göra översättningen och till och med färgen på omslagen. Edith beskriver en dylik kontakt i ett brev till den sydafrikanska ufokontaktvinnan Elisabeth Klarer 7 mars 1957: ”En ockult vän till mig i Stockholm, den högst andligt utvecklade person jag hittills träffat, kontaktade här om dagen en ”interplanetarisk människa” genom telepati, och min vän beskriver honom som mjuk, vänlig, vis med vackert gyllene hår, och hon hade ett budskap från honom till mig, bland annat att jag skulle tillfriskna helt på några veckor (jag hade förlorat hoppet), att dom skulle sända mig hjälpare och stödja mig på alla sätt, om jag tjänade dem och deras syften.”

Att alla dessa aktiviteter och budskap från diverse medier inte föll i god jord hos George Adamskis mest trogna supporters blev snart uppenbart. Adamski varnade ofta för budskap genom psykiska kanaler och förklarade att hans rymdmänniskor inte arbetade så. Major H.C. Petersen, Adamskis representant i Danmark skrev ett mycket kritiskt brev till Edith Nicolaisen 18 maj 1968: ”Jag känner Er ju utan och innan så jag är bättre i stånd till att bedöma Edra aktiviteter… Nu ser jag till min stora förskräckelse att Ni har givit Er ut på så djupt vatten att Ni inte har en chans att rädda Er i land. Vi ser att Ni nu står som representant för det förfärliga så kallade Universal Link. Lite vett hade jag dock tilltrott Er, men jag ser att det är på annat sätt. Jag returnerar således Edra pengar och meddelar Er härmed att Ni icke vidare kan få material från någon i UFO Contacts intressesfär.”

Även om Edith Nicolaisen umgicks mycket i teosofiska kretsar så kan man inte beteckna henne som esoteriker. Hon tycks tämligen obekant med den klassiska teosofiska litteraturen och hänvisar aldrig till Blavatsky, Leadbeater, Besant eller Bailey i sin korrespondens. Inte heller till klassikern The Mahatma Letters to A.P. Sinnett. Det var istället antroposofen Rudolf Steiner och rosencreutzaren Max Heindel plus diverse medier som påverkade henne i högre grad. Edith framstår på många sätt som en kristen mystiker i new age-tappning. Hon ville med sina skrifter och arbete nå en andlig och intellektuell elit av Sveriges ungdom för den nya tidsålderns budskap. Men budskapen hon distribuerade var på många sätt motsägande och förvirrande.

Dock lyckades Edith Nicolaisen ganska väl med sitt andra mål, att bilda ufogrupper runt om i Sverige. I oktober 1958 bjöd hon in de tyska ufologerna Karl och Anny Veit för att hålla flera föredrag i Malmö. Resultatet blev att Malmö UFO-Sällskapet bildades den 1 oktober 1958. Föreningen ändrade 1962 namn till Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS), som i dag är den äldsta ännu existerande ufoföreningen i Sverige. Under framförallt Ebbe Johanssons ordförandeskap har MIS fungerat som en aktiv föreläsningsförening alltsedan 1950-talet. Ebbe var också under några år ledamot i Parthenons styrelse. I dag är MIS en del av riksorganisationen UFO-Sverige. Flera av de tidiga UFO-Sverigegrupperna på 1970-talet hade också kontakt med Parthenon och förmedlade förlagets litteratur.

Hur såg då svenska teosofer i Teosofiska Sällskapet Adyar på ufofrågan? Den 13 maj 1954 höll Bo Lindgren ett föredrag i Stockholmslogen Orion under rubriken ”Om flygande tefat . Marsmänniskor? – Vad säger dikt, vetenskap, ockultism?” Bo Lindgren blev för övrigt senare medarbetare till Edith Nicolaisen och räknades till hennes ”stödtrupper” i Stockholm. Teosofisk tidskrift nr. 5, juni-augusti 1954 blev något av ett temanummer om flygande tefat. Två artiklar från ledande internationella teosofer översattes: Interplanetarisk verksamhet av E. L. Gardner, vilken kommenterades under rubriken ”Några synpunkter” av Teosofiska Samfundets dåvarande president N. Sri Ram. Den svenske teosofen Eric Cronvall gav i samma nummer ett referat av Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski.

E.L. Gardner utgår även i sin artikel från Flying Saucers Have Landed och försöker visa att Adamskis möte med en venusian inte är orimligt ur teosofisk synpunkt: ”Att detta kan komma att visa sig vara fallet behöver inte förvåna den som genom teosofien blivit bekant med de nära relationerna mellan planeterna Venus och jorden. I Den Hemliga Läran (Adyar-uppl., del III, s. 42-45) finner vi följande: ”Venus är den mest ockulta, kraftfulla och mysteriösa av alla planeterna, den vars inflytande på och relationer till jorden är mest framträdande; Allegoriskt uttryckt blev jorden adopterad av Venus…”” (8) Här fortsätter Gardner med en beskrivning av esoterikens lära att ”Flammans Herrar”, planetväktarna kom från Venus för miljoner år sedan för att leda jordens utveckling: ”Vi kan anta att liknande kårer, skickliga och väl utrustade, är i verksamhet inom solsystemet som helhet för att understödja hela systemets intressen och vaka över medlemmarnas oberoende och frihet.” (9)

N. Sri Ram anslår en mera försiktig ton i sin artikel och menar att tefaten och deras besättning normalt skulle kunna vara eteriska till sin natur men ha möjlighet att visa sig i synlig form precis som teosofernas mästare som själva kan skapa en tillfällig kropp, s.k. mayavirupa. Men Sri Ram menar också att det kan röra sig om naturandar eller astrala väsen med möjlighet att  materialisera sig och anta olika former: Det är också tänkbart att den ymniga mängd av tankeformer av rymdskepp och besökare från andra världar som färdas fram i dem, tankeformer som är skapade av människor och som flyter omkring i astralsfären, kan ha blivit använda som modeller eller gjutformar för en sådan materialisering, eller till och med ha blivit besjälade av en astral varelse.” (10) Teosofisk tidskrifts egen redaktör menar i en kommentar att det är förståndigt att tills vidare bara följa frågan och invänta fler fakta.

Från och med 1954 kunde man köpa flera ufoböcker i Bokhandeln Studio i Stockholm, teosofernas egen bokhandel. Både Flying Saucers Have Landed och Frank Scullys De flygande tefaten fanns med på boklistan i Teosofisk tidskrift 1954. När Parthenon 1957 som först utgivna bok publicerade Desmond Leslies och George Adamskis Flygande tefat har landat, presenterades den i Teosofisk tidskrift och en längre entusiastisk recension skrevs av Rut Lindberg i den teosofiska tidskriften Graal – de sökande människornas tidskrift. Rut Lindberg talade förstås delvis i egen sak som ledamot i Parthenons styrelse. I närmast religiös hängivenhet skriver hon: ”I sanning – Adamskis kontakt med en annan värld är inte för ro skull. De vill oss något, bröderna från rymden, och vi gör klokt i att lyssna… Därför är man glad att det kommer en sådan bok som denna, i så brinnande och brännande angelägenhet, ett vapen i den enda armé som är värd att kämpa för: Ljusets.” (11)

Redaktör för Graal var Ingrid Nyborg-Fjellander, maka till Sigfrid Fjellander, biskop i Liberala Katolska Kyrkan, en teosofin närstående kyrka. Ingrid Nyborg-Fjellander var även ledare för logen Graalsökarna inom Teosofiska Samfundet Adyar. Både Ingrid och Sigfrid Fjellander var under många år ledande inom den teosofiska rörelsen i Sverige, vilket Ingrid berättat om i sin biografi över maken, Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr. (12) Där beskrivs också parets långa vänskap med den danske teosofen och liberalkatolske biskopen Otto Viking (1885-1966). Han var ofta gäst i Fjellanders hem på Lidingö. Otto Viking var mycket intresserad av ufofrågan. 1955 skrev han en artikel i Flying Saucer Review, ”Flying Saucers and Religion” (13), där den teosofiska synen på religion vävdes samman med hoppet om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor. Artikeln översattes också i Graal. Otto Viking skriver: ”… de flygande tefatens problem är av största intresse för oss och för religionen. Om vi kan vara säkra på, att de, som kommer från andra världar, är mer utvecklade än vår mänsklighet, finns fortfarande hopp om vår fortvaro… Det är därför inte oförnuftigt att påstå, att en ras, som har besegrat rymden och hastigheten, med all sannolikhet också har nått detta medvetenhetsstadium, enär detta måste anses vara normalt. Och är det så, måste religionen hjärtligt välkomna våra besökare såsom frälsare från globalt självmord och förmedlare av en världsreligion, som ersätter alla gamla ”stam”-religioner och på så sätt förverkligar den vackra drömmen om världsfred.” (14)

Otto Viking reste över hela världen för att träffa teosofer och kollegor i Liberala katolska kyrkan. Sommaren 1959 höll han ett föredrag i Johannesburg, Sydafrika vilket bevistades av Elisabeth Klarer, känd för sina kontakter med rymdmänniskor. De hade ett långt samtal efter föredraget. I ett brev till Edith Nicolaisen, Parthenon skriver Viking: ”Mrs Klarer gjorde ett utomordentligt starkt intryck av att vara helt igenom sanningsenlig, tillförlitlig och en helgjuten personlighet, vars ord det inte kan falla mig in att tvivla på.” (15) Enligt Elisabeth Klarer hade Otto Viking i sitt föredrag framfört idéer helt i linje med venusianernas livssyn.

Sina tankar om hjälp från högre utvecklade rymdmänniskor utvecklade Otto Viking i en roman, En klode griber ind, som förelåg i manus redan 1954 men publicerades på eget förlag 1961. (16) En amerikansk upplaga, A World Intervenes, gavs ut i New York 1964. (17) Det är en ganska spännande historia där ett ungt dansk par, Ole och Anna, som är engagerade i fredsarbete, en dag får ett brev på posten med ett förslag att samarbeta med en annan organisation. Brevet inleds med följande ord: ”Jag har äran att representera en organisation vilken har som syfte att, med fredliga men dock mycket överlägsna medel, förhindra den katastrof som hotar civilisationen.” (18) Brevet är undertecknat Lami och han kommer på besök ett visst datum framöver.

När Lami dyker upp får Ole och Anna veta att han tillhör en hemlig organisation som vill hjälpa jorden i ett krisskede. De får också veta att han inte hör hemma på jorden utan kommer från Venus. Venusianerna har följt jordens utveckling genom århundradena. På 1940-talet fick de lov av ”solsystemets inre styrelse” att upprätta en koloni i Antarktis och ingripa aktivt i planetens utveckling på grund av att jordmänniskorna börjat använda kärnvapen. Nu erbjuder Lami det unga paret att bli hemliga agenter för denna organisation. Allt under största tystnadsplikt. Arbetet innebär att de måste vistas en tid i kolonin för utbildning. De tackar entusiastigt ja varvid Lami förklarar: ”Skall vi då säga att jag kommer hit om tre veckor, den sista augusti, och hämtar er i min ”vimana” eller ”flygande tefat” som ni kallar den, för att föra er till vår koloni. Jag måste be er att också betrakta kolonins existens som en hemlighet. Till dags dato har vi lyckats hålla den hemlig genom att avspärra den för radar, radio och ljusvågor, och vi vill gärna bevara denna hemlighet framöver.” (19)

I romanen för vi följa Ole och Annas utbildning och arbete med venusianerna. Efter många äventyr och komplikationer lyckas den hemliga organisationen av venusianer bygga grunderna för en fredlig samvaro mellan jordens nationer. Under rubriken ”Är detta sanningen om tefaten” recenserades boken av Jan Fjellander i tidskriften Graal: ”Det hör inte till vanligheterna att en biskop skriver en bok om flygande tefat. Men det är heller inte en vanlig bok som biskop Otto Viking har skrivit… Är man dessutom något så när insatt i ufologin, dvs. studiet av Unidentified Flying Objects, populärt kallade ”flygande tefat”, börjar man undra om det är en roman, om allt verkligen är påhittat… Vad har biskop Otto Viking fått idéerna ifrån? ”En klode griber ind” är skriven med sann intuition och man undrar så smått: Är detta sanningen om de flygande tefaten??” (20)

Jan Fjellander, son till Sigfrid och Ingrid, fortsatte i sina föräldrars fotspår med ett aktivt engagemang inom teosofi, ufologi och parapsykologi. Förutom att recensera ufoböcker i Graal var han med i Teosofiska ungdomsgruppen (TUG), som existerade mellan 1953-1973. Från början en konfirmationsgrupp inom Liberala katolska kyrkan utvidgades den till ett mycket aktivt forum för olika alternativrörelser. (21) Jan Fjellander var också en av grundarna av Föreningen för Psykobiofysik 1974 och under 1970- och 80-talet livfull föredragshållare inom riksorganisationen UFO-Sverige. Han är i dag styrelseledamot i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning.

Intresset för ufo från teosofiskt håll var starkast under 1950- till 70-talen. Det var också den period då Parthenons litteratur spreds och diskuterades i Sverige. Den 18 september 1975 höll Curt Berg ett föredrag om ufo och teosofi för UFO-Center Jönköping. Curt Berg var generalsekreterare för Teosofiska Samfundet Adyar 1949-53 samt 1968-78. Föredraget refererades kortfattat i Jönköpings-Posten. Tyvärr har jag inte kunnat finna ytterligare data om föredraget men troligt är att Curt Berg berörde kopplingen mellan teosofi och ufo genom att berätta om vimanor under Atlantis dagar samt om besök av venusianer. I pressklippet kan man läsa: ”Besök av varelser från främmande planeter har vi på jorden beståtts med i flera tusen år och efter andra världskriget har dessa mystiska varelser visat oss ett ökat intresse. Det är i vart fall ufologer och teosofer övertygade om. Civilingenjör Curt Berg från Stockholm, som är generalsekreterare i Svenska Teosofiska Samfundet, pratade om ufologi och teosofi vid en diskussionskväll i Jönköping på torsdagskvällen, arrangerad av UFO-Center och teosofer i Jönköping.” (22)

Av övriga svenska esoteriker som varit aktiva eller kommenterat ufofrågan finnner vi också Lars Adelskogh. Han började sin bana som ufolog i mitten på 1960-talet och deltog i den kortvariga föreningen Självständiga Institutionen för Ufologi (SIFU) 1967 samt i Ifologiska sällskapet. Han samarbetade även med Sten Lindgren inom Intergalaktiska Federation (IGF). Med tiden kom Adelskogh helt att ägna sig åt esoterik och att utge Henry T. Laurencys samlade skrifter. Den syn på liv på andra planeter som Adelskogh presenterar i sin bok Förklaringen (1991) är hämtad ur Laurencys variant av esoteriken, kallad hylozoik: ”I vårt solsystem är samtliga planeter bebodda av individer tillhörande alla sex naturrikena. Men det är endast på vår planet, Tellus, som andra, tredje och fjärde rikenas individer har organismer. På övriga planeter är även monadernas lägsta hölje ett aggregathölje. Många av dessa släkten har eterhöljet som lägsta hölje.” (23)

Trots en mycket omfattande produktion har Henry T. Laurency endast kommenterat ufo och utomjordiska besökare vid några få tillfällen i sina skrifter. Däremot svarade han på en fråga om tefaten i ett brev till en vän 12 oktober 1965: ”Beträffande ”tefaten” vet jag ingenting och har aldrig intresserat mig för några slag av ”fenomen”. I och för sig finns det ingenting orimligt i själva saken. Invånarna på Venus ha utom ett eterhölje ett grovmateriellt aggregathölje förvillande likt en organism. De äro långt före oss i medvetenhetsutvecklingen och ha löst sina ”fysiska problem”. De veta allt om oss, så besöken skulle vara till för att ge människorna något att tänka på. Resultatet tyder på att det hela förefaller meningslöst, för mig obegripligt.” Informationen att invånare på Venus även skulle ha ett icke organiskt (uppenbarligen synligt) fysiskt hölje är intressant och en uppgift jag inte funnit i någon annan  teosofisk eller esoterisk litteratur. Det finns anledning att återkomma till frågan i kommande kapitel.

På några ställen i sin offentliga produktion nämner Laurency besökare från andra planeter. Däremot säger han ingenting om hur de tar sig hit. Följande citat är hämtade ur den senast publicerade boken av Laurency, Människans väg: ”På ingen plats i vårt solsystem och, efter vad som antytts, i vårt sjuklot av solsystem finns en sådan mänsklighet som vår. Det kommer folk från andra solsystem för att titta på en mänsklighet, vars like i stupiditet och brutalitet de aldrig skådat.” (24)

”Av de tolv planeter som finnas i vårt solsystem, är det visserligen endast sju, som kallas ”heliga planeter”, men ingen av de övriga fem uppvisar en sådan oefterrättlig tendens som planeten Tellus. Den är ett fenomen, som studeras av besökare icke blott från andra planeter utan även andra solsystem.” (25)

Den senaste i raden av svenska esoteriker som uttalat sig i ufofrågan är teosofen Peter Bernin, ledare för Malmölogen U.L.T. Gruppen har varit aktiv i Sverige sedan 1970-talet. United Lodge of Theosophists (U.L.T.) bildades i USA 1909 av Robert Crosbie. Det var i sin tur en utbrytning ur den så kallade Pasadenagrenen av teosofin som lämnat modersamfundet i Adyar 1895. I april 2011 skrev jag till Peter Bernin och ställde bland annat frågan hur han såg på möjligheten att planetväktarna använder vimanor ännu idag. I ett brev den 4 april 2011 förklarade Bernin sin syn på frågan: ”Som jag ser på vimanor och på Mästarna så behöver Mästarna inga vimanor i dagsläget för att förflytta sig, de kan ta SAS eller Lufthansa… skulle de trots allt behöva förflytta sig ockult, så gör de det antingen meddelst Kriya Shakti och sin Mayavi-rupa kropp eller genom Augoides, det Högre Jagets permanenta astralkropp.”

Den 6 maj 2011 höll Peter Bernin ett föredrag i Malmö Interplanetariska Sällskap (MIS) under rubriken ”Vimanor – flygande farkoster och teosofi”. Där utvecklar han sina tankar om ufo och teosofi vidare och refererar även min brevfråga. Bernin berättar mycket om den kontroversiella boken Vaimanika Shastra som publicerades på engelska 1973. Det påstås vara en text som kanaliserades 1918-23 av Pandit Subbaraya Shastri och beskriver i detalj forntidens vimanor. Den figurerar ofta som källa bland ufologer som skriver om forntida astronauter. Peter Bernin brevväxlade med översättaren G.R. Josyer och träffade honom i Indien 1973. En stor del av föredraget handlar om vimanor beskrivna i Vaimanika Shastra och i Blavatskys Den hemliga läran.

En åhörare i publiken ställde en intressant fråga: ”Jag undrar om vimanorna står för något speciellt för er teosofer och i så fall vad? Och en följdfråga, om det finns fysiska vimanor nu? Bernins svar lyder: ”… ja vi tror på att vimanor har funnits i det förflutna, och att några av dem finns gömda fysiskt i grottor både här och där på jordklotet, bevarade för eftervärlden, på platser som tillhörde Stor-Indien. Dessa har gömts för att någon gång i framtiden blir återupptäckta, så att de kan vittna om gamla tider.” I sammanhanget nämner Bernin också ryktet att en NATO-styrka ska ha hittat en vimana i en grotta i Afghanistan. En sensationell uppgift som spreds på nätet 2011. (26)

På en fråga vad teosoferna har för teori om ufo förklarar Bernin att han började studera ämnet redan på 1960-talet och att det finns mycket ruffel och båg inom området. Han har heller inte funnit något i påståendet att besökarna skulle ge oss en bättre civilisation på jorden: ”Som jag ser det, har vi inte fått något av dess utomjordingar som kan göra nytta för vår civilisation”. Dessutom menar han att mycket av det som berättas om kontakter med rymdmänniskor och ombordtagningar är trick orsakade av elementalväsen ”som använder sig av de bilder vi har i vårt sinne, eller vårt undermedvetna.”

Man kan konstatera att ingen svensk esoteriker givit sig på uppgiften att på allvar studera både den esoteriska traditionen och samtidigt vara aktiv, forskningsinriktad ufolog. De teorier och data om ufo som presenterats av svenska esoteriker har i allmänhet grundats på en ganska ytlig kännedom om ufologin. När teosofer kommentarer ufo handlar det i stort sett om hänvisning till vimanor, planetväktarnas ankomst till jorden eller jämförelser med elementalväsen och devor. Men frågan om ufo och den esoteriska traditionen har betydligt flera dimensioner än så.

Noter

1. Håkan Lejon. ”Historien om den antroposofiska humanismen”. Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm Studies in the History of Ideas, Almqvist & Wicksell, Stockholm, 1997.

2. Inga Sanner. “Att älska sin nästa som sig själv. Om moraliska utopier under 1800-talet.” Carlssons Bokförlag, Stockholm, 1995.

3. Heikki Virtanen. ”Ifologiska Sällskapet i Stockholm 1957-1969”. Uppsats för fortsättningskurs i etnologi, 20 poäng, Institutet för Folklivsforskning, Stockholms universitet, 1980.

4. Mona Sundquist. ”På sökarväg: Jan erik Janhammar”. Sökaren, nr. 3, 1993, s. 4.

5. Jan Erik Janhammar. ”Måndagsgruppen 35 år”. Arcanum, februari-mars 1987, s. 3.

6. Virtanen 1980, s. 4.

7. ”Ett meddelande till alla intresserade av Universell Kontakt.” Utgivet av Parthenongruppen.

8. E.L. Gardner. ”Interplanetarisk verksamhet”. Teosofisk tidskrift, nr. 5, juni-aug. 1954, s. 10.

9. Ibid. s. 11.

10. Ibid. s. 8.

11. Rut Therese Lindberg. ”Flygande tefat har landat”. Graal – de sökande människornas tidskrift, nr. 10, 1957, s. 14-15.

12. Ingrid Nyborg-Fjellander. ”Leende biskopen, en modern sökares andliga äventyr”. Bokförlaget Robert Larson AB, Täby, 1975.

13. Monseigneur Otto E. Viking. ”Flying Saucers and Religion”. Flying Saucer Review, vol.1, no. 5, nov-dec. 1955.

14. Otto Viking. “Har flygande tefat något med religion att göra?”. Graal, v. 21, nr. 6, 1956.

15. Brev från Otto Viking till Edith Nicolaisen 10 juli samt 17 augusti 1959.

16. Otto viking. ”En klode griber ind”. Eget Forlag, Köpenhamn, 1961.

17. Otto Viking. ”A World Intervenes”. Exposition Press, New York, 1964.

18. Viking 1961, s. 8.

19. Ibid. s. 16.

20. Jan fjellander. “Är detta sanningen om de flygande tefaten?” Graal, v. 26, nr. 9, 1961.

21. www.folkrorelser.org/alternativnorden/alternativnorden9.html

22. Märta Wägeus. ”Varelser hit från yttre rymden?” Jönköpings-Posten med Smålands Allehanda 19 september 1975.

23. Lars Adelskogh. ”Förklaringen”. Foinix förlag, Skövde, 1991, s. 162.

24. Henry T. Lauency. ”Människans väg”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1998, s. 130.

25. Ibid. s. 496.

26. jimmyprophet.wordpress.com/2011/02/12/vimana-ufo-found-in-cave-in-afghanistan/

”The greater portion of mankind are chary of giving expression to the unexpected… my friend had a twofold purpose in casting conversational bombs in the arid chatter of conventional society – it obviously amused him on he one hand, and it made people think on the other.”
Cyril Scott, The Initiate

8. Boken som var dynamit

Rubriken anspelar på en av de största bästsäljarna i ufologins historia. Boken ifråga var Flying Saucers Have Landed av Desmond Leslie och George Adamski, vilken hade publicerats av förlaget Werner Laurie, England i september 1953. ”Jag kände att jag hanterade dynamit”, skrev förlagsredaktören Waveney Girvan när han fick manuskriptet i sin hand. (1) Det var den här boken som gjorde att just teosofer blev intresserade av ufofrågan. Anledningen var att Desmond Leslie kopplade samman den esoteriska traditionen om vimanor och besökare från andra planeter med George Adamskis möte med en venusian i Kalifornienöknen 20 november 1952.

Desmond Leslie (1921-2011) fick sitt intresse för paranormala fenomen genom sin far Shane Leslie, som skrev flera böcker i ämnet. Desmond Leslie hade varit Spitfirepilot under andra världskriget och när ufo började rapporteras i pressen 1947 följde han med intresse vad som skrevs. Under ett besök hos en vän botaniserade Leslie i bokhyllan och hittade ett exemplar av The Story of Atlantis av W. Scott Elliott, publicerad 1906. Där beskrivs atlantidernas flygfarkoster som byggda av en mycket lätt metall, liknande aluminium. De lyste i mörkret och drevs av en av vetenskapen ännu okänd kraft benämnd Vril. Leslie skriver: ”Det var en mycket intressant bok, och medan jag läste den var det en del som jag tyckte jag kände igen. Där fanns beskrivna vissa utmärkande drag som var nästan identiska med sådana som förekommer i amerikanska arméns rapporter om flygande tefat i våra dagar. Jag började tänka efter – och undra.” (2)

Upptäckten ledde till att Desmond Leslie begav sig till British Museum med syfte att söka i gamla skrifter och urkunder för att försöka bevisa eller vederlägga teorin att flygande tefat inte är något nytt fenomen. I de hinduiska Ramayana och Mahabharata fann han mängder av berättelser om förhistoriska flygfarkoster. I Flying Saucers Have Landed presenterar Leslie otaliga citat från gamla skrifter för att styrka sin teori. Men han ägnar också flera kapitel åt jämförelser med uppgifter i den esoteriska litteraturen. Här finns hänvisningar till författare som Helena Blavatsky, Charles Leadbeater, Annie Besant, Alfred Percy Sinnett, Arthur Powell, Alice Bailey med flera. Resultatet av anträngningarna blev ett manus som han förgäves under 1952 försökte hitta ett förlag till i London. Genom Meade Layne i Borderland Sciences Research Association (BSRA) i Kalifornien fick Leslie höra nyheten om George Adamskis kontakt i öknen. Han skrev till Adamski och frågade om de foton han tagit vilket gav ett oväntat resultat: ”Han svarade genom att sända mig hela samlingen märkvärdiga foton med tillåtelse att använda dem utan kostnad. Vilken högst ovanlig människa, tänkte jag. Han tar tidernas mest ovärderliga foton och vill inte ha några pengar för dem. Senare skickade han mig sitt manuskript med en ödmjuk förfrågan om jag kunde hitta någon som kunde publicera det.” (3)

Desmond Leslie fick sitt manuskript antaget av förlaget T. Werner Laurie. Tillsammans med förlagsredaktören Waveney Girvan beslutade de att slå samman Adamskis och Leslies manus till en bok, vilket visade sig vara en lyckträff. Adamskis redogörelse för sina observationer av flygande tefat och mötet med en venusian i Kalifornienöknen hade en direkt koppling till den esoteriska traditionen om vimanor och högre utvecklade människor från Venus. ”Tanken har ofta slagit mig att om alla läror om venusianska Kumaror inte bara är myter, skulle vi inte då kunna vänta oss att andra invånare från denna lysande planet skulle följa i deras fotspår och komma till sin stackars granne jorden vid sådana tidpunkter då hjälp var av nöden?” (4) Boken fick ett oerhört genomslag och publicerades i många länder. Alltsedan dess har George Adamski varit kontroversiell och en vattendelare inom uforörelsen. Vetenskapligt och kritiskt inriktade ufologer har tagit avstånd från Adamski och liknande påståenden om kontakter med vänliga rymdmänniskor. Men åtskilliga frågetecken kring dessa tidigare kontaktpersoner återstår. Förutom Adamski namn som Daniel Fry, Orfeo Angelucci, George Van Tassel, Howard Menger med flera.

1950-talets vetenskapligt inriktade organisationer i USA som Aerial Phenomena Research Organization (APRO) och National Investigations Committe on Aerial Phenomena (NICAP) avfärdade för det mesta kontaktpersoner utan egna undersökningar. De ville inte bli sammanblandade med vad man betraktade som religiösa ufokulter. Men därmed missade man samtidigt intressanta och svårtolkade data som visade att det kanske trots allt låg något bakom en del av berättelserna om kontakter med rymdmänniskor. Under den tidigare ufoeran var det för det mesta vattentäta skott mellan de seriöst inriktade ufologerna och de som trodde på Adamski etc. Situationen började ändras i och med Jacques Vallee och John Keel vilka under 1970-talet började undersöka de mera kontroversiella kontaktfallen och presenterade teorier om parallella världar och paranormala fenomen. Efter att ha undersökt ett antal kontaktfall konstaterade ufologen Ted Blocher, under en konferens till 30-årsminnet av ufofenomenens uppdykande, följande: ”Under de senaste åren har min skepsis rörande de mer exotiska påståendena, inte direkt försvunnit, men definitivt skakats i sina grundvalar. Numera lyssnar jag på människor med ett öppet sinne och utan att bedöma dem i förväg. Jag kan inte längre återvända till tryggheten i ett svart-vitt synsätt.” (5)

Den förste som gav sig på den svåra uppgiften att mera förutsättningslöst försöka bedöma George Adamski var Timothy Good. Tillsammans med Lou Zinstag skrev han 1983 George Adamski – The Untold Story. Good och Zinstag försöker reda ut alla de komplicerade och motsägande uppgifterna kring George Adamski. Här redovisas alla uppgifter, både de som styrker en del av Adamskis påståenden och vad som talar mot honom. Det viktiga med denna bok är att författarna visar att fallet Adamski inte är så enkelt som många trott. Att det, trots allt, finns en del data som antyder att det låg något bakom alla tveksamma historier.

2010 kom en mycket intressant biografi av den Aucklandbaserade ufologen Tony Brunt: George Adamski. The Toughest Job in the World. Boken finns att hämta ner gratis på Scribd.com och är en utvidgad version av en artikel publicerad 2009. Tony Brunt fortsätter i sin Adamskibiografi i samma fotspår som Timothy Good och Lou Zinstag. Han presenterar sakligt både vad som talar för och som talar mot Adamski. Även om Tony Brunt anser att Adamski verkligen träffade någon typ av ”främlingar” så är boken långt ifrån någon ikonografi. ”Han framstår som till hälften helig man, till hälften skojare (huckster), en fascinerande blandning av det sublima och det opåtlitliga.” (6) skriver Brunt om Adamski. Hans brist på formell utbildning parad med en stor dos självsäkerhet gjorde hans föredrag till bisarra föreställningar där han blandade misstolkade vetenskapliga idéer med egna teorier.

George Adamski var alltid noga med att påpeka att de tefat han färdats i var fysiska, teknologiska farkoster och rymdmänniskorna lika fysiska som vanliga jordmänniskor. ”De är inga jädrans spöken”, förklarade han en gång när Desmond Leslie ställde frågan. Men något hände med Adamski åren 1960-61. Han som alltid varit mycket kritisk mot mediers psykiska kontakter med ”rymdmänniskor”, började plötsligt själv kanalisera venusianen Orthon. En påstådd resa till Saturnus och mycket annat gjorde att många av hans främsta supporters övergav honom, bland annat sekreteraren Lucy McGinnis och medarbetaren Carol Honey. Och ändå, skriver Brunt, står vi där med ett antal data som antyder att Adamski verkligen träffade någon typ av främlingar. I boken presenteras en rad av dessa frågetecken som gör att man inte enkelt kan bara avfärda honom som en skojare eller mytoman. Här är några frågetecken:

Lou Zinsstag, Adamskis representant i Schweiz berättar att när Adamski besökte Basel 1959 bodde han på ett hotell i staden. För Lou förklarade han att "the boys" - rymdmänniskorna - brukade besöka honom på hotellet tidigt på morgnarna. Lou Zinsstag kollade i hemlighet med både hotellchefen och en portier hon kände om Adamski fick tidiga besök. Båda bekräftade att två män brukade komma till Adamski vid niotiden på morgonen. Lucy McGinnis, som senare liksom Lou Zinsstag hoppade av från samarbetet, berättar att hon kunde ha kritiserat Adamski för mycket men undvek det publikt eftersom hon själv ensam observerat ett klockformat tefat med besättning på nära håll.

Flera personer har intygat att Adamski bar ett ovanligt pass som visade att han hade ett nära samarbete med vissa myndigheter. William Sherwood, ingenjör vid Eastman Kodak Company, undersökte själv det pass Adamski bar, ett så kallat Government Ordnance Bureau Card, vilket gav tillgång till militära baser. Sherwood kunde intyga äktheten eftersom han själv en gång haft ett liknande pass. För några medarbetare förklarade Adamski att han fungerade som ett slags dubbelagent, en form av mellanhand mellan främlingarna och amerikanska myndigheter.

Tony Brunt redovisar några intressanta data vad gäller den omdiskuterade Silver Spring-filmen som togs av Adamski tillsammans med Madeleine Rodeffer den 26 februari 1965. Brunt intervjuade Rodeffer i maj 2009, strax före hennes död. Hon berättar att när farkosten dök upp utanför hennes hus parkerade en Oldsmobile på uppfartsvägen. Tre medelåders män hoppar ur, ”the boys” enligt Adamski. Männen uppmanar henne att ta fram kameran. ”De hade ett vanligt amerikansk uttal. De kunde ha varit mina morbröder eller kusiner”, förklarade Madeleine. När farkosten lämnat området hörde hon en av männen säga: ”Jag hoppas att vi aldrig behöver göra det här igen, det är för farligt”. Sedan gick de mot sin bil och for iväg. (7)

Tony Brunt menar att Adamski verkligen hade någon form av kontakt med okända främlingar. Men han köper inte påståendet om venusianer eller saturnianer. Deras verkliga ursprung är en gåta skriver han i sin bok. När jag frågade honom i ett mejl om han hade någon egen teori om vilka som låg bakom blev svaret: ”Jag har inte den blekaste aning varifrån Adamskis boys kom ifrån”. (8)

Ännu idag är debatten om Adamskis foton levande. Något definitivt svar om äktheten är svårt att ge så länge inte en opartisk undersökning av negativen kan göras. Enligt Glenn Steckling, ledare för George Adamski Foundation, är negativen inlåsta i bankfack. (9) Oavsett äktheten så har den typ av klockformad farkost som Adamski fotograferade observerats runt om i världen. En av anledningarna till att Lucy McGinnis, Adamskis sekreterare under många år,  inte ville kritisera Adamski offentligt var att hon själv sett en av dessa farkoster på nära håll. Timothy Good intervjuade henne om händelsen och den finns refererad i hans biografi över Adamski (10) men han skickade mig också en mera detaljerad version från den intervju han gjorde med Lucy McGinnis 20 november 1979:

”Lucy: Det här hände vid Palomar. Jag låg och vilade på mitt rum på eftermiddagen, vet inte vilket datum det var. Av något skäl reste jag mig och gick ut. När jag kom ut tittade jag upp och där var den här stora saken. Den var tefatsformad och den var stor. När jag tittade upp kunde jag se rakt igenom den. Den bestod av två nivåer. Jag såg trappstegen där de gick upp och ner. Minns inte hur många människor jag såg men de gick omkring.

Timothy: Var det män eller kvinnor?

Lucy: Det kunde jag inte avgöra för de hade på sig något liknande skiddräkter, åtsittande kring anklarna.

Timothy: Kunde du se någon typ av motor eftersom hela farkosten var genomskinlig?

Lucy: Ja, något såg jag men kunde inte avgöra vad det var. Jag kunde inte säga att det där var en stol och det en motor och det ett bord. Jag såg inte sådana detaljer.

Timothy: Var det samma typ som den klassiska Adamskifarkosten?

Lucy: Ja, den runda. Den svävade där och började plötsligt sakta röra sig upp och bort.”

Det finns åtskilliga rapporter om observationer, från olika delar av världen, av den klockformade typ av farkoster som Adamski fotograferade. Jag dokumenterade själv ett sådant fall i min första bok UFO – i myt och verklighet (11) De engelska ufologerna Jenny Randles och Peter Hough rapporterar om liknande fall de själva undersökt. En hel familj i Warrington, Cheshire observerade ett föremål som flög över deras hus. Det var tefatsformat med tre halvklotsformade bollar placerade i en triangel under farkosten. Familjen hade aldrig hört talas om Adamski. (12)

De senaste årens böcker och artiklar om de klassiska kontaktfallen från 1950-talet visar att det kanske är dags att börja omvärdera några av dessa kontroversiella personer och titta på alternativa tolkningsmöjligheter. Eftersom temat för den här boken är ufo och den esoteriska traditionen skall jag försöka sätta in några av kontaktpersoners upplevelser och budskap i ett esoteriskt sammanhang. Givetvis handlar det här bara om alternativa hypoteser. Den teosofiska/esoteriska litteraturen, publicerad före 1947 berättar att planetväktarna använde sig av vimanor på Atlantis. Däremot finns inga uppgifter, vad jag kunnat finna, om att man använder sig av liknande farkoster idag. Likaså hänvisas det ofta i den esoteriska litteraturen till den grupp planetväktare som kom från Venus för att leda jordmänniskans utveckling. När det gäller nutida besökare från andra planeter så finns det ett antal uttalanden i Alice Baileys böcker om utomplanetarisk hjälp men några farkoster nämns aldrig i sammanhanget. Här några citat:

Discipleship in the New Age, Volume One, publicerades första gången krigsåret 1944. Med hänvisning till världskriget och kampen mellan gott och ont säger läraren D.K: ”Det är viktigt för människor att förstå att mänskligheten är fri. Inte ens hierarkin själv vet vilka krafter – de goda eller onda – som slutligen kommer att segra, därför att även om de goda triumferar vad gäller kriget, kommer de att triumfera när det gäller freden? Det goda kommer slutligen att   segra men hierarkin vet inte vad den omedelbara framtiden bär i sitt sköte eftersom människan själv bestämmer sitt öde. Lagen om orsak och verkan kan inte åsidosättas. I de fall där detta inträffat har det krävt intervention av krafter som är större än de som är tillgängliga vid denna tid på vår planet.” (13)

Tydligast vad gäller interplanetarisk hjälp blir D.K. i The Externalisation of the Hierarchy, den sista bok han dikterade för Alice Bailey. I april 1935 talade han om de ”utomjordiska väsen (beings) som erbjuder sin hjälp vid denna tid och särskilt under 1936.” (14) När kriget stod på sin höjdpunkt i april 1943 meddelade D.K. att ”vissa starka energier av utomplanetarisk härkomst vilka står redo att intervenera”. (15) Men hur dessa väsen skall färdas till jorden nämns ingenting om.

Under förutsättning att George Adamski verkligen blev kontaktad av högre utvecklade väsen finns det ur esoterisk synpunkt i princip två tolkningsmöjligheter:

1. Verkliga utomjordiska besökare.

2. ”Rymdmänniskorna var” i själva verket de äldre bröderna, medlemmar av planetväktarnas organisation på jorden, som använde Venus etc som täckmantel för att dölja sina jordiska baser.

Den första tolkningen innebär att besökarna verkligen talade sanning när de påstår sig komma från Venus, Mars, Saturnus etc. Men här uppstår genast ett problem. Inga människor med vanliga organismer kan, så långt vi vet, överleva på våra grannplaneter. Men enligt Adamski var de människor av kött och blod, precis som vi. Det här problemet har Adamskis supportrar brottats med alltsedan 1950-talet. Förklaringarna har varierat. Vissa hävdar till och med att NASA döljer sanningen om våra grannplaneter. I ett efterord till en reviderad upplaga av Flying Saucers Have Landed, försöker Desmond Leslie hitta en lösning på problemet. Han hänvisar till den esoteriska traditionens berättelser om hur mästare kan materialisera sig och uppträda förvillande lika en vanlig fysisk människa. Leslie ger exempel från The Autobiography of a Yogi av Paramhamsa Yogananda och menar att här kan vi söka förklaringen till venusianernas uppträdande: ”De gamla skrifterna berättar att livet på Venus opererar på en högre oktav. Om därför en venusian vill besöka oss och bli sedd och fysiskt påtaglig, måste han reducera sina vibrationer, vilket gör att människor som Adamski blir arga om vi påstår att han inte var av kött och blod som du och jag.”  (16) Vid ett tillfälle gav dock Adamski en antydan om att livet på våra grannplaneter var annorlunda. För Desmond Leslie berättade han vid ett tillfälle att ingen kunde, i sin nuvarande fysiska kropp eller tillstånd, färdas till en annan planet i vårt solsystem och se människorna där. Samtidigt förklarade han att våra astronomer hade fel vad gäller möjligheterna till liv på våra grannplaneter. Motsägande uppgifter som skapat förvirring bland alla som satt tilltro till Adamski.

Den andra teorin rörande Adamski och andra kontaktpersoners besökare, att det skulle vara de jordbaserade planetväktarna som använder sig av tefaten kräver en lite längre förklaring. Den esoteriska litteraturen berättar att planetväktarna vid ett möte 1775, för första gången sedan Atlantis dagar, beslutade att försöka börja närma sig mänskligheten igen. Deras existens och den esoteriska kunskapen hade tidigare bara varit känd i hemliga kunskapsordnar. Mötet var dock inte enigt. Endast två av väktarna, M. och K.H. erbjöd sig att göra försöket. Henry T. Laurency skriver angående diskussionen: ”Samtliga övriga medlemmar av planethierarkin röstade emot förslaget, enär man ansåg, att alltför få hade uppnått sådan mental utveckling, att företaget hade utsikt att lyckas. De härskande religionernas emotionala illusioner och filosofiens mentala fiktioner voro så fjärran från riktiga verklighetsuppfattningen, att varje försök bibringa de s.k. bildade överfysisk kunskap skulle utan vidare avvisas eller resultera i nya fantasiutsvävningar. Man borde vänta tills åtminstone de mest utvecklade hade förvärvat fysisk-eterisk objektiv medvetenhet.” (17)

Eftersom mötet inte kunde enas hänsköts frågan till planetväktarnas ledare som förklarade att eftersom M. och K.H. var villiga att göra försöket att sprida kunskapen, och ta konsekvenserna, så skulle de få göra det. Tidpunkten för offentliggörandet bestämdes till 1875. En mängd förberedelser sattes igång bland annat för att öka läskunnigheten. Flera olika hemliga kunskapsordnar, knutna till planetväktarna, ökade sina aktiviteter på olika sätt. Ur ufosynpunkt är särskilt en kunskapsorden intressant, vilken går under benämningen Yucatans brödraskap. Deras metod att bryta materialismen och få mänskligheten att inse att verkligheten är större är genom att skapa fenomen som får forskare att tänka i nya banor och paradigm. Charles Leadbeater berättar om denna grupps arbete i sin bok The Astral Plane: ”Förtvivlade över den ohejdade materialismen som verkade kväva all andlighet i Europa och Amerika beslutade de, för snart ett århundrade sedan, att försöka motverka den med något ovanliga metoder. I själva verket erbjöd de möjligheter för alla tänkande människor att erhålla bevis för att det finns medvetande och liv bortom den fysiska kroppen, vilket vetenskapen förnekade. De fenomen de skapade var inte nya i sig själva… men deras organisation och produktion var nya för den moderna världen. Den rörelse som därmed startades växte ut till den omfattande spiritualismen.” (18)

Enligt de esoteriska källorna var alltså den mängd fenomen, materialisationer med mera, som från början uppträdde i USA på 1840-talet delvis skapade av planetväktare. Helena Blavatsky fick order av sina lärare att bege sig till USA 1873 för att ansluta sig till spiritualismen och genom den försöka presentera den esoteriska kunskapens förklaring till dessa fenomen. Med hennes påpekande att det inte var så enkelt som bara ”avlidnas andar i astralvärlden” fick hon delvis spiritualisterna emot sig och istället grundade hon tillsammans med advokaten och f.d. översten Henry Steel Olcott Teosofiska samfundet i New York 1975.

Skapandet av de spiritistiska fenomenen var alltså från början att försök från en avdelning av planetväktarnas hemliga kunskapsordnar. Tanken ligger därför nära till hands att en del av ufofenomenen skulle kunna vara ett nytt försök från denna gamla orden att påverka mänskligheten. Esoterikern Dane Rudhyar spekulerar i just dessa banor i sin bok Occult Preparations för a New Age: ”Frågan som automatiskt kommer upp är huruvida de ockulta broderskapen, om de nu verkligen försöker skapa en ny publik kontakt med mänskligheten under det sista kvartalet av detta (1900-talet) sekel, kan vara redo att använda ufomyten för sitt syfte. Precis som de använde de spiritualistiska och psykiska fenomen, med tämligen olyckligt resultat, för att förmedla en andlig kunskap och påverka västvärdens tankebanor.” (19)

Det finns i de tidiga ufokontaktpersonernas upplevelser och meddelanden flera uppgifter som tyder på att så skulle kunna vara fallet. Tydligast framkommer tanken hos amerikanen Howard Menger, som under 1950-talet berättade om samma typ av kontakter med rymdmänniskor som George Adamski. Även här finns många motsägelser i budskapen huruvida det rörde sig om utomjordiska besökare eller högre utvecklade människor på jorden. I sin bok From Outer Space To You berättar han att, förutom rymdmänniskorna, finns det också högt utvecklade människor på jorden som använder sig av tefat. Mycket klargörande och utmanande är bokens förord, skrivet av Howard Mengers hustru Connie Menger under pseudonymen Marla:

”Låt oss anta att det på denna planet finns en grupp av vetenskapligt inriktade och andligt hängivna män och kvinnor som arbetar på denna stora uppgift. Och låt oss vidare anta att de redan har upprättat kontakt med lika hängivna människor från andra planeter. För att fortsätta sitt arbete och vara effektiva, måste de med nödvändighet agera bakom scenen. De kan emellertid, i mänsklighetens intresse ge antydningar om vad som kommer att ske i den nära framtiden. Kanske sänder de ut tefat för att skapa personliga kontakter i syfte att bedöma reaktionerna hos vardagsmänniskor. Kanske sker det som en rödridå för att tillfälligt dölja det verkliga arbetet som pågår…Det ökande antalet observationer av rymdskepp visar att det pågår dolda aktiviteter… Sedan har vi de personliga kontakthistorierna, av vilka några är autentiska, och som har etablerats av studieskäl och för att hålla en tradition levande som slutligen kommer att presenteras för alla människor… Denna grupp har, som jag ser det, tagit som sin uppgift att hjälpa mänskligheten och planeten jorden.” (20)

Om min teori är riktig, att de kontakter som George Adamski och några andra tidiga ufokontaktpersoner beskriver, i själva verket var ett försök från planetväktarna - eventuellt i samarbete med utomjordiska grupper – att närma sig mänskligheten så bör det finnas samstämmighet mellan den uråldriga visdomen och kontaktpersonernas budskap. Särskilt när det gäller George Adamski, Howard Menger, Daniel Fry och Orfeo Angelucci finns tydliga spår av den esoteriska traditionen i deras uttalanden. Många andra kontaktpersoner och medier framträdde under 1950-talet med klärvoajanta budskap från ”rymdmänniskor” men i de flesta fall kan dessa kontakter ges andra tolkningar och budskapen visar att de inte härstammar från planetväktarna.

George Adamski var redan under 1930- och 40-talet känd inom nyandliga kretsar i Kalifornien. 1936 grundade han the Royal Order of Tibet. Under det något pretentiösa namnet höll han både föreläsningar och förekom i radioprogram. Det enda dokument som finns kvar sedan den tiden är det lilla häftet Teachings of the Masters of the Far East (21). I form av frågor och svar presenteras en filosofi som är en blandning av teosofi och kristen mystik. Men i de böcker han skrev under 1950-talet, i samband med sina kontakter med ”bröderna” eller ”the boys” som han skämtsamt kallade dem, finns det tydliga citat som direkt kan kopplas till esoteriken. Huruvida Adamski kan ha hämtat delar av denna kunskap ur litteraturen är svårt att avgöra. Han saknade högre utbildning och var inte vad man kallar intellektuell eller någon läsande man. Tvärtom hade han svårt med språket och att formulera sig. Alla hans böcker är skrivna av Adamskis medhjäpare.

Inside the Space Ships från 1955 (svensk översättning, Ombord på rymdskepp, 1968) är den bok som ger den huvudsakliga sammanfattningen av brödernas (rymdmänniskornas) filosofi. Här några citat som visar kopplingen till den esoteriska traditionen. Samtliga citat från den amerikanska upplagan 1955:

Grundläggande tankar i esoteriken är att livet är evigt och att människans väg är en medvetandets utveckling som sker i cyklisk form genom reinkarnation. Genom otaliga liv lär sig individen långsamt att förstå verkligheten och sin egen existens i ett större sammanhang.

”… vår kunskap om döden förskräcker inte oss i din bemärkelse. Var och en av oss inser att vi är jaget bakom och inte kroppen. Och genom återfödelse får vi en ny kropp.”
Inside the Space Ships, s. 156.

“När människor på jorden insett att de inte är kroppen eller huset utan bara bor i kroppen eller huset så kan de bygga sina hem var som helst. De har lärt sig behärska elementen istället för behärskas av dem.”
Inside the Space Ships, s. 208

“Min son, tröttna aldrig på att förklara för dem att alla är bröder och systrar oavsett var de är födda eller har valt att bo. Nationalitet eller hudfärg är bara tillfälliga eftersom kroppen bara är en tillfällig boning. Den förändras i tidens evighet. I livets eviga utveckling kommer var och en att få uppleva alla tillstånd.”
Inside the Space Ships, s. 165

För att utvecklas på ett harmoniskt sätt måste människan lära sig att, precis som det finns lagar för materien, finns det lagar för medvetandets utveckling. Dessa benämns i den esoteriska traditionen livslagar.  I liv efter liv lär sig människan att alltmer fulländat tillämpa dessa livslagar, för sin egen och samhällets utveckling.

”På vår planet och på andra planeter i vårt system, har det ni kallar människan växt och avancerat intellektuellt och socialt till nivåer av utveckling som man har svårt att föreställa sig på jorden. Denna utveckling har kunnat ske endast genom tillämpning av vad ni skulle kalla naturens lagar. I vår värld förstår vi det som utveckling genom att följa den högsta intelligensens lagar som styr tid och rum.”
Inside the Space Ships, s. 87

Enligt esoteriken är jorden något av ett undantag bland planeter, där evolutionen inte följer samma schema som i andra världar. Tellus har av planetväktare från olika system valts som förvisningsort för de individer som vägrat följa livslagarna och istället utvecklat ohämmad egoism, aggressivitet och grymhet. Här ligger förklaringen till mycket av den ondska och det lidande som jorden uppvisar.

”Människan är en märklig varelse. Och det gäller oavsett var man finner henne i universum. Även om den mänskliga rasen som helhet väljer att leva i fred och harmoni med hela skapelsen så utvecklar några här och där egoism och aggressivitet… Detta kan även hända i våra världar… Så för hundratals år sedan bestämdes vid ett möte mellan visdomslärare från många planeter att skeppa dessa själviska individet till nya planeter där mänskligt liv var möjligt… Jorden i vårt system valdes som det nya hemmet för dessa upproriska människor från planeter både inom och utanför vårt system… De samlades i farkoster från många planeter och transporterades till jorden… Detta med syfte att tvinga dem att arbeta utifrån sina egna förutsättningar med förhoppningen att de skulle återvända till alla övriga som följer skaparens vilja.”
Inside the Space Ships, s. 181.

Detta är bara några få citat från George Adamski men de visar tydligt överensstämmelsen med den esoteriska traditionen. Man kan naturligtvis tänka sig att det är resultat av vad han själv läst i den omfattande esoteriska litteraturen och sedan presenterat som rymdmänniskornas filosofi. Men oavsett förklaringen är sambandet tydligt. Det är glädjande att ufologer som Timothy Good och Tony Brunt gjort förnyade och mera förutsättningslösa undersökningar av Adamski och alla motsägande uppgifter kring honom. Deras studier visar att han inte kan avfärdas lika enkelt som många gjort, att flera frågor återstår som gör det möjligt att komma med alternativa tolkningar av hans upplevelser. Mycket kring George Adamski är fortfarande gåtfullt. Det ligger sannolikt mycket i vad han en gång sa till sin medarbetare Lou Zinstag: ”My heart is a graveyard of secrets”.

För den här boken frågade jag både Timothy Good och Tony Brunt om de kunde sammanfatta sin syn på Adamski och vad som trots allt tyder på att han hade något form av kontakt. Här är deras svar:

”Det bästa bevisen för sanningshalten i hans påståenden är:
a) den ursprungliga rapporten från 20 november 1952 där vittnena under ed intygade att den var riktig.

b) det faktum att alla hans filmer och fotografier hans ansetts vara autentiska av kvalificerade experter som till exempel optikfysikern Bill Sherwood.

c) det finns otaliga rapporter om liknande farkoster.

d) det faktum, bland annat verifierat av Jacques Vallee, att han hade ett U.S. Government Ordnance Department Card, vilket gav honom tillträde till alla U.S.-baser över hela världen och till Vita Huset. (Han träffade Kennedy, inte bara där utan på Palomar Terraces, och ordnade möten för presidenten.

e) mina egna upplevelser i USA och andra platser med varelser liknande de han mötte och vilka uppenbarligen kunde läsa mina tankar.
Timothy Good, mejl 9 juli 2012

”Jag anser att det finns ett antal starka argument för att många av Adamskis påståenden är äkta. De flesta av dessa har samband med de märkliga ”paranormala” upplevelser som de hade som tillbringade någon tid med Adamski: med andra ord bekräftelse genom indirekta bevis. Till dessa kan räknas de personer som bevittnade hans första möte vid Desert Center, Kalifornien 1952. Ingen av dessa personer tog tillbaka sitt edsvurna vittnesmål om vad de observerat den dagen. Andra, som tillbringade tid med Adamski i Amerika – Lucy McGinnis, familjen Steckling, Desmond Leslie – gjorde anmärkningsvärda ufoobservationer vilka ger en stark indikation på att Adamski var föremål för särskild uppmärksamhet. Det mest övertygande av alla uttalanden som Adamski gjorde till Desmond Leslie 1954 var när han beskrev att han, under en av sina resor med de utomjordiska besökarna, hade sett ett lager av ljus ovanför jorden. Några år senare undrade Leslie om denna intressanta observation skulle kunna bekräftas. I själva verket har den på ett häpnadsväckande sätt bekräftats av i stort sett alla astronauter som färdats i rymden sedan 1960-talet. Det nattliga ljusskiktet (night airglow) observeras normalt vid horisonten av astronauterna och är ett visuellt fenomen som rutinmässigt förväntas, rapporteras och fotograferas av astronauter.”
Tony Brunt, mejl 14 juli, 2012

Noter

1. Waveney Girvan. ”Flying Saucers and Common Sense”, The Citadel Press, New York, 1956, s. 82.

2. Desmond Leslie, George Adamski. “Flygande tefat har landat”, Parthenon, Hälsingborg, 1957, s. 109.

3. Desmond Leslie. ”Obituary. George Adamski”, Flying Saucer Review, vol. 11, nr. 4, juli-aug. 1965, s. 18.

4. Desmond Leslie, George Adamski. “Flying Saucers Have Landed”. Werner Laurie, London, 9^:e uppl.,  1959, s. 168.

5. “Proceedings of the First International UFO Congress”. Compiled and edited by Curtis Fuller and the editors of Fate Magazine. Warner Books, New York, 1980, s. 312.

6. Tony Brunt. “George Adamski. “The Toughest Job in the World”, Auckland, New Zealand 2010, s. 7.

7. Ibid. s. 37.

8. Mejl från Tony Brunt 1 september 2010.

9. Stefan Johansson. ”Glenn Steckling om arvet efter George Adamski”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2010, s. 8.

10.  Timothy Good, Lou Zinstag. ”George Adamski – the Untold Story”, Ceti Publications, Beckenham, Kent, 1983, s. 193-194.

11. Håkan Blomqvist. “UFO – I myt och verklighet”, NTB/Parthenon, 1993, s. 116-118.

12. Peter Hough, Jenny Randles. ”Looking for the Aliens”, Blandford, London, 1991, s. 67.

13. Alice Bailey. “Discipleship in the New Age. Volume One”, Lucis Publishing Co. New York och London, 1985 (originaluppl. 1944), s. 74.

14. Alice Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”, Lucis Press Limited, Tunbridge Wells, Kent, England, 2. uppl. 1958, s. 25.

15. Ibid. s. 392.

16. Desmond Leslie, George Adamski. “Flying Saucers Have Landed”, revised and enlarged ed., Neville Spearman, London, 1970, s. 266.

17. Henry T. Laurency. “Kunskapen om verkligheten”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, 3:e uppl. Skövde, 2011, s. 77-78.

18. Charles Leadbeater. ”The Astral Plane”, Theosophical Publishing House, Adyar 1970, (1:a uppl. 1895), s. 143-144. Se även Annie Besant: “The Yucatan Brotherhood”, återgiven I PsyPioneer Journal vol. 2, nr. 7, juli 2006:

http://www.woodlandway.org/PDF/PP7.2February2011.pdf

19. Dane Rudhyar. ”Occult Preparations for a New Age”, The Theosophical Publishing House 1975, s. 252.

20. Howard Menger. “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1959, s. 7-8.

21. George Adamski, “Wisdom of the Masters of the Far East”, Health Research, California, 1974, (originalupplaga 1936, utgiven av The Royal Order of Tibet).

For me the challenge was to find out the very limitations of science, the places where it broke down, the phenomena it didn´t explain.
Jacques Vallee, Forbidden Science I

9. Kontaktfallen

I början av 1950-talet framträdde, framförallt i USA, ett antal personer som berättade att de kontaktats av utomjordiska besökare och fått följa med i deras farkoster. De skiljde sig från  tidigare spiritualistiska medier, som bara talade om psykiska kontakter med rymdmänniskor, genom att mötena var i huvudsak fysiska med mänskliga varelser mycket lika eller identiska med jordmänniskor. Några av kontaktpersonerna förmedlade en andlig världsbild, i flera fall  närmast identisk med den esoteriska traditionen, vilket resulterade i en stark nyandlig uforörelse med egna konferenser och tidskrifter. De mera kritiskt och vetenskapligt inriktade ufologerna tog oftast avstånd från denna falang som man menade bara försvårade och förvirrade den seriösa ufoforskningen.

Kontaktfallen inom ufologin kan i huvudsak delas in i tre grupper: fysiska, psykiska och så kallade ombordtagningar (abductions), som blev mycket uppmärksammade genom Whitley Striebers bok Communion, 1987. När spiritualismen blev något av en folkrörelse på 1800-talet förekom då och då medier som förmedlade kontakt med utomjordingar eller beskrev psykiska (astrala) resor till våra grannplaneter. Tidigt ute i den genren var vår egen svenske mystiker Emanuel Swedenborg som i sin bok Jordarna i vår solvärld (1758) berättar hur änglar tagit honom på själsresor till månen och flera planeter i vårt solsystem. Många av dagens kontaktfall är en förvirrande blandning av psykiska upplevelser med mer eller mindre bisarra varelser. För den här studien har jag koncentrerat mig på den första generationen fysiska kontaktberättelser med individer som ser ut som vi själva. Dels därför att det var en helt ny och radikalt annorlunda företeelse och dels därför att den är av störst intresse ur esoterisk synpunkt.

Påståenden om fysiska kontakter med rymdmänniskor förekommer i stort sett inte före 1950. Ett undantag är amerikanen Albert Coe som påstår att han 1920 räddade en rymdmänniska som ramlat ner i en klippskreva och råkat skada sig. Han fick sedan se mannen ge sig av i en tefatsformad farkost. Lite senare fick han ett brev från rymdmannen som inviterade honom att träffas över en lunch på ett hotell. Genom sin hjälpinsats fick Coe därefter tillåtelse att under hela sitt liv samarbeta med den grupp utomjordingar som mannen tillhörde. De färdades i farkoster av tefatsform och hade baser på jorden men också på Venus och Mars. Mötena var helt fysiska vilket intygades av hans hustru Hazel som också fick möta rymdmänniskorna. Men trots att händelserna utspelades före 1950 publicerades inte Albert Coes bok, The Shocking Truth, förrän 1969. Den trycktes privat och i mycket liten upplaga. Ufologen Wendelle Stevens utgav den som e-bok 2004 under titeln UFO Contact From Norca. The Shocking Truth. (1) Även Howard Menger berättar att hans kontakter startade mycket tidigt, med den första upplevelsen redan 1932. Hans bok From Outer Space to You publicerades dock först 1959.

En tämlig okänd tidig kontaktperson är Eugen Drake från Kalifornien. Han grundade en nyandlig grupp med namnet The Fellowship of Golden Illumination. Två mindre skrifter författades av Drake: Visitors From Space samt Life on the Planets. A Visit to Venus. Den senare har tryckåret 1950 medan den tidigare saknar tryckår, men det bör ha varit 1949 eller 1950. Eugen Drake påstår att hans kontakter med rymdmänniskor startade mycket tidigt, redan 1930: ”Rymdskepp har haft den här planeten under observation under mycket lång tid. Vi har haft kontakt med dem sedan 1930. Vid den tiden befann vi oss i Santa Monica och kontakten inträffade på ett stort fält” (2) Enligt Drake kommer rymdmänniskorna från planeter i vårt solsystem; Venus, Mars, Saturnus, Jupiter etc. Men de är inte fysiska som vi utan från den eteriska världen och materialiserar sig för att observeras av jordmänniskor. De är nu här för att hjälpa oss i en kritisk period i vår utveckling: ”De äldre bröderna från rymden, det Vita Broderskapets styrkor, är här i större antal än någon gång under den tid människan vandrat på jorden.” (3)

Även om Eugen Drakes skrifter i viss mån påminner om Emanuel Swedenborgs fantasifulla berättelser om sin resor till andra planeter så finns det en märklig och intressant detalj i Visitors From Space, som vad jag känner till inte har uppmärksammats av någon ufolog eller forskare. På en av de första sidorna i skriften finns teckningar av olika typer av farkoster. En av dessa är klockformad med tre halvklotsliknande ”landningsställ” undertill. De flesta associerar denna typ av klockformade farkoster med den som fotograferades av George Adamski den 13 december 1953. Men i Visitors From Space finns den alltså avbildad redan 1950 eller tidigare. Detta kan naturligtvis tolkas på olika sätt.

Även om många anser att George Adamskis foton är bluff så har fortfarande ingen kritisk undersökning gjorts av negativen, vilka numera förvaras av Glenn Steckling, ledare för George Adamski Foundation. I en intervju gjord för UFO-Aktuellt berättar Steckling att ”alla Adamskis negativ finns i dag inlåsta i ett kassaskåp”. Dessa bilder och många andra dokument kommer att publiceras i en bok framöver. (4)

Även om det råder stor tveksamhet vad gäller äktheten av Adamskis foton så har samma typ av farkost observerats och fotograferats i flera länder. En märklig serie foton togs i november 1968 av Tahalita Fry, fru till kontaktmannen Daniel Fry. Flera personer har gjort anspråk på att ha tagit dessa foton men det troliga är att de verkligen härrör från Tahalita Fry. Den slutsatsen drar jag av ett brev från Tahalita till Edith Nicolaisen den 2 juni 1969. Brevet innehöll två bilder från serien samt en redogörelse för hur fotona togs: ” Du hittar två foton jag skickar med tagna över Merlin, Oregon november 1968. Himlen var klarblå. Jag tog foton av stugan för att sända till vänner i Florida som ville komma och bo här. En lastbil körde förbi på vägen, Interstate 5.  Jag fotograferade lastbilen och sedan verkade det som om min kamera fortsatte att ta bilder utan att jag gjorde någonting. Min kära vän Mrs. Billie Thompson var med mig så vi fortsatte ta bilder om igen för att vara säkra på att få bra bilder att skicka iväg. Jag fick bra bilder också. Sänder dig två av dom. Jag har aldrig sett en av dom öppna sig förut.”

Tillsammans med Adamskis tidigare medarbetare Lou Zinstag besökte Timothy Good Daniel Fry och hans andra fru Florence i augusti 1976 för att dokumentera hans upplevelser. (5) I ett brev till Timothy Good efter besöket berättar Florence att Tahalita inte såg farkosten när hon tog fotona. Kameran skall också ha tagit sex bilder av sig själv utan att hon rörde den, vilket bekräftas av brevet till Nicolaisen. (6) I en tidskrift med titeln Lotus Leaves, 1974, utgiven av den spiritualistiska gruppen, Lotus Ashram i Florida berättas att farkosten öppnat en sektion underifrån för att ”ta prover i vår atmosfär bland annat genom att samla in fåglar, fjärilar, insekter, damm och luft för analys.” (7)

Även Parthenons grundare, Edith Nicolaisen, påstår sig på nära håll observerat den klassiska klockformade farkosttypen. I ett brev till Cosmic Brotherhood Association i Japan 1967 berättar hon: "En månljus kväll i november 1955 mellan 10 och 11 på kvällen, cirka 15 kilometer söder om Linköping väntade jag i min bil att ett tåg skulle passera. Plötsligt fick jag syn på ett vackert grönt ljus högt ovanför järnvägens gröna signalljus. För att se bättre vevade jag ner vindrutan på vänster sida och stack ut huvudet. Och där, några hundra meter ovanför marken, hängde ett stort klockformat flygande tefat med fönster och landningsklot. I det klara månljuset såg det ut som en magnifik silhuett av den världsberömda venusianska spaningsskeppstypen. Från den ena sidan av fönstren lyste ett grönt ljus och från den andra ett orange ljus. Färgerna och intensiteten påminde mycket om våra vackraste neonljus-skyltar. Eftersom jag hade tid att observera innan farkosten försvann, kunde jag notera ovanstående detaljer. Dagen efter rapporterade en lokal tidning att fem personer söder om Linköping hade observerat ett flygande tefat. Vittnenas beskrivning stämde med min egen observation." (8) Jag har gjort flera försök att spåra denna tidningsartikel, utan resultat.

Den första frågan som kritiskt granskande ufologer ställer sig är förstås om det finns några bevis för att kontaktpersoner verkligen träffat ”främlingar”. I mina egna undersökningar av kontaktpersoner i Sverige har jag funnit att det i några fall finns mer eller mindre oberoende vittnen som intygar att de också sett främlingarna, vilka de nu än är. Liknande indicier dyker upp i flera av de klassiska kontaktberättelserna. Intressant i sammanhanget är Lou Zinstags kontroll av Adamski när han besökte Basel 1959, vilket jag berättade om i kapitlet Boken som var dynamit.

Ett liknande indirekt bevis på att kontaktpersonen verkligen träffar någon som utger sig för att vara utomjording är fallet Elisabeth Klarer från Sydafrika. Hon påstår sig ha träffat rymdmannen Akon och fått följa med på åkturer i tefat. Få seriösa ufologer har tittat närmare på fallet Elisabeth Klarer. Timothy Good intervjuade henne 1981 och frågade om hon hade några bevis för sina upplevelser. Hon visade då en växt som hon fått av Akon. Timothy fotograferade växten och kunde i London konstatera att det var en vanlig jordisk blomma. Ufologen Cynthia Hind visar dock i en artikel i tidskriften UFO Afrinews att det trots allt finns frågetecken kring fallet. En hotellägare i Natal får en dag besök av en lång, blond man med höga kindknotor. Han frågar efter Elisabeth Klarer och försvinner sedan på ett gåtfullt sätt. En vecka senare tar Elisabeth in på hotellet och hon visar då en teckning av Akon. Hotellägaren känner genast igen mannen som identisk med Akon. (9)

Om det är så att vi verkligen har främlingar ibland oss, varifrån de än kommer, så är det mycket troligt att speciella enheter inom de större globala underrättelseorganisationerna känner till en del av dessa kontakter och på sitt sätt försöker utröna vad som pågår. Det framkommer av flera kontaktfall som presenterats i den internationella ufolitteraturen. Ett intressant exempel ger Timothy Good i sin bok Alien Base. Det hittills okända fallet Hubert Lewis. (10)

En tidig söndagsmorgon i november 1957 cyklar kioskägaren Hubert Lewis till staden Church Stretton, Shropshire, England för att hämta tidningar. Det är kallt, mörkt, blött och blåsigt och Lewis känner sig miserabel och svär över sin lott i livet. Plötsligt får han se en lång figur stå framför honom på vägen och till höger en svagt lysande farkost, varav en del tycktes rotera. På frågan vem främlingen är svarar han bara att Lewis inte behöver vara orolig. En märklig, men ofta rapporterad effekt, är att den kraftiga vinden tycks ha upphört runt omkring, men Lewis kan fortfarande höra blåsten. Främlingen pratar god engelska och nämner Lewis klagomål över livet. Han förklarar att livet på jorden är svårt för alla människor. Det är en prövning och det finns flera liv efter detta. Främlingen berättar så om Lewis liv och svårigheter och nämner flera personer som varit hans tidigare vänner. Samtidigt svävar farkosten på cirka 30 meters höjd strax till höger ovanför Lewis. Den är mellan tjugo och trettio meter i diameter och ett svagt visslande ljud hörs från farkosten. Främlingen avslutar med att berätta att Lewis inte behöver oroa sig för framtiden. Han kommer att få hjälp och stöd. Därefter försvinner han i tomma luften och farkosten ger sig av.

I maj 1958 får Lewis besök i sitt hem av en hög tjänsteman inom polisen och en annan okänd person. De ställer många frågor om hans upplevelse och uppmanar honom att glömma vissa saker och bara fortsätta sitt vanliga liv. Lewis beslutar sig för att följa uppmaningen men sommaren 1958 möter han en annan av främlingarna som förklarar att de kommer från Venus och är här för att hjälpa oss. Lewis uppmanas att komma till ett möte vid Paddington Station. Väl framme eskorteras han av samme man till en bil där han presenteras för en kvinna. De tre tillbringar en trevlig kväll tillsammans med vandring i Hyde Park och en restaurang där Lewis äter middag medan mannen och kvinnan bra intar te och smörgås. Dagen efter träffar Lewis paret igen och de föreslår ett besök på Spiritualisternas centrum vid Belgrave Square. De deltar i en seans med det kända mediet Rebecka Williams.

Det skulle bli många fler möten med främlingarna. Lewis beskriver dem som välklädda med ett mörkt, sydländskt utseende, grekiskt eller judiskt. Mannen var cirka 180 centimeter lång, atletiskt välbyggd. Kvinnan var också lång och båda verkade vara vid perfekt hälsa. Angående främlingarnas syfte förklarar Lewis: ”Jag har fått lära mig väldigt mycket, åtskilligt som jag inte har tillåtelse att berätta. Man har uppmanat mig att vara försiktig med vem jag berättar om händelserna för. Det finns många krafter som vill få kunskap om saker som bara skulle gagna några få… Många rymdskepp landar på jorden i skilda länder… En del är mycket stora men de landar aldrig… De har skapat åtskilliga kontakter på jorden och många lever ibland oss. De går inte att särskilja från jordmänniskor. Däremot skulle läkare kunna göra det.” (11)

Om den här typen av möten och samarbete med ”främlingar” verkligen äger rum krävs naturligtvis olika typer av försiktighetsåtgärder. Flera av de klassiska kontaktpersonerna, till exempel Howard Menger, berättar att man alltid utbytte kodord vid möten för att vara säkra på att det var rätt person. När Howard Menger kritiserades som bluffmakare 1957 skrev George Van Tassel en intressant artikel i sin tidskrift Proceedings för att försvara Menger. Han förklarade att han själv talat med sju personer som mött Mengers rymdmänniskor samt känner flera vittnen i High Bridge, New Jersey som sett farkosterna landa vid Mengers farm. Vidare säger Van Tassell: ”Vid min kontakt med de fyra män som landade här (Giant Rock-HB) den 24 augusti 1953 gav de mig information att använda som en nyckel i framtiden för att bedöma om kontaktpersoner är äkta eller bluff. Howard Menger använde orden i denna nyckel rätt och helt korrekt. Han kunde också beskriva detaljer och vissa uppgifter angående farkosternas insida och drivmetod som ingen bluffmakare känner till.” (12)

Helt okomplicerat med den här typen av kontakter visar det sig ändå inte vara. Vid ett av sina tidiga möten med rymdmänniskorna berättar de för Menger: ”Howard, så vitt jag vet har du hittills skyddats från vad jag nu skall berätta för dig, men det är nödvändigt att du får veta. Du börjar bli alltför välkänd och det kan hända dig… Vem som helst av de som arbetar tillsammans med oss kan råka ut för falska kontakter… Det finns andra som är verksamma. Vi talar om dem helt enkelt som ”konspirationen”… Du känner inte till det Howard men det finns en mycket mäktig grupp på den här planeten, vilka äger enorm kunskap om teknologi, psykologi och det mest olyckliga, avancerad kunskap om hjärnan (brain therapy). De använder vissa nyckelpersoner i er världs regeringar… Den här gruppen har infiltrerat religiösa organisationer och duperar människor att tro på en förvrängd bild av en sanning som funnits på er planet i tusentals år. De utnyttjar människors godtrogenhet och naiva religiösa tro för att uppnå sina egna mål.” (13)

George Van Tassel är en komplicerad kontaktperson i och med att han beskriver både rent fysiska, mycket påtagliga möten med rymdmänniskor men samtidigt kanaliserade budskap från ”rymdmänniskor” som är en blandning av intressanta uppgifter och rena absurditeter. Van Tassel var till exempel den första att kanalisera budskap från Ashtar, som sedan blivit något av en halvgud inom den nyandliga uforörelsen. Det är märkligt att George Van Tassel inte i sina böcker berättade mer om de många och intressanta fysiska kontakterna han var med om utan istället publicerade flera titlar med kanaliserade budskap från rymdmänniskor med tämligen absurda namn. Till och med George Adamski ställde sig kritisk till alla de medier som dök upp på 1950-talet och förkunnade budskap från rymdmänniskor. I sin sista bok Flying Saucers Farewell skriver han: ”I Europa möttes jag av två typer av Ashtar, totalt olika i karaktär, men båda påstod sig kommendera stora rymdflottor.” (14)

Därmed kommer vi in på den andra typen av kontakter, de psykiska, telepatiska eller kanaliserade. Här får vi använda lite andra kriterier för att försöka bedöma trovärdigheten. Generellt gäller att det är mycket komplicerat att göra bedömningar av både fysiska och psykiska kontaktfall. Inom dessa områden finner vi en sällsam blandning av mytomaner, missbrukare, människor med psykiska problem, skojare som är ute för att tjäna pengar och godtrogna mystiker som misstolkar inre upplevelser. Det krävs kunskap inom en mängd olika områden för att kunna hantera problematiken och i många fall kvarstår ändå en mängd frågetecken efter noggrann undersökning.

I AFU finns tusentals kanaliserade budskap från påstådda rymdmänniskor, mästare, änglar med mera. Generellt gäller att de är torftiga, banala och mer eller mindre ointressanta för den som har en intellektuell eller kritiskt granskande inställning. Innehållet är ofta en mycket enkel och naiv form av spiritualism kombinerad med kristen mystik. Efter några sidor av ”love and light” tröttnar förklarligt nog de flesta läsare.

Att fanatiskt lita till kanaliserade budskap kan också få tragiska följder, vilket det finns otaliga exempel på. Ett dylikt misstag gjorde den vackra och karismatiska amerikanskan Gloria Lee. Hon blev känd i ufokretsar främst genom sin bok Why we are here, som utkom 1959. Boken bygger helt på de budskap som Gloria mottog med hjälp av automatisk skrift. Bakom pennan påstods ligga en gentleman från Jupiter som kort och gott kallades J. W. Den före detta flygvärdinnan inrättade hela sitt liv efter budskapen från sig vän från Jupiter. Hon bildade Cosmon Research Foundation i Kalifornien och ägnade sig bland annat åt att resa runt till olika tefatsgrupper i USA för att predika rymdmänniskornas filosofi. Hösten 1962 började hon, på anmodan av J. W., en lång fasta på ett hotellrum i Washington. Efter 66 dagar fick myndigheterna reda på experimentet och Gloria Lee togs snabbt in på ett sjukhus, där hon dog redan efter några timmar.

Bekant är också fenomenet med domedagssekter i samband med kanaliserade budskap. Mest bekant här i Norden är väl den så kallade Orthon-rörelsen i Danmark. Enligt droskchauffören Knud Weikings telepatiska meddelanden från rymdmannen Orthon skulle en världskatastrof inträffa julafton 1967. På  bara några veckor byggde medlemmarna en bunker av bly för att överleva katastrofen. Den 24 december installerade de sig i bunkern och väntade - och väntade.

Ett fascinerande exempel på att även intelligenta och välutbildade personer kan låta sig ledas helt av "rymdandar"är fallet Stuart Holroyd och Andrija Puharich. Puharich blev känd i ufokretsar genom sitt samarbete med Uri Geller. När Puharich och Geller gick skilda vägar fann Puharich ett medium som kunde förmedla kontakten med hans "kosmiska lärare". Genom det amerikanska transmediet Phyllis Schlemmer presenterade sig för Puharich en röst med namnet Tom. Trots det mycket jordiska namnet påstod sig Tom komma från en annan planet. Huvudsyftet med hans kontakt var att förbereda mänskligheten på en masslandning av tefat i en nära framtid.

Från 1974 och några år framåt skickade Tom och det kvinnliga mediet, Puharich och Holroyd på alla möjliga uppdrag världen runt. De fick bland annat sitta på hotellrum och be för världsfreden. Då och då piggade Tom upp de tre i gruppen med nyheter som att de just hindrat en internationell katastrof. Resorna finansierades av en engelsk adelsman - Sir John Whitmore. De tre rymdmissionärenas öden och äventyr finns beskrivna i Stuart Holroyds bok Briefing for the Landing on Planet Earth  Boken är en blandning av transbudskap,  psykiska upplevelser och författarens funderingar kring vad allt detta betyder. Man kan naturligtvis fråga sig hur en forskare och parapsykolog som Puharich kunde låta hela sitt liv manipuleras av dessa transmeddelanden. Tom styr till och med gruppens sexliv. Han påstår också att Puharich i ett tidigare liv varit guden Horus. Mediet själv hade för övrigt varit Isis.  Då och då reagerar trots allt Puharich på allt nonsens och alla undvikande svar: "Du ger oss alla de här konstiga påståendena som lämnar oss helt förbryllade. Förstår du inte hur förvirrade vi är?". (15) Trots det fortsätter gruppen sina  konversationer med representanter från civilisationer som Hoova, Aragon, Altea och datorn Ryr och får viktig information som att "vi har kommit från den zon som ni kallar kyla".

Givetvis har också den esoteriska traditionen blivit utsatt för en mängd avarter där medier förmedlar budskap från diverse namngivna mästare från teosofin. Ett intressant dokument är boken Prophet´s Daughter av Erin Prophet, dotter till Elizabeth Clare Prophet. (16) Det är en  tragisk men lärorik insideskildring av hur det är att leva i en domedagssekt. I början av 1990 kunde man i världens alla tidningar läsa att världen går under i ett kärnvapenkrig den 23 april 1990. Expressen hade ett stort uppslag med bilder från den gigantiska bunker som medlemmar byggt i Montana, USA. Bakom denna profetia stod Elizabeth Clare Prophet eller Guru Ma som hon kallades, ledare för Church Universal and Triumphant. I bunkern samlades anhängare av alla kategorier. Där fanns läkare, sjuksköterskor, piloter, tekniker, kockar och till och med en finsk tandläkare. Kostnaden för detta gigantiska projekt handlade om miljoner dollar och många hade satsat alla sina besparingar, sagt upp jobb och karriärer. En plats i bunkern kostade tusentals dollar. Elizabeth Clare Prophet hade en enorm makt över sina anhängare och kontrollerade deras liv, även deras sexliv. När domedagen inte kom förklarade Elizabeth det med att medlemmarnas böner hindrat kriget. Men liv slogs i spillror, både ekonomiskt och psykiskt. Elizabeths son Sean blev ateist medan dottern Erin bearbetade sitt liv under tjugo år och skrev slutligen en bok om sina upplevelser. Det är ingen hatisk uppgörelse med modern utan Erin försöker förstå vad som hänt och kan se både de goda och dåliga sidorna hos sin mor. Erin berättar om många sömnlösa nätter där hon går igenom sitt liv och funderar på varför och hur allt kunde gå så snett.

Den misslyckade profetian om domedagen gjorde att många lämnade Church Universal and Triumphant eller Summit Lighthouse som den tidigare hette. Men den lever fortfarande världen över och har även en svensk avdelning. Summit Lighthouse startades 1958 av Mark Prophet som senare blev Elizabeths make. Både Mark och Elizabeth Prophet hämtade huvuddelen av sina idéer från I Am-rörelsen som grundades av Guy and Edna Ballard på 1930-talet. En synnerligen obehaglig rörelse med starka kopplingar till amerikansk extremhöger. En insidesskildring av denna sekt kan man läsa i Psychic Dictatorship in America av Gerald Bryan. (17)

Vad säger då esoteriken om alla kanaliserade budskap och mediers ofta totala övertygelse om att de verkligen har kontakt med de väsen de förmedlar. Det finns ett esoteriskt axion som lyder: ”ingen självlärd skådare eller kläraudient såg eller hörde någonsin helt korrekt”. (18) För att kunna tolka och förstå klärvoajanta budskap och upplevelser krävs noggrann träning av någon i planetväktarnas organisation. Esoteriken är lika exakt i sin kunskap om olika materievärldar, livsformer och deras funktion som vilken akademisk disciplin som helst. Eftersom klärvoajans ofta är medfödd leder det till upplevelser som medier får försöka tolka på egen hand. Misstag och feltolkningar blir då oundvikliga. Därav den enorma mängden med helt motsatta budskap från olika håll. I ett av de så kallade Mahatmabreven skriver K.H.: ”Du har hört och läst om skådare i tidigare och nuvarande århundrade som Swedenborg, Boehme och andra. Alla helt ärliga, uppriktiga, intelligenta och välutbildade. Var och en av dem med sin ande vars mission är att förmedla ett nytt system gällande alla detaljer om den andliga världen. Säg mig min vän, vet du två som stämmer överens? Och varför, eftersom sanningen är en, finner vi att de inte ens är överens om de mest grundläggande frågorna… där det bara kan finnas ett svar?” (19)

Esoteriken varnar ofta för att utveckla klärvoajans eftersom det så ofta leder till misstolkningar av upplevelserna. Det finns säkra metoder att utveckla högre varseblivning men även tränade medarbetare till planetväktarna kan göra misstag. I Alice Baileys bok Telepathy and the Etheric Vehicle finns en intressant statistisk genomgång vad gäller källan till olika telepatiska och ”inspirerade” budskap. 85 procent bedöms komma från personens egna undermedvetna: ”Dessa meddelanden är normalt oskyldiga, ibland vackra eftersom de är en blandning av vad mottagaren har läst och uppsnappat från mystiska texter eller hört från kristna källor och Bibeln… för det mesta är det plattityder utan betydelse.” (20) Endast någon enstaka procent har någon form av ”högre källa” till exempel telepatisk kontakt med någon adept i planetväktarna.

Eftersom högre materievärldar är betydligt mera plastiska skapas former och ”väsen” lätt  genom koncentration och fantasi. Det kan vara Jesus, Jungfru Maria, mästare, rymdmänniskor eller vad som helst, vilka likt en slags robotar förmedlar enkla budskap. I esoteriken kallas dessa väsen elementaler. Ett av de vanligaste misstagen från klärvoajanter är att missta dessa väsen för verkliga individer.

I boken The Initiate in the New World av Cyril Scott ger en adept en mycket lärorik och rolig kommentar ifråga om dylika misstag: ”Sunt förnuft och balans är vad jag försöker lära mina elever innan jag uppmanar dem att ge sig in i den dolda världen. Först och främst en god grund i form av filosofi annars kan det leda till hysteri och fantasier. Det finns kvinnor som kommer ner till frukost varje morgon och berättar om den underbara vision de haft under natten där någon påstådd ”mästare” har uppenbarat sig och gett dem ett budskap. Och när man frågar vad budskapet innehöll visar det sig vara rent nonsens eller någon moralisk plattityd. Nåja, det är tur att vi lärare har humor.” (21)

Det krävs grundliga studier både i religionspsykologi och esoterik för att kunna bedöma kanaliserade meddelanden. Att inte godta budskap för att det påstås komma från visa mästare eller rymdmänniskor tillhör den elementära lärdomen. I sällsynta fall dyker det då och då upp medier som verkligen presenterar intelligenta, förnuftiga och sakliga meddelanden. Ett sådant ovanligt medium var amerikanen Mark Probert som studerades mycket av Meade Layne, grundaren av Borderland Sciences Research Association (BSRA) i Kalifornien. Men precis som när det gäller fysiska kontaktpersoner och deras budskap så är det ytterst bara den egna kunskapen, erfarenheten och sunda förnuftet som måste fälla utslaget. Bättre en agnostisk, försiktig inställning än blind tro.

Noter

1. http://it.scribd.com/doc/12702365/The-Shocking-Truth-by-Albert-Coe

2. Eugen Drake, ” Visitors From Space”, The Fellowship of Golden Illumination, Los Angeles, California. u.å., s. 1.

3. Ibid. förord.

4. Johansson, Stefan, “Glenn Steckling om arvet efter George Adamski”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2010, s. 8-9.

5. Good, Timothy, ”Alien Base. Earth´s Encounters With Extraterrestrials”, Century, London, 1998, s. 57-78.

6. Mejl från Timothy Good 6 februari 2012.

7. ”Visitors”, Lotus Leaves”, Feb-March, 1974.

8. Brev från Edith Nicolaisen till Yusuke Matsumura, Cosmic Brotherhood Association, Japan, 22 april, 1967.

9. Hind, Cynthia, “Some New Facts About Elisabeth Klarer”, UFO Afrinews, nr. 19, Jan. 1999, s. 27-29.

10. Good, Timothy, “Alien Base”, s. 206-210.

11. Ibid. s. 209-210.

12. Tassell, George Van, “Menger Story in Doubt”, Proceedings, vol. 5:4, Feb- March, 1957, s. 5.

13. Menger, Howard, “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1959, s. 143-144.

 14. Adamski, George, “Flying Saucers Farewell”, Abelard-Schuman, London m.fl., 1961, s. 113-114.

15. Holroyd, Stuart, “Briefing for a Landing on Planet Earth”, Corgi Books, London, 1979.

16. Prophet, Erin, “Prophet´s Daughter”, The Lions Press, Guilford, Connecticut, 2009.

17. http://www.orgonelab.org/PsychDict.pdf

18. “The Mahatma Letters to A. P. Sinnett”, brev 40 s. 252.

19. Ibid. brev 48, s. 273.

20. Bailey, Alice, “Telepathy and the Etheric Vehicle”, Lucis publishing Co., New York, 1966. s. 75-76.

21. Scott, Cyril, “The Initiate in the New World”, Samuel Weiser, York Beach, Maine, 1991, s. 48.

Many great beings from planetary and solar sources, and once or twice from cosmic sources, have at times lent their aid and dwelt briefly upon our planet.
Alice Bailey, Initiation, Human and Solar

10. Venusianerna

Den fråga som vållat störst problem och varit föremål för otaliga kontroverser är påståenden i  den esoteriska traditionen och från ufokontaktpersoner om liv på andra planeter i vårt eget solsystem. Här finns flera olika tolkningar och teorier både bland esoteriker och anhängare av kontaktpersoners budskap. Timothy Good ägnar flera kapitel i sin biografi, George Adamski. The Untold Story, åt hur denna fråga hanterats inom Adamskirörelsen. När kritiska ufologer och skeptiker avfärdar de tidiga kontaktpersonernas berättelser brukar det vara de kontaktades information om mänskligt liv på våra grannplaneter som är stötestenen. Ganska naturligt med tanke på att både astronomiska data och information från våra egna rymdsonder entydigt visar att högre organiskt liv är omöjligt på andra planeter i vårt solsystem.

Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att i stort sett alla planeter är bebodda. Dock framkommer i flera senare esoteriska källor att det inte rör sig om människor med organism som jordmänniskan. I Den hemliga läran, del 1, skriver Blavatsky: ”Vägran att medge att det i vårt solsystem kan finnas förnuftiga och tänkande mänskliga varelser är en av vår tids största utslag av högfärd.” (1) Vidare förklarar hon att invigda adepter vet att nästan samtliga planeter är bebodda och kan kommunicera med dessa världar.

I ett av de så kallade Mahatmabreven till A.P. Sinnett 1882 nämner en av adepterna liv på andra planeter: ”Notera att när jag säger människor menar jag mänskliga varelser av vår typ. Det finns andra och oräkneliga planetkedjor och glober med intelligent liv – både i och utanför vårt solsystem – kronan på utvecklingen i deras respektive kedjor. En del fysiskt och intellektuellt lägre, andra oerhört mycket högre än människan i vår planetkedja.” (2) Vad vi inte får klart för oss i dessa tidiga källor är om det menas organiska, fysiska människor som vi? Inte heller Alice Bailey är, vad jag kunnat finna, tydlig på den här punkten. Hon talar i flera böcker om mänskligheten på till exempel Venus men inte huruvida de är fysiska i vår bemärkelse. ”… dess (Venus-HB) mänsklighet är följaktligen högre utvecklad än vår, och kan hjälpa oss”. (3)

Den enda esoteriker som är tydlig på denna punkt är Henry T. Laurency. I flera av sina verk förklarar han att organiskt liv endast finns på vår planet i solsystemet men att invånare på övriga planeter också har fysiska kroppar (höljen) dock ej cellbaserade. Här några citat:

”Vår planet, Tellus, är den enda planet i solsystemet, där organiskt liv är möjligt. På andra planeter är människans lägsta hölja (49:5-7) ett aggregathölje och icke organiskt. I regel finns endast en sådan planet i varje solsystem”. (4)

”Lägsta höljet i fysiska världen behöver ingalunda vara en organism. På övriga planeter är lägsta höljet nämligen, liksom alla övriga slags höljen, ett aggregat av magnetiskt sammanhållna atomer och molekyler”. (5)

Henry T Laurency nämner i flera verk besökare från andra planeter men endast en gång kommenterar han tefatsproblematiken. Detta sker i ett brev till en god vän skrivet den 12 oktober 1965. Sannolikt har brevskrivaren frågat honom hur han ser på ufofrågan. Svaret blir följande: ”Beträffande ”tefaten” vet jag ingenting och har aldrig intresserat mig för några slag av ”fenomen”. I och för sig finns det ingenting orimligt i själva saken. Invånarna på Venus ha utom eterhölje ett grovmateriellt aggregathölje förvillande likt en organism. De äro långt före oss i medvetenhetsutvecklingen och ha löst sina ”fysiska problem”. De veta allt om oss, så besöken skulle vara till för att ge människorna något att tänka på. Resultatet tyder på att det hela förefaller meningslöst. För mig obegripligt”.

Laurencys påstående om att invånare på övriga planeter i solsystemet skulle ha fysiska kroppar men inte cellbaserade organiska som vi, har jag inte kunnat belägga i någon annan källa i den esoteriska litteraturen. Inte heller hos Alice Bailey som är en av huvudkällorna för Laurency. Men uppgiften är intressant särskilt när vi närmare studerar och jämför den med de tidiga kontaktpersonernas berättelser och upplevelser.

Den kontaktperson som kanske tydligast framhållit att de människor från Venus, Mars, Saturnus etc han träffade var helt fysiska, likt jordbor var George Adamski. Desmond Leslie konfronterade en gång Adamski med frågan om rymdmänniskorna kunde ha varit materialisationer. ”Dom var inga jädrans spöken”, blev svaret. (6) Adamski stod ända till slutet fast vid att de rymdmänniskor han träffade var precis som vi och levde och arbetade i hemlighet i vårt samhälle. Men Desmond Leslie berättar också att Adamski en gång förklarat för honom att ingen kan färdas till andra planeter i vårt solsystem i sin vanliga fysiska kropp och möta dess invånare. (7) Det tolkar Leslie så att den teosofiska förklaringen att venusianer etc lever i en för oss osynlig värld på sina planeter är riktig och att Adamski inte ville medge det för att inte förvirra allmänheten med esoteriska förklaringar. I ett mycket långt tillägg till andra utgåvan av Flying Saucers Have Landed (1970) försöker Leslie visa att Adamski inte vara en bluff trots att han påstod sig ha träffat venusianer. Han citerar en mängd teosofiska källor för att styrka sin tes att människor på våra grannplaneter inte lever i samma fysiska värld som vår. ”De gamla skrifterna förklarar att liv på Venus opererar på en högre oktav. Om därför en venusian vill besöka oss och kunna ses som fysiskt påtaglig måste han reducera sina vibrationer. Följaktligen blir personer som Adamski upprörda vid påståendet att de inte var av kött och blod som vi.” (8)

Det kan vara intressant att jämföra de uttalanden som gjordes av Borderland Sciences Research Associates (BSRA) angående Adamskis första kontakt. När Meade Layne, ledare för BSRA, läste i tidningen om Adamskis upplevelse i öknen den 20 november 1952 kontaktade han mediet Mark Probert. Vid en seans den 1 december 1952 frågade Meade Layne om det fanns någon verklighet bakom Adamskis berättelse. Genom kläraudiens meddelade en individ vid namn Yada di Shi´ite att han och hans grupp läst artikeln och besökt de inblandade vittnena och lyssnat till deras konversationer och tankar. De hade också besökt platsen för händelsen. Yada fortsätter:

”Historien är i huvudsak sann. Farkosten landade och Mr. Adamski hade en konversation med piloten på farkosten. Men broder Adamski var så upphetsad att han inte klart minns allt som sades. Den här speciella farkosten kom från planeten Venus. Men vi måste påminna er om att på grund av den intensiva hettan på planeten, beroende på närheten till solen, och en atmosfär fylld av koldioxid, gör att det knappast är troligt eller snarast omöjligt att varelser med samma organiska struktur som människan kan leva på dess yta. Dessa venusvarelser lever i planetens etervärld.” (9)

Den esoteriska förklaringen vann dock aldrig någon vidare anslutning bland Adamskis medarbetare runt om i världen. Och man fortsätter än i dag att hävda att rymdmänniskorna från våra grannplaneter är lika fysiska som jordmänniskor. Att detta skapar problem för trovärdigheten för nutida Adamskianhängare är uppenbart. Man tvingas ta till ganska absurda konspirationsteorier för att försvara sin ståndpunkt. Den klassiska Adamskirörelsen är numera en tämligen liten skara. Men ännu fortsätter Glenn Steckling att hålla traditionen levande genom sitt arbete med The Adamski Foundation i Vista, Kalifornien. Den startades 1965 av Adamskis medarbetare Alice Wells. Vid hennes död 1980 tog Fred Steckling över ansvaret och i dag är det alltså hans son Glenn som för facklan vidare.

För att få en uppdaterad bild av hur Glenn Steckling bedömer Adamski skrev jag ett mejl som han besvarade den 29 november 2010. Glenn berättar att han själv vid flera tillfällen träffat samma rymdmänniskor som Adamski mötte. Den individ som fick namnet Orthon mötte Glenn för 25 år sedan. Sedan dess har han vid flera tillfällen träffat andra rymdmänniskor från samma grupp. Senaste mötet var för åtta år sedan. Glenn förklarar att de inte åldras som vi och att deras ålder ligger mellan 250-500 år. På den explicita frågan hur de kan leva på Venus om de är organiska som vi säger Glenn att vi är utsatta för en gigantisk konspiration från myndigheterna. De känner till rymdbesöken men gör allt för att hindra sanningen att komma ut. Bland annat försöker man genom att sponsra skräckfilmer om onda rymdmänniskor få allmänheten att frukta rymdbesök och blanda bort korten.

Glenn menar att de flesta forskare och tekniker hålls okunniga och sanningen förutom de få som vet vad som verkligen försigår? Genom att så få avläser och kalibrerar instrumenten så når inte sanningen mer än en mycket liten grupp som kontrollerar informationen. Han avslutar: ”Jag kan försäkra dig att George inte missförstod sina rymdkontakter. Jag har haft förmånen att känna George Adamski och också möta några av hans kontakter och de är precis vad de påstår sig vara; mänskliga varelser från våra grannplaneter, lika fysiska som du och jag och lever på ytan av samma typ av fysiska planet som vi.”

Med undantag för Adamski var de flesta av det tidiga 1950-talets kontaktpersoner eniga om att rymdmänniskorna inte levde i samma fysiska värld som jordmänniskor även om man använder lite olika terminologi för att förklara saken. De rymdmänniskor som vid flera tillfällen kontaktade Orfeo Angelucci är tydliga med att deras farkoster är ”eteriska” men kan på ett ögonblick attrahera materia så att farkosterna blir synliga för jordmänniskor. Det gäller även rymdmänniskorna som i vanliga fall lever i dimensioner som är okända i vår värld. (10)

Vid ett tillfälle möter Orfeo Angelucci en av rymdmänniskorna vid en bussterminal. En man klädd i vanlig kostym och hatt. Mannen ger följande förklaring: ”Förra gången du såg mig, Orfeo, var jag i en inte fullt synlig projektion i din tredimensionella värld. Syftet var att ge dig en uppfattning om vår verkliga form. Men i kväll kan du se mig helt materiell. Om du inte visste vem jag var skulle du inte kunna skilja mig från någon av dina medmänniskor. I kväll är jag ingen halvfantom utan kan röra mig bland människor som människa… Nu vet du att vi kan uppträda och fungera som vanliga människor.” (11)

Lite mera komplicerat blir det när det gäller Daniel Fry. I september 1970 besökte Fry bland annat Sverige och höll flera föredrag där han berättade om sina möten med den rymdman som han kallar Alan och den organisation, Understanding, som blev ett resultat av kontakten. Alan ger sig ut för att vara amerikansk medborgare och har ett pass som Fry skaffat honom. Han är bosatt i Kairo och är officiellt representant för en import- och exportfirma men i själva verket försöker han bidra till fred i Mellanöstern. Det ovanliga med Alan är att han inte säger sig komma från någon planet utan har fötts ombord på ett rymdskepp. Vid en katastrof på jorden för mycket länge sedan flydde en del människor i rymdskepp och har sedan dess levt i dessa. Vi är alltså hans släktingar. Enligt Fry ser Alan ut som en medelålders herre. Han har ljusbrunt hår och blå ögon. Däremot skulle en läkare göra ”chockartade upptäckter” om de undersökte Alan. Bland annat skulle man upptäcka skillnader om man gav honom blodtransfusion. ”Våra blodtyper passar nämligen inte Alan”, enligt Fry. (12) Däremot nämner han inget om andra dimensioner.

En lite annorlunda komplikation uppstår när det gäller Howard Menger. I sin bok From Outer Space to You berättar Menger om sina många kontakter och samarbete med rymdmänniskor från planeter i vårt solsystem. De rör sig i vårt samhälle och han får vid några tillfällen åka med i deras farkoster. Även om alla kontakter är mycket fysiska och påtagliga så förklarar rymdmänniskorna ändå att de inte normalt fungerar i samma värld som jordmänniskor. Menger skriver: ”… på Venus och Saturnus är vibrationerna mycket högre och kropparna mera subtila (tenuous); och om en jordmänniska i fysisk kropp skulle resa dit skulle han sannolikt inte se de livsformer som vibrerar snabbare än hans egen – lika lite som han kan observera de andliga livsformerna på sin egen planet. Såvida personens fysiska kropp inte genomgick en viss process skulle han inte kunna se varelser på andra planeter.” (13)

Timothy Good intervjuade och tillbringade mycket tid med Howard Menger 1978. Då var Menger tveksam till om det var människor från andra planeter han träffat. Snarare trodde han att det kunde röra sig om en högre civilisation boende på jorden som har funnits här i tusentals år. (14) När Rolf Rodehag, pilot och god vän till familjen Menger, frågade om detta uttalande 1982 svarade Howard: ”Jag tar tillbaka allt jag sagt om att de kommer från Venus, Mars etc”. (15) Istället för rymdmänniskor talar han nu istället mera neutralt om ”besökarna” – the visitors. Det är också den term han använder i den bok, The High Bridge Incident: The Story Behind the Story som utkom 1991. (16)

När det gäller George Van Tassel är uppgifterna också svårtolkade. På många nätsidor sägs att den varelse, Solgonda, han mötte på sina ägor vid Giant Rock, Kalifornien den 24 augusti 1953 var en venusian. Farkosten som Van Tassel fick besöka var av samma klockformade typ som de George Adamski beskriver. Men jag har inte funnit någon källa där Van Tassel själv säger att Solgonda kom från Venus. I en intervju som finns publicerad på YouTube förklarar han att mannen från farkosten inte sa var han kom ifrån.

I sin tidskrift Proceedings förklarar Van Tassel att det både finns rymdmänniskor som normalt är synliga för oss och de som lever i andra ”frekvenser”. ”Många av de rymdmänniskor som besöker oss kommer från livsnivåer som gör att de måste sänka sin kropps vibrationer för att bli synliga för oss…De har utvecklat metoder som gör att de kan ändra sina kroppars vibrationer till vårt synfält lika lätt som vi kan kondensera ånga till vatten och sedan frysa den till is…” (17) I sammanhanget kan det vara intressant att notera att Van Tassel även beskriver ett litet instrument som rymdmänniskorna har på sig. Genom en lätt tryckning på ”kristallbatteriet” kan de få ljuset att böja sig runt kroppen så de blir osynliga. Men det är inte någon form av materialisation. De är fortfarande lika fysiska. (18)

I augustinumret 1954 av Ray Palmers tidskrift Mystic Magazine presenterades en av de mest fascinerande artiklar jag någonsin läst angående fysiska kontaktfall. Intressant inte minst ur esoterisk synpunkt. Med den något sensationella rubriken Venusians Walk Our Streets beskrev journalisten Paul M. Vest sina upplevelser i Santa Monica, Kalifornien, sommaren 1953. Denna artikel har återgivits i flera tidskrifter, bland annat Round Robin och de svenska Brevcirkeln Arcanum, Seklet samt UFO-Information. (19) Paul Vest beskriver sig själv som något av en skeptiker men är samtidigt väl bevandrad i den esoteriska traditionen och har bland annat skrivit artiklar om Helena Blavatsky och Alica Bailey. Han beskriver sin bakgrund sålunda: ”Jag har mött svamis, yogier, medium, klärvoajanter, mystiker och messiasfigurer i mängder, men jag har aldrig låtit mig duperas av någon av dem, inte heller de som varit ärliga men självbedragna. Jag har också mött flera personer som jag tveklöst igenkänner som verkliga andliga adepter; likaväl som jag har känt ett antal sensitiva eller medier som varit ärliga, uppriktiga och haft förmågan att kunna producera autentiska paranormala fenomen.” (20)

I juni 1953 fick Paul Vest ett telefonsamtal från en person som introducerade sig som Bill. Han ville träffa Paul och hänvisade till hans artikel The Secret Wisdom Behind the Great Religions i Fate Magazine, maj 1953. De stämmer möte vid en busshållplats i Santa Monica men bussen som Bill skulle ha kommit med stannar inte vid hållplatsen utan kör förbi. Paul är i färd med att återvända till sin bil när han hör en röst ropa sitt namn. Vid busshållplatsen står plötsligt Bill. De skakar hand och Paul upplever att sin gästs hand som om den saknade underliggande benstruktur. På frågan hur Bill kom hit svarar han undvikande.

De färdas hem till Paul Vests våning och slår sig ner för en pratstund. Den gåtfulle Bill beskrivs på följande sätt: cirka 180 cm lång, kanske runt 30 år, mörka, närmast svarta ögon, mörkt och vågigt hår. Huden är exceptionellt vit, med en närmast blåaktig ton. Höga kindknotor som tillsammans med ögonen ger ett närmast orientaliskt utseende trots att han uppenbarligen inte var en äkta oriental. Öronen är ovanligt små och spetsiga. Fingrarna långa, smala och så släta att de tycktes vara utan leder. Bill talar engelska utan accent men hans röst har en ovanlig klang. Paul får en inre känsla av att hans gäst är en mycket ovanlig besökare.

Efter några inledande fraser frågar Bill: ”Har du hört talas om Orfeo Angelucci?” Paul svarar nekande och Bill förklarar att Orfeo är den första jordmänniskan som gjort en färd i yttre rymden i vad som populärt kallas ett flygande tefat. Paul tror först att det är ett skämt men förstår att Bill är helt uppriktig. Skeptisk frågar Paul om han verkligen tror att Orfeo Angelucci färdats i ett flygande tefat?

”Ja, jag kan bekräfta det. Men Orfeo behöver hjälp nu! Det är det huvudsakliga skälet till att de skickat mig med en önskan om att du hjälper honom att berätta om sina upplevelser för fler människor. De är väl medvetena om ditt djupa intresse och ovanliga erfarenheter vad gäller metafysik, religion och det paranormala.” (21) Paul Vest ställer den naturliga frågan vilka de mystiska ”de” är. Bill förklarar att han skulle tvivla om han avslöjade sanningen men att Paul kommer att förstå svaret lite senare. Och efter en stunds konversation får Paul klart för sig att hans gäst verkligen är en besökare från en annan värld. Trots att det först skrämmer honom känner han snart en djup känsla av vänskap och samhörighet med denna ovanliga man.

Bill lånar telefonen och ringer upp Orfeo Angelucci för att arrangera ett möte mellan Orfeo och Paul. Därefter berättar han att de utomjordiska besökare som kontaktat Orfeo är högt utvecklade eteriska väsen och att han definitivt inte tillhör dem. Venusianerna från vår grannplanet är av en mera materiell evolution och även om det finns vissa fysiologiska skillnader så skulle människor i de flesta fall ta dem för vanliga jordmänniskor. Bill nämner också att våra nuvarande teorier angående atmosfären och ytförhållandena på Venus är  felaktiga.

Bill ger Paul namn, adress och telefonnummer till ett dussintal personer i södra Kalifornien som antingen kontaktats av rymdmänniskor eller studerar frågan. Han nämner till exempel att George Adamski mött och talat med utomjordingar. En del av de kontaktade hade inte riktigt kunnat hantera upplevelsen och deras fantasi hade tagit överhanden. Bill förklarar också skälen till sekretessen och försiktigheten i kontakterna: ”På er jord kan en skillnad i hudfärg, religion, tillhörighet till en annan ras eller land eller något annat trivialt orsaka djurisk ondska, ohygglig brutalitet och slaktandet av millioner människor. Blir du då verkligen förvånad när jag nämner att människor på andra planeter betraktar jorden på samma sätt som ni ser på ett näste av giftiga ormar som biter varandra till döds. Mycket av det bitandet sker med ord, attityder, diskriminering, intolerans och en mängd andra dödande psykologiska vapen… Jorden, sorgens planet, är en av de hårdaste och svåraste evolutionsvägarna i hela kosmos.” (22)

Strax innan Bill skall ge sig av säger han till Paul att han förmodligen kommer att tvivla på att det här besöket har hänt och att han därför skall kontakta de personer han fått adressuppgifter på. Speciellt ska ha kontakta en reporter (Mortimer Bane-pseud) på Los Angeles Times. Bill lovar att ta kontakt igen när artikeln om Orfeo Angelucci har publicerats. Paul kör Bill till busshållplatsen och ser honom gå ombord på bussen till Los Angeles.

Paul Vest kontaktar Mortimer Bane på Los Angeles Times. Han berättar att en dag i februari 1953 kommer en man in, presenterar sig som Mr. Wheeler och påstår att han är från Venus. Beskrivningen passar exakt på den man Bill som Paul träffat. Max är van vid udda typer och knäppgökar så han betraktar det hela som ett bisarrt skämt. Då tar mannen och drar tumnageln över Mortimers skrivbord och det blir ett drygt en centimeter djup avtryck. Reportern misstänker fortfarande att det hela är ett någon form av trick eller skämt och ber mannen återkomma dagen därpå.

Nästa dag återvänder Mr. Wheeler tillsammans med en kamrat som verkar vara närmast en tvilling. Mortimer har då skaffat en metallbit av härdat stål och han frågar om mannen kan göra om bedriften med skrivbordet fast i stålbiten. Han tar stålet och låter tummen glida över ytan, vilket skapar en drygt en centimeter djup spricka. Nu blir Mortimer lätt nervös och börjar undra vem mannen egentligen är. Metallbiten lämnades senare till Smith-Emery Company, ett laboratorium i Los Angeles som konstaterade att det krävdes en kraft på 770 kilos tryck att åstadkomma sprickan. Men man kommenterade också att en sådan kraft skulle istället ha krossat denna typ av metall.

Paul Vest kontaktar Orfeo Angelucci som han lovat och skriver en artikel om hans upplevelser vilken publiceras i Mystic Magazine, november 1953. Paul frågar Orfeo och hans fru Mabel om den mystiske mannen som hälsade på dem. Mabel förklarar: ”Åh, den där mannen gav mig kalla kårar. Han ringde på dörrklockan en dag och presenterade sig med ett ovanligt namn som jag inte kommer ihåg. Han verkade veta allt om oss. Det skrämde mig – det var något underligt och rent av övernaturligt med honom.” (23)

Paul Vest ägnade en hel del tid åt att kontakta de personer vilkas namn och adress han fått. En del hade mött Bill endast kort och inte alla visste vem han var eller sambandet med flygande tefat. Efter att artikeln om Angelucci publicerats kontaktade Bill Paul Vest igen och förklarade att han var nöjd med resultatet, men att det skulle dröja länge innan jordmänniskor började förstå besökarnas verkliga natur och de flygande tefaten.

Flera ufologer har skrivit om den märkliga historien med Mr. Wheeler. Den första att publicera händelsen var John Cutler med artikeln Venusians in Los Angeles, publicerad i BSRAs tidskrift Round Robin 1953. (24) Cutler kommer med den intressanta uppgiften att FBI har en fullständig rapport med fallet Mr. Wheeler men den är delvis hemligstämplad. Lite mer uppgifter ger James Crenshaw i artikeln The Great Venusian Mystery, publiserad i Fate  1966. (25) Mr. Wheeler undrade om journalisten på Los Angeles Times kunde ordna honom ett jobb. Han kontaktade Hatch Graham på Los Angeles County Public Defenders Office, som behövde någon som letade efter försvunna personer, eftersökta i samband med rättegångar. Mr. Wheeler fick en tillfällig anställning Det visade sig att han kunde hitta personer på några timmar som experter sökt efter i månader. Det var som om han hade ockulta förmågor. Men anställningen blev kortvarig. Wheeler dök inte upp till jobbet en dag efter att Mortimer Bane förslagit att de skulle kontakta FBI för att undersöka den mystiske venusianen.

”Ett av de märkligaste tefatsfall jag någonsin blivit involverad i”, konstaterar den skeptiske ufologen James Moseley i sin bok The Wright Field Story. Han besökte sin vän Manon Darlaine under en resa till Kalifornien 1953 och tillsammans intervjuade de både journalisten Mortimer Bane och advokaten Hatch Graham. Bane ger följande beskrivning av Mr. Wheeler och hans kompanjon: ”Han och den andra mannen verkade inte abnorma, bara lite märkliga. Ögonen satt längre ifrån varandra än normalt och de hade små öron men inte onormalt små. De var rödbruna i hyn med breda näsborrar. Bara tillräckligt märkliga för att göra dig lite osäker även om du inte kunde sätta fingret på vad det var… De pratade inte som lodisar. Faktum var att deras engelska var perfekt, förutom att de använde några ord fel.” (26) I en senare artikel, skriven 1996, påstår James Moseley att reportern på Los Angeles Times egentligen hette Maurice Beam. (27)

Enligt Paul Vest besökte Mr. Wheeler flera av de tidiga amerikanska kontaktpersonerna. En av dessa var George Van Tassel som nämner mötet i flera artiklar i sin tidskrift Proceedings. (28) Några månader efter att Wheeler försvunnit från sitt arbete i Los Angeles kom han till Van Tassels egendom vid Giant Rock i Kalifornien. Där demonstrerade han för drygt 20 vittnen en liten kristallapparat som gjorde honom osynlig. Ufologen William Hamilton intervjuade ett av vittnena som var med vid tillfället, George Van Tassels svärson Dan Boone. Han hade mött två män och två kvinnor i en butik i Yucca Valley där de frågade Dan om vägen till Giant Rock. Ledaren för gruppen var en lång, mörk, stilig man. Dan erbjuder sig att visa vägen och de kommer fram en lördagskväll lagom till det meditations- och channelingmöte som George Van Tassel hade i grottan under Giant Rock. Gruppen deltar i mötet och en av de främmande männen tar fram ett liten kristalliknande föremål som han lätt trycker på, varvid han försvinner ur allas åsyn, för att strax bli synlig igen. Dan Boone ber honom göra om försöket och Dan sträcker sig mot mannens skuldra och kan känna hans kropp trots att han är osynlig. William Hamilton intervjuade Dan Boone och även ett kvinnligt vittne cirka tre år efter händelsen. (29) George Van Tassel skriver, som jag tidigare nämnt, att det finns rymdmänniskor som är både fysiska som jordmänniskor och de som är på en högre eterisk nivå. I en artikel förklarar han att en del händelser som verkar som materialisationer i själva verket utförs med tekniska hjälpmedel. Med hänvisning till besöket i Giant Rock skriver Van Tassel: ”Mycket har sagts om att dagens rymdmänniskor kan materialisera och dematerialisera sig. Jag kan ärligt säga att jag har sett och talat vid en av dem som på ett ögonblick försvann ur min åsyn men jag kunde fortfarande röra vid honom precis där han försvann.” (30)

I januari 2012 började jag en mejlväxling med en amerikansk man som berättade att han sedan många samarbetade mycket nära med den grupp rymdmänniskor som ursprungligen kontaktade George Adamski, George Van Tassel, Orfeo Angelucci med flera. Mannen, som jag här kallar James, vill tillsvidare vara anonym eftersom han enligt egen uppgift arbetar med flera projekt tillsammans med den grupp rymdmänniskor som leds av den individ som går under namnet Mr. Wheeler och som Paul Vest mötte i Santa Monica. Det är naturligtvis för mig svårt att bedöma trovärdigheten i vad James berättar men hans informationer är intressanta och jag relaterar en del av dessa här.

James blev inblandad i ufofrågan 1985 när han träffade Dorris Van Tassel, hustru till George Van Tassel i andra äktenskapet. Dorris heter tidigare Andre och var släkt med den kände polarfararen S A Andrée. Dorris kände de flesta av de tidiga kontaktpersonerna i Kalifornien och var själv i kontakt med och samarbetade med gruppen kring Mr. Wheeler. Något hon berättade om vid Daniel Frys UFO Bicentennial i Tonopah, Arizona 23-25 april 1976. (31) Hon var kiropraktor och healer och under 1950- och 60-talet drev hon ett hälsoinstitut (health resort) bara drygt 20 kilometer från George Adamskis Palomar café. Det var genom Dorris Van Tassel som James första gången mötte rymdmänniskorna. I ett mejl skriver han: ”Innan jag hade mina första ”besök” var jag en fullständig skeptiker. Och vid ett tillfälle sa jag till dem, ge mig personliga bevis  - och den frågan behöver jag aldrig ställa mer. När du får bevis är det som om världen du kände inte finns längre… Jag kommer ihåg den första gången när det var omkring fem rymdmänniskor som pratade med Mrs. Van Tassel i hennes hus medan jag bara iakttog. Plötsligt vände sig en av männen mot mig, tittade mig i ögonen och log vänligt. Sedan vände han sig sakta mot köksväggen och gick rakt igenom väggen. Jag studerade detta mycket noga när han sedan kom tillbaka in. Jag kan lova dig att sådana upplevelser påverkar våra sinnen djupt och stör oss för vi kan inte förstå det.” (32)

Enligt James är den grupp på elva rymdmänniskor han samarbetar med från Venus. Jag har flera gånger frågat om de har en organism som vår. James säger att Wheeler inte har blod som vanliga människor utan hans kropp är klorofyllbaserad. Han äter inte utan assimilerar energi från luften. Han har förmågan att förflytta sig var han vill och uppträda i vilken form han själv önskar. Gruppen kring Wheeler lever på hemlig ort i Kalifornien. James berättar att han under de senaste tjugo åren försökt samarbeta med flera intresserade människor men när de verkligen fått se farkosterna har de flesta blivit rädda och givit sig av. Kontakterna med Wheeler och hans grupp sker ofta genom att James får ett telefonsamtal att åka till en viss plats t ex. ett motell. Ibland hämtar Wheeler honom i bil.

Enligt James var de publika kontakterna på 1950-talet en test från rymdmänniskornas sida för att se hur vi reagerade på deras närvaro. Hundratals personer kontaktades och föreslogs olika projekt för att hjälpa jordens utveckling. Men de flesta klarade inte kontakterna och bara cirka en procent lyckades med sina projekt. Rymdmänniskorna insåg att vi är mycket obalanserade och opålitliga. En del av kontaktpersonerna tappade alldeles fattningen och började fabricera egna historier när kontakterna upphörde. Detta var enligt James vad som bland annat hände George Adamski. All berömmelse steg honom åt huvudet och han försökte rida vidare på vågen med egna berättelser. På många sätt är rymdmänniskorna besvikna på oss.

I flera mejl försöker James förklara hur det verkligen känns att stå i kontakt med dessa individer. Och hur viktigt det är att han inte sviker deras förtroende som så många andra gjort: ”För mig är dessa rymdmänniskor verkliga och påtagliga, inte bara ord på papper i de högar av material du har. Där har du skillnaden. För mig är detta verklighet (a real affair). Du har inte sett, talat med, känt händerna, sett ögonen, känt deras dofter eller upplevt den kärlek de utstrålar. Det har jag.” (33)

Så hur skall man bedöma alla dessa påståenden om kontakter med en utomjordisk grupp? Ur esoterisk synpunkt finns det inget orimligt i själva tanken. Den esoteriska traditionen talar ofta om hjälp från utomjordiska besökare från våra grannplaneter. Frågan är förstås om dessa individer är vad de utger sig för att vara? Som vi såg spekulerade Howard Menger att de kanske stället kunde vara en hemlig jordbaserad grupp. Med tanke på deras förmågor att försvinna i tomma luften etc är de då närmast att jämföra med den esoteriska traditionens adepter eller planetväktare. Frågan får lämnas öppen.

Noter

1. H.P. Blavatsky. ”The Secret Doctrine. Vol 1. – Cosmogenesis”, Theosophical University Press. Pasaden ,California, 1970, s. 133. Se även vol 2, s. 701.

2. “The Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. Transcribed and Compiled by A.T. Barker”. The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India, 3. uppl. 1979, s. 116.

3. Alice Bailey. “A Treatise on Cosmic Fire”. Lucis Press, London, 1973, s. 368.

4. Henry T. Laurency. “Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1987, s. 259.

5. Henry T. Laurency. ”Livskunskap tre”. Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1989, s.330.

6. Desmond Leslie, George Adamski. ”Flying Saucers Have Landed”, revised and enlarged edition, Neville Spearman, London, 1970, s. 250.

7. Ibid. s. 259.

8. Ibid. s. 266.

9. “The PhoenixArizona Gazette Story of Nov. 24, 1952”. The Journal of Borderland Research, vol. 28, no. 1, Jan-Feb 1972, s. 30.

10. Orfeo Angelucci. “The Secret of the Saucers”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin, 1955, s. 43.

11. Ibid. s. 56.

12. Göran Frankel. “Intergalaktisk federation arbetar på lösning av MÖ-krisen?”, Helsingborgs Dagblad, 6 sept. 1970.

Ingmar Kommonen. ”Dr Fry verkligen övertygad om att flygande tefat finns. Jag har själv åkt med ett”, 17 sept. 1970.

13. Howard Menger. ”From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W. Va., 1959, s. 126-127.

14. Brev från Timothy Good 27 februari 1984.

15. Intervju med Rolf Rodehag 16 juli 1985.

16. Howard och Connie Menger. ”The HighBridge Incident: The Story Behind the Story”, Eget förlag, 1991.

17. George Van Tassel. “Materilization and de-materialization”, Proceedings, vol 3:8, June 1955, s. 9-11.

18. George Van Tassel. “The Perfect Defence”, Proceedings, vol. 6:2, May-June 1958, s. 9.

19. Round Robin. The Journal of Borderland Research, vol. 38:2, March-April 1982.

Brevcirkeln Arcanum, brev 69, februari-mars 1994.

Seklet, nr. 2-3, 1968.

UFO-Information, nr. 10, 1970.

20. Paul M. Vest. “Venusians Walk Our Streets”, Round Robin, vol. 38:2, March-April 1982, s. 3.

21. Ibid. s. 3.

22. Ibid. s. 6-7.

23. ibid. s. 10.

24. John Cutler. “Venusians in Los Angeles”, Round Robin, vol. 9:4, Nov-Dec. 1953.

25. James Crenshaw. “The Great Venusian Mystery”, Fate, vol. 19:6, Juni 1966.

26. James Moseley. “The Wright Field Story”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1971, s. 14

27. James Moseley, “The dawn of the flying saucer era”, UFO Universe, vol. 6:1, Spring 1996, s. 42.

28. George Van Tassel. “Authors – hearsay – and facts”, Round Robin, vol. 4:4, juli 1956, s. 6.

29. William Hamilton. “Alien Magic”, UFORCES, Lancaster, Ca., 1989, s. 9-10.

30. George Van Tassel. “Materialization and de-materialization”, Proceedings, vol. 3:8, juni 1955, s. 9.

31. UFO Bicentennial, Understanding, vol. 21:5, June 1976, s. 5.

32. Mejlkorrespondens med James 25 och 26/2 2012.

33. Mejlkorrespondens med James 22/10 2012.

“We do not wish… to prove conclusively to the public that we exist. Please realize the fact that so long as men doubt there will be curiosity and enquiry, and that enquiry stimulates reflection which begets effort.”
The Mahatma Letters to A. P. Sinnett

11. Ufobaser och retreat

En av de mera fantasieggande rapporterna om ufobaser finns dokumenterad i en artikel av den brittiske ufologen J.B. Delair, knuten till organisationen Contact International. (1) Under 1953-54 observerades en mängd ljusfenomen och okända farkoster i västra Costa Rica. De rapporterades framförallt kring staden San Carlos och vulkanen Arenal. Flera expeditioner sändes till platsen bland annat från den katolska organisationen Catolico Costarricense under ledning av överstelöjtnant Eduardo A. Mendoza. De intervjuade en mängd vittnen och fann även platser som tycktes ha utsatts för en oerhörd hetta. Rapporter från området publicerades regelbundet i tidningen Ultimas Noticias, utgiven i huvudstaden San José.

De många uforapporterna och ryktena om att farkoster setts gå ner i kratern till vulkanen Arenal fick myndigheterna att skicka ett undersökningsteam till området i april 1955. En journalist på Ultimas Noticias intervjuade en av deltagarna i expeditionen, Aquiles Hidalgo, som efter tre dagars strapatser gav följande uppseendeväckande rapport: ”Kraterns botten fungerar som en gigantisk luftsluss, kamouflerad så att när vi nådde toppen av kratern uppfattade vi det som en illusion och att det inte fanns något ovanligt här trots att vi observerade okända flygande föremål närma sig kratern och gå ner i den när vi var på väg upp… Jag såg den döda vulkanen Arenals krater öppna sig för att släppa in ett gigantisk flygande tefat som var mer än 100 meter i diameter… Vi observerade också ett stort flygande tefat med bländande ljus stiga upp från den öppna kratern.” (2)

James Bond-entusiaster noterar säkert likheten med filmen You only live twice, från 1967. Den bygger bara delvis på Ian Flemings roman med samma namn, publicerad 1964. I filmen upptäcker Bond att ärkefienden Ernst Stavro Blofeld och hans organisation S.P.E.C.T.R.E. har byggt en hemlig raketbas i en vulkan varifrån de sänder upp raketer som kidnappar både ryska och amerikanska rymdkapslar med sina astronauter. Även här öppnar sig vulkanen, som ligger på en ö utanför japans kust, för att släppa ut en raket. Likheten med vulkanen Arenal som släpper ut ett flygande tefat är slående. Man skulle kunna tro att rapporten från Costa Rica inspirerats av James Bondfilmen men så är inte fallet eftersom händelserna vid Arenal inträffade mycket tidigare. Manus till filmen skrevs för övrigt av den brittiske författaren Roald Dahl. Kanske han hade hört talas om rapporterna från Costa Rica och fick idén till en scen i James Bondfilmen?

Det finns en mängd påståenden och rapporter om hemliga ufobaser runt om i världen. Likaså finns det i den esoteriska litteraturen åtskilliga referenser till att planetväktarna har dolda baser, retreat, i flera länder, vilka endast kan besökas av de som nått en viss andlig nivå och arbetar inom väktarnas organisation. Av ufokontaktpersoner är det Howard Menger som varit tydligast med att det finns en koppling mellan tefaten och andliga broderskaps baser. I From Outer Space to You skriver han: ”Det finns också rymdskepp, av något enklare utformning, som är byggda av människor på vår planet. Dessa personer står i kommunikation med och arbetar tillsammans med människor från andra planeter. Detta är människor som har en hög andlig kunskap och har nått en medvetenhet om naturens lagar; därför har de erhållit information om hur sådana skepp tillverkas.” (3) Menger gjorde, enligt vad han berättar, periodiska resor till en av rymdmänniskornas baser belägen i i en stor grotta i Pennsylvaniabergen. Där fanns både tefat och andra avancerade apparater, bland annat en slags platta av något plastliknande material som i olika färger visade personers emotionella tillstånd. (4)

Under en seans med det intressanta mediet Mark Probert, 28 november 1951, diskuterades ufo och andliga broderskap med en av den så kallade inre cirkelns medlemmar Yada di Shi´ite. Meade Layne ställer frågan var rymdskeppen landar på jorden:

”För närvarande pågår ett hemligt samarbete mellan rymdmänniskorna (Etherians) och vissa högre jordiska auktoriteter – du förstår, antar jag, att jag inte använder ordet högre i sin vanliga betydelse. Jag syftar på de som tillhör några av de hemliga broderskapen på jorden… Dessa individer (rymdmänniskorna-HB) har landat på en hemlig plats i Australien. De har inte bara varit i Skottland utan även besökt höga auktoriteter i England och också några av edra (USA-HB) män och kvinnor i högre ställning – Jag menar alltså de hemliga broderskapen.

Är några av dessa män och kvinnor regeringsrepresentanter?

Inte många, men några få är medlemmar av dessa broderskap… Ja, dessa besökare är helt mänskliga men det betyder inte att de kommer från någon materiell planet, utan från den eteriska parallellvärlden av dessa planeter… Ja, de materialiserar sig som mänskliga varelser, som vanliga människor, men friskare… Ja, denna kontakt har pågått under mycket lång tid – ända sedan jordens begynnelse.” (5)

Flera av 1950-talets kontaktpersoner tog upp sambandet mellan hemliga broderskap och ufobaser. Bröderna Ray och Rex Stanford blev mycket uppmärksammade genom sin bok Look Up, som publicerades 1958 och gavs ut på svenska av förlaget Parthenon 1959. I den svenska upplagan, som fick titeln Kontakt med rymdmänniskor, sägs följande: ”Rymdmänniskorna, deras skepp och baser, ockulta skolor, som bevarar uråldrig visdom, medlemmar i dessa brödraskap, deras huvudkvarter och fantastiska oupptäckta konstruktioner är… alla verkliga och påtagliga.” (6) Informationen kommer från bröderna Stanfords egna kontakter med rymdmänniskor. Med tiden blev de mera kritiska till både sina egna och andras påstådda kontakter men vidhöll ändå att det rörde sig om verkliga upplevelser. Sven Magnusson, redaktör för tidskriften Sökaren skrev 1967 till Rex Stanford för att höra hur han nu såg på de händelser som beskrevs i Kontakt med rymdmänniskor. I det brevsvar som publicerades i Sökaren säger Rex Stanford: ”Och våra egna upplevelser? Den detaljerade redogörelsen för detta i Look up… är riktig, och jag tvivlar inte på att det verkligen rörde sig om utomjordiska farkoster. Vad vi skrivit har inte berott på ”ungdomliga överdrifter”, ”oerfarenhet” etc.”  Till Sven Magnusson skriver också att de nu vill arbeta med objektiv ufoforskning utifrån de riktlinjer som föreslagits av Allen Hynek och Jacques Vallee. Ray Stanford hade därför startat Project Starlight International i syfte att samla fysiska bevis för ufos existens. (7)

I min tidigare bok Främlingar på vår jord redogjorde jag i korthet för den kontroversielle kontaktpersonen Richard Kieninger (1927-2002), grundare av new age-samhället Stelle i Illinois. Kieninger påstår sig ha blivit kontaktad av representanter för ett hemligt broderskap, som bland annat använder flygande tefat i sina operationer världen runt. Vad som framförallt fick mig intresserad av Kieninger och hans upplevelser var den tydliga kopplingen mellan flygande tefat och den esoteriska traditionen. Jag korresponderade med flera representanter för Stelle mellan 1979-1995 för att försöka få klarhet i och mera data kring denna fråga. I sin bok The Ultimate Frontier skriven under pseudonymen Eklal Kueshana säger Kieninger att det finns sju, som han kallar, ”mindre broderskap” och att ”var och en av dessa har ett fysiskt högkvarter dolt i ett bergområde (mountain retreat). De befinner sig långt från människors inblandning och vår civilisations intriger. Kort och gott, det går inte att identifiera eller finna dem.” (8) Ytterligare data om broderskapen publicerades 1978 i en skrift samt tolv kassettband under titeln On Becoming an Initiate. Det är en mera praktiskt upplagd kurs för den som aspirerar på den medvetenhetsutveckling som till slut för till kontakt med broderskapen och innehåller bland annat information om universella lagar och råd hur man utvecklar de tolv essentiala egenskaper eller dygder som är förutsättningen för fortsatt utveckling. Var och en av de sju brödraskapen riktar sig till olika psykologiska typer eller strålar och i kursen nämns även var nuvarande högkvarter är beläget. Följande tabell presenteras:

Namn                                  Inriktning                            Nuvarande högkvarter

Luciferian                           Effektivitet                         Schweiz

Essene                                 Kärlek                                 Pyrenéerna

Rosicrucian                         Praktisk läggning                Tyskland

Lemurian                            Balans                                 Kanada (Yukon)

Hermetic                             Precision                             Grekland

Coptic                                 Hängivenhet                       Egypten

Brahmic                              Broderskap                         Indien

I den esoteriska traditionens litteratur nämns ofta olika platser som baser (retreat) för broderskapens olika avdelningar (lodges). Men Richard Kieninger är den enda, vad jag känner till, som också beskrivit hur de tefat ser ut som används av medlemmar av broderskapen. I tidskriften Stelle Letter, juni 1966, ges följande information: ”Alla dessa farkoster uppvisar samma hisnande snabba acceleration och förmåga att ändra riktning ögonblickligen; men även om några är interplanetariska farkoster så är andra av jordiskt ursprung. De från vår planet är tefatsformade… med tre halvklotsliknande motorkapslar på undersidan. De utvecklades första av människan på den här planeten för ungefär tjugo tusen år sedan och har använts av medlemmar av de lägre broderskapen sedan dess. De använder en mekanisk antigravitationsanordning som drivs av motorer som kan utveckla åttio tusen hästkrafter… Dessa är huvudsakligen arbets- och förrådsfarkoster” (9)

Hösten 1979 ställde jag i ett brev följande fråga till Richard Kieninger: ”Hur har de mindre broderskapen lyckats hålla sina baser (retreat) med sina flygande tefat dolda under så många år när militären och CIA har så supersofistikerade instrument för att upptäcka och spåra det mesta?” Genom sekreteraren Nancy Laub fick jag följande svar från Kieninger: ”Lyckligtvis anlände ditt brev under Richards senaste besök i Stelle och jag fick tillfälle att ställa dina frågor till honom. Han log lite åt din första fråga angående broderskapens baser för sina flygande tefat och sa att det finns isolerade platser på jorden vilka är säkra för upptäckt och bröderna vet var dessa platser ligger.” (10)

I sin bok The Ultimate Frontier ger Kieninger många exempel på sina möten med representanter för broderskapen. Bröderna lever mitt ibland oss som vanliga människor och dyker upp i Kieningers liv, ofta vid oväntade tillfällen. Vid dessa möten får han råd och information om både privata problem och sitt arbete att bygga upp alternativsamhället Stelle utanför Chicago. Under en resa 1958 mellan Chicago och Arizona får han problem med bilen och tvingas stanna vid en verkstad för reparation. Där möter han för första gången ”John” som visar sig vara en av bröderna. Medan Richard väntar på att hans bil skall bli klar dyker en man upp och de börjar konversera. Han är en jovial man i femtioårsåldern, uppenbarligen en ranchägare, klädd i läderstövlar och comboyhatt. Ansiktet är solbränt väderbitet, fyrkantigt och maskulint med höga kindknotor som ger honom ett indianliknande utseende. Men ögonen är blå. Richard frågar honom om det finns något bra matställe i närheten och tillsammans vandrar de för att äta lunch. När de promenerat en bit tilltalar mannen honom med det namn som broderskapen gett Richard. Förvånad gör Richard det hemliga tecken som han fått för att identifera medlemmar av broderskapen. Mannen svarar med det korrekta svarstecknet och presenterar som kort som John. Därefter får Richard en del råd och tips rörande sitt uppdrag. (11)

Richard Kieningers tillfälliga möten med representanter för broderskapen beskrivs på i stort sett samma sätt som Howard Mengers möten med rymdmänniskor som lever ibland oss. Tidigare meddelade kodord eller särskilda tecken används som bekräftelse på att kontakten är riktig. Mengers maka Connie berättar i den självbiografiska Song of Saturn att det lokala postkontoret ofta användes som kontaktplats av bröderna. Howard mötte där någon person som gav honom ett kort meddelande eller ett dokument: ”En eftermiddag när Alyn (Howard-HB) kom ut från det lokala postkontoret mötte han en trevlig ung man enkelt klädd i en brun jacka och mörka byxor. Han hade ljusbrunt hår, rödbrun hy och alerta ögon. Med ett leende gav han kodordet till Alyn, vilket Alyn omedelbart kände igen som ett av sätten att identifiera vänner och agenter för besökarna från andra planeter.” (13)

Den som börjar forska kring The Stelle Group kommer snart att finna att Richard Kieninger inte var en särskilt pålitlig person eller källa. Han blev vid två tillfällen ombedd att lämna den grupp han själv startat bland annat på grund av alltför vidlyftiga sexuella kontakter med både gifta och ogifta kvinnor i Stelle. Det visar sig också att Kieininger hämtat en stor del av sin filosofi från en äldre grupp, The Lemurian Fellowship (14), vilken han tillhörde en tid. Det lilla samhället Stelle (15) fortsätter dock att fungera och utvecklas utan kopplingen till Kieningers idéer. Dessa har istället tagits om hand av en annan grupp i Texas, The Adelphi Organization (16).

Åtskilliga intressanta data om Stelle och Richard Kieninger har jag fått av Walter W. Cox, som under mer än trettio år var med och byggde upp det ursprungliga samhället och arbetade i nära samarbete med Kieninger. Efter att ha lämnat Stelle svarade Walter Cox under några år på frågor om kulter och sekter på siten AllExperts, men tyvärr har han tagit bort alla sina inlägg idag. Jag har dock sparat dessa och även den personliga korrespondens jag hade med Cox 2008. Han är mycket tydlig i sin kritik och betraktar Kieninger som mer eller mindre mytoman (fraud). I ett svar på AllExperts skriver Cox: ”För att summera det hela skulle jag vilja säga att Richard Kieninger visade mindre respekt för sanningen än någon person jag träffat. Han ljög om allt, stort som smått. Han ljög när det inte fanns något skäl att ljuga. (17) Den korrespondenskurs som utgavs av The Lemurian Fellowship gjorde Kieninger om till en personlig historia med exakta datum för kommande katastrofer, vilka aldrig inträffade. En tidigare medlem av Stelle kallade honom för ”Guds botemedel mot naivitet”. Men trots detta finns det enligt Cox information som talar för att Kieninger verkligen hade någon form av kontakter med ett broderskap men gravt missbrukade den kunskap han fick. Walter Cox anser fortfarande att den ursprungliga filosofin som boken The Ultimate Frontier förmedlar är en sund och riktig väg för andlig utveckling och han är i dag tacksam att Kieninger förmedlade denna kunskap och livssyn. I ett svar på en annan fråga förklarar han även att ”jag har ingen medveten kontakt med broderskapen, även om jag fortfarande tror på deras existens.” (18)

I en personlig korrespondens med Walter Cox, januari 2008, fråga jag vilka de grundläggande skälen var för hans tro på broderskapens existens. Han skickade mig då en kopia på det mycket utförliga svar han gav på AllExperts 2005. Källan till hans övertygelse är bland annat den upplevelse som en av hans goda vänner i Stelle, Victor, hade 1987. Victor heter egentligen något annat och jag har av Cox fått hans riktiga namn. Jag mejlade Victor 2008 för att höra hans version men fick inget svar. Enligt Cox vill Victor inte längre kommunicera om sin upplevelse men han har känt Victor i cirka femton år och bedömer honom som trovärdig.

1987 hade Victors äktenskap kraschat och hans fru hade lämnat Stelle med deras två barn. Trots att han var en viktig kugge i det lilla samhället började han tvivla på sitt engagemang, på broderskapens existens och allt som Kieninger sagt. En kväll bad han en tyst bön riktad till Gud och broderskapen: Om ni verkligen existerar ge mig något tecken på om jag skall fortsätta arbeta här eller om allt är bortkastad tid. Därefter gick han till sängs och vaknade nästa morgon av ett telefonsamtal. En röst säger: jag ringer med anledning om din fråga om Richard Kieninger och Stelle. Kanske vi kan arrangera ett sammanträffade? Ett datum bestämdes och vid rätt tidpunkt anlände en stor Mercedes till Victors hus. En äldre kinesisk man stiger ur tillsammans med en ung man ”Jim” som inte ser ut att vara mer än femton år. Victor tror att det är kinesen som han skall samtala med men det visar sig att det är den unge mannen.

Jim förklarar att detta är hans första uppdrag för broderskapen och att kinesen är en granne från deras hemstad Michigan som lovat köra honom eftersom han inte har något körkort ännu. Jims syfte är att uppmuntra Victor till att stanna i Stelle och arbeta vidare eftersom det var tveksamt om samhället skulle kunna utvecklas vidare utan honom. Jim berättar vidare att Richard Kieninger verkligen kontaktats av broderskapen som ung och fått en hel del information. Men ganska snart blev de medvetna om att Kieninger skulle missbruka kunskapen och de ordnade så att flera personer såg till att på olika sätt att minska skadorna av hans verksamhet. Baserat på den information Victor fick beslutade han att stanna i Stelle och hjälpte därefter till med utvecklingsarbetet så att det i dag är ett välfungerande samhälle. I mitten på 1990-talet började Victor fundera på om upplevelsen med Jims visit verkligen hade inträffat. Han lyckades spåra telefonnumret och Jim svarade något förvånad över att Victor lyckats spåra honom. Men han bekräftade den information han givit tidigare angående Kieninger och Stelle. När Victor ännu en gång lite senare försökte ringa Jim var dock telefonnumret avslutat och gick inte att spåra. (19)

Som slutgiltigt svar på min fråga om broderskapen svarade Walter Cox: ”Mina egna erfarenheter har övertygat mig om att jag har mentorer ”på andra sidan” som ser efter mig. Victors upplevelser kan också betraktas som bekräftande och jag bedömer det hela som en samordnande verksamhet från någon organisation för att påverka historiens utveckling. Men något absolut bevis för broderskapens existens är det inte, så min tro förblir inte mer än just – en tro.” (20)

Den som försöker få klarhet i var de olika baserna eller broderskapens retreat ligger möts av av motsägande påståenden, även om vissa platser alltid återkommer. Teosofen Dane Rudhyar refererar i sin bok Occult Preparations for a New Age till den amerikanske mysterikern och ockultisten Browne Landone, som, strax efter första världskriget, förklarade att de flesta tibetanska adepterna flyttat till ett retreat i Anderna, nära Titicacasjön eftersom de förutsåg den kinesiska invasionen. (21) 1984 skrev jag till Dane Rudhyar och frågade om han kunde ge lite fler referenser till Landones påståenden. I ett vänligt svar fick jag följande information: ”Tyvärr måste jag förklara att jag inte har något tryckt material av Brown Landone, som jag aldrig träffade. Jag bara läste, för många år sedan, en eller två artiklar han hade skrivit angående förflyttningen av några av de stora planetariska individerna (beings) från Tibet till Anderna… Landones påståenden bekräftades av en mig närstående person som avled för många år sedan och som bör ha haft kännedom om grundläggande fakta.” (22)

I Brown Landones bok Prophecies of Melchi-Zedek in the great pyramid and the seven temples (1940) ges en redogörelse för de sju platser på jorden där adepterna har sina retreat. I den svenska tidskriften Brevcirkeln 1966 (23) kunde man läsa artikeln Jordens sju Shangri-Las av Brown Landone, vilken baseras på hans bok. Artikeln är ursprungligen hämtad från The Malayan Theosophist och är tämligen utförlig men den finns ingen uppgift om varifrån Landone fick dessa data.

Det första Shangri-La ligger i Venezuela, en plats högt uppe bland bergen, på alla sidor omgiven av djupa klyftor och avgrunder. Det andra Shangri-La ligger i mellersta Afrika, 4300 meteröver havet i en ständigt is- och snöklädd bergskedja. Det tredje finns i nordvästra Tibet. Flera av dess adepter lämnade detta Shangri-La 1922 för att ansluta sig till ett annat retreat i Anderna. I Nordöstra Spanien finns det fjärde centrat i en dold, skålformad dal omgiven av höga bergskanter. Inte långt från Esterri och väster om Montserrat. Om detta retreat säger Landone: ”Här lever mer än tusen människor… i besittning av tidsåldrars visdom och med bekvämligheter överträffande de vi i dag har… De lever i glädje och fred, och arbetar med ungdomlig entusiasm tillsammans med andra mysteriegrupper på jorden för att åvägabringa en ny tidsålder med broderskap och fredlig samvaro.”

Det femte Shangri-La är beläget i Guatemala, även det långt uppe bland bergen, ungefär 24 mil sydväst om Peten Itza. I dess centrum ligger en liten sjö. Det sjätte urgamla Shangri-La är beläget i Kaukasus. Trots att de lever i den eviga snöns regioner finns där en dal lika grönskande som Sydenglands slätter. Dalen ligger inte långt från berget Ararat men den kan endast nås via sidor av bergspass vars sidor av berg och is är nästan helt vertikala och sträcker sig bortåt 2000 meter upp. Det sista och största Shangri-La ligger i östra Anderna, högt upp bland tvärbranta avgrunder. Någon möjlighet att landa där med flyg finns inte. Endast inbjudna blir förda dit. Brown Landone förklarar att människorna som leder i dessa centra inte är några drömmare utan betydligt mera visa och praktiska än människorna i dagens nationer. Slutligen säger han: ”Det finns åtskilligt som jag inte kan berätta för er… av samma orsak som tystnadsplikten för en medlem av Frimurarorden, en prästman eller en militär befattningshavare.”

En av de tidiga ufologer och kontaktpersoner som påverkades av Brown Landone var George Hunt Williamson. Han gav sig också av till Anderna för att leta efter adepternas retreat. I den klassiska Other Tongues – Other Flesh skriver Williamsson att de sju Shangri-Las som nämns av Landone alla ligger på de huvudsakliga kraftlinjepunkter (faultlines) som omger jorden. Alla centra som bevarar den urgamla visdomen ligger på dessa kraftlinjer förklarar han. (24)

En av de kontaktpersoner som påstår sig ha blivit förd till ett hemligt retreat i Anderna är Enrique Castillo Rincon från Costa Rica. Hans helt fysiska kontakter inträffade mellan 1973-1975. Rincon är en av de mera intressanta kontaktpersonerna genom att han själv ställer sig frågande varför han kontaktades och om rymdmänniskorna som hämtade honom och i vilkas tefat han fick flyga verkligen var rymdmänniskor. Ett av kapitlen i hans bok UFOs a Great New Dawn for Humanity heter ”The Venusians – are they Venusian?” Han är dessutom kritisk till många av de ufosekter och andra kontaktpersoner han mött under åren: “Det är omöjligt för mig att berätta om alla typer av knäppgökar, jagade av CIA, FBI och MIB, som besökte mig vid ICEFE och ville ha hjälp. En gång fick vi till och med besök av ”Jesus och Maria och tre apostlar som påstod att jag var Moses…Så jag kom att förstå att de flesta forskare vägrade lyssna eller bry sig om UFO-frågan, på grund av denna hord av halvgalna, självutnämnda kontaktpersoner.” (25)

Ett intressant kapitel i boken heter The Shangri-La of the Andes. Den 23 december 1974 får Rincon uppgift att bege sig till en plats några mil utanför Caracas, Venezuela. Ett tefat landar och han möts av sin vanliga rymdkontakt som går under namnet Cyril. De flyger över Anderna och Cyril berättar att de skall besöka en bas i Andernas berg där Enrique skall få vidare utbildning. Platsen kallas av de som vistas där för ”Andernas virvel”. Basen ligger  3200 meteröver havet mellan två höga berg. Han får reda på att de är i Peru men Enrique uppfattar det som om de är ganska nära Bolivia. Tefatet landar på någon typ av hydraulisk plattform som sedan förs in i en tunnel i berget.

Här finner Enrique en behaglig bas med en värme på 16 grader Celsius. Under hans besök befann sig 318 personer på basen, en del hela familjer som vistas här en tid för studier. De får lära sig bland annat om universums lagar och återvänder sedan till sina respektive länder för att arbeta bland människorna. Enrique räknar till representanter från nitton olika länder. Endast en kvinna är med under hans besök. Genom sin överlägsna teknologi och kännedom om olika energier kan rymdmänniskorna skapa en ”magnetisk sköld” som fungerar som kamouflage för basen. De kan också kontrollera klimatet lokalt så där växer grönsaker, frukt och bär. Enrique får lära sig att rymdmänniskorna är här för att hjälpa planetens hierarki (Planetary Hierarchy) i en kritisk punkt i jordens utveckling. De försöker på olika sätt motverka de skrupelfria och rika maktmänniskor på jorden som genom sina handlingar orsakar det extrema våld och kaos som ödelägger människors liv. Det finns tyvärr också en annan utomjordisk grupp som infiltrerat jorden och som arbetar med manipulation, korruption och maktambitioner. I förordet till sin bok skriver Enrique Rincon: ”Mer än tjugo år har nu gått och jag vet fortfarande inte varför jag kontaktades. Var det en slump? Blev jag helt enkelt bara utvald för att förmedla ett budskap eller kunskap från stjärnorna? Varför blev jag, en medelklassmänniska tilldelad en så otacksam uppgift som denna, vilken har inneburit hån, förtal, tillmälen och öknamn mot min person och värdighet? ” (26)

I ett tidigare kapitel refererade jag teosofen Geoffrey Hodsons fråga till adepterna hur de kunde hålla sina retreat dolda för allmänheten, flygfotografering med mera. Han fick svaret att de använder en form av böjning (deflection) av ljusstålar. I Henry S. Olcotts dagbok, band två, finns en intressant skildring av ett liknande fenomen. Den 29 mars 1879 ber Helena Blavatsky en av sina medhjälpare, Mooljee Thackersey, ordna en vagn för att åka till en plats strax utanför Bombay. De anländer till en vacker villa vid stranden av havet. Mooljee blir mycket förbryllad eftersom han känner området väl och bott i Bombay hela sitt liv men aldrig någonsin sett eller hört talas om detta hus i området. Blavatsky ger Mooljee stränga order att vänta i vagnen och på inga villkor närma sig huset. Hon går mot ingången där en dörr öppnas av en lång hindu. Medan han väntar frågar Mooljee några trädgårdsarbetare vad det är för villa och hur länge den funnits. Men han får inget svar. När Blavatsky återvänder och de far tillbaka förklarar hon att mannen hon träffade var en av adepterna hon samarbetar med.

Händelsen förbryllar Mooljee starkt och han berättar om villan för en vän. Denne slår vad om 100 rupies att något sådant hus inte finns i Bombay. Blavatsky förklarar att det vadet kommer  han att förlora. Men Mooljee menar att han kan utan svårighet finna platsen igen. Henry Olcott ordnar en vagn och Mooljee, Blavatsky och Olcott ger sig åter av. Kusken följer exakt Mooljee anvisningar men trots intensivt letande finner han aldrig villan igen. På hemvägen förklarar Blavatsky att alla platser som bebos av adepter skyddas från intrång av illusionsskapande åtgärder, ibland med hjälp av elementalväsen. Den villa de besökt tillhörde en pålitlig agent för adepterna och kunde därför användas som vilo- och mötesplats för adepterna och deras lärjungar. Hon förklarar också att på samma sätt är adepternas stora bibliotek och museum över jordens historia dolda. Den som inte är inbjuden kommer enbart att finna stora bergsmassiv, djupa klyftor eller andra hinder. (27)

En intressant variant på förmågan att dölja platser ger Laurence W. Foreman i den tämligen okända kontaktskildringen Passport to Eternity (1970). Under sina utflykter i öknen utanför Los Angeles träffar Foreman en dag en person som han kallar Bill. Det visar sig att Bill tillhör en utomjordisk grupp som arbetar för att hjälpa människorna på jorden i sin utveckling. Foreman är från början väldigt fundersam över kontakten och misstänker att han av misstag kommit på något hemligt militärt projekt. Men Bill övertygar honom och presenterar ett budskap i stort sett i linje med den esoteriska traditionen.

Vid en av de första kontakterna när Foreman skall få se ett av tefaten som gruppen använder, anländer han till den vanliga kontaktplatsen i öknen. När han kört en liten bit på den sista avtagsvägen före platsen får han plötsligt syn på en klippvägg som hindrar vidare framfart. Eftersom han väl känner området sedan tidigare stannar han bilen mycket förbryllad. Foreman går ur bilen med tanke på att klättra över väggen: ”Jag sträckte mig för att klättra över men det fanns ingenting där. Jag drog tillbaka handen och väggen var fortfarande synlig. Jag återvände till bilen och funderade. Här syntes tydligt en vägg och ändå fanns den inte… Till slut tog jag mig samman, gick fram till väggen och passerade rakt igenom den. Jag vände mig om och tittade och där var väggen. Det gjorde mig minst sagt konfunderad. Efter att jag suttit ner en stund för att begrunda det hela insåg jag till slut att detta måste vara något som Bill var inblandad i. Jag passerade genom väggen igen, satte mig i bilen och körde långsamt rakt genom väggen. Vilken upplevelse! Fortsatte till den vanliga campingplatsen, mycket fundersam. Jag antar att jag borde blivit rädd men kände mig mest förbryllad.” (28)

Foreman gör i ordning sin campingplats och snart dyker Bill upp. Naturligtvis får han frågan om väggen. Bill skrattar och ursäktar sig med att de skulle ha stängt av den men Foreman anlände tidigare än de hade beräknat. Väggen var ett sätt att hålla obehöriga borta. Den skapas genom att en maskin sprider ”jodkristaller” över vägen samtidigt som den projicerar en bild av en bergvägg på kristallerna, ungefär som på en bildskärm. Genom att projicera dylika bergväggar på olika platser kan de hålla tefatets landningsplats hemlig för objudna gäster.

Det finns som synes stora likheter mellan beskrivningar i den esoteriska litteraturen och ufokontaktlitteraturen vad gäller hemliga baser eller retreat. I Alice Baileys böcker refererar tibetanen D.K. mycket ofta till planetväktarnas arkiv och bibliotek och att adepternas retreat är skyddade – protected. Henry T. Laurency skriver om dessa retreat på följande sätt: ”Med insikt om att fanatismen systematiskt utrotar allt den icke godkänner har planethierarkin sedan femtio tusen år tillbaka i sitt oåtkomliga museum samlat det väsentliga från mänsklighetens historia. Där finns också kunskapsordnarnas symboliska skrifter… Det är väl sörjt för att inga barbarer ska få tillfälle förstöra det, som de gjorde med alexandrinska biblioteket. (29) Åtskilliga andra exempel ges i den klassiska teosofiska litteraturen för den som vill undersöka flera källor och beskrivningar av dessa platser.

Noter

1. J.B. Delair. ”The Costa Rica connection: A little known facet of the great 1954 UFO wave”, The UFO Register, vol. 8, nr. 1-2, 1977.

2. Ibid. s. 14.

3. Howard Menger. “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1959, s. 159.

4. Connie Menger. “Song of Saturn”, Saucerian Books, Clarksburg, W.Va., 1968, s. 57.

5. Crabb, Riley Hansard. “Spacecraft From Beyond the Sun”, Borderland Sciences Research Associates, Vista, Calif. u.å. s. 41.

6. Ray och Rex Stanford, “Kontakt med rymdmänniskor”, Parthenon, Helsingborg, 1959, s. 60.

7. Brev till Sökaren från Rex Stanford, 7 november 1967, publicerat i Sökaren nr. 3, 1968, s. 16.

8. Eklal Kueshana (Richard Kieninger), The Ultimate frontier, 5:e tryckningen 1982, s. 64. (Originalupplaga 1963).

9. Richard Kieninger, ”Space vehicles, travellers”, Stelle Letter, vol. 1, nr. 3, juni 1966. Återgiven i Observations, The Stelle Group, 1971, s. 1-2.

10. Brev från Nancy Laub, 12 november 1979.

11. The Ultimate Frontier, s. 237-238.

12. ”Ask Richard – A day in the life of a Brother”, The Stelle Group Letter, vol. 20:6, July-Aug. 1985.

13. Connie Menger, “Song of Saturn”, s. 109.

14. www.lemurianfellowship.org

15. www.stellecommunity.com

16. www.adelphi.com

17. Walter W. Cox, AllExperts.com, 22 december, 2005.

18. Ibid., 18 juni, 2002.

19. Ibid., 6 juni, 2005.

20. Brev från Walter W. Cox, 20 januari, 2008.

21. Dane Rudhyar, ”Occult Preparations for a New Age, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.USA, 1975, s. 38.

22. Brev från Dane Rudhyar, 27 januari, 1984.

23. Brown Landone, ”Jordens sju Shangri-Las”, Brevcirkeln, Medlemsblad 30, serie A, brev 34, September 1966.

24. George Hunt Williamson, ”Other Tongues – Other Flesh”, Neville Spearman, London, andra tryckning 1969 (originalupplaga 1953), s. 70.

25. Enrique Castillo Rincon, “UFOs a Great New Dawn for Humanity”, Blue Dolphin Publishing, Nevada City, CA, 1997, s. 143.

26. Ibid., s. xiv.

27. Henry Steele Olcott, “Old Diary Leaves. The history of the Theosophical Society, second series, 1878-83, The Theosophical Publishing House, Madras, India, fjärde tryckningen, 1974, s. 42-45.

28. Laurence W. Foreman, “Passport to Eternity”, eget förlag, Los Angeles, Calif., 1970, s. 26.

29. Henry T. Laurency, “Livskunskap tre”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 1989, s. 17.

“Conditions of agony and distress such as are found on our planet are found in no such degree in any other scheme.”
Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire

12. Ett interplanetariskt Alcatraz

Tre män på vandring i ett till synes oändligt ökenlandskap. Hettan är närmast outhärdlig. De har nyligen kraschlandat på en okänd planet och farkosten de kom med är totalförstörd. De tre astronauterna har skickats ut från jorden för mycket länge sedan. Eftersom de färdats nära ljushastigheten har tiden nästan stått stilla. Någon chans att återvända till jorden finns inte och även om de skulle komma tillbaka så vore deras anhöriga och vänner döda och begravda för hundratals år sedan. Livet hänger på en mycket skör tråd. Alla tre är väl medvetna om att de måste hitta vatten och växtlighet inom 48 timmar. Sedan är de små förråden slut. Därefter återstår bara en långsam, kvalfull död. Inför dessa utsikter för ödesgemenskapen männen närmare varandra och de börjar diskutera vad det ytterst var som fick dem att lämna jorden och bege sig ut på en rymdexpedition där chanserna att återvända var närmast lika med noll.

Det visar sig att männen representerar tre vitt skilda psykologiska typer. För en av astronauterna är äran och berömmelsen den starkaste drivkraften. Känslan av att vara först och den som vågar. Den andre mannen är vetenskapsman ut i fingerspetsarna. Han skulle kunna gå ner i en aktiv vulkan om det gav honom några nya forskningsresultat. Sökandet efter kunskap är hans drivkraft. Den tredje mannen, som också är kapten för expeditionen, skrattar lite cyniskt åt sina kollegor. Men vad är då dina motiv, undrar de? Kaptenen stannar upp, riktar blicken mot himlavalvet och svarar: ”Jag är också en sökare, men mina drömmar är inte som era. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att det någonstans i universum måste finnas någonting som är bättre än människan.”

Scenen är säkert bekant för många. Den är hämtad ur den mästerliga science-fictionfilmen Apornas Planet från 1968, med Charles Heston i huvudrollen. Filmen bygger på en roman av den franske författaren Pierre Boulle. Någonting bättre än människan; det kan stå nästan som ett lösenord för alla filosofer och vetenskapsmän som gett sig i kast med de existentiella problemen. Kan denna bisarra varelse som kallas människa verkligen vara skapelsens krona? Många tänkare har också menat att det är något grundläggande fel med jorden och dess invånare. Som om vi vore strandsatta på de fördömdas ö - ett interplanetariskt Alcatraz.

Janus var en av de sista böckerna från Arthur Koestlers penna, innan han tog sitt liv i sitt hem i London 1983. Där sammanfattar Koestler mycket av sitt tänkande och sökande. Ett kapitel ägnas för övrigt åt ufoproblematiken. Han skriver: "Om en opartisk observatör från en mera avancerad planet kunde fånga in människans historia från Cro-Magnon till Auschwitz i ett enda svep, skulle han otvivelaktigt dra slutsatsen att vårt släkte i vissa avseenden är en beundransvärd men på det hela taget en mycket sjuk biologisk produkt, och att konsekvenserna av denna mentala sjuklighet väger långt tyngre än de kulturella framstegen med tanke på möjligheterna till en långvarig fortlevnad". (1)

Det kan kanske vara en smaksak vad man väljer för termer för att beskriva människans liv på jorden i ett historiskt perspektiv. Helvete eller absurd mardröm i bästa Kafka-stil ligger nära till hands. Pessimism? Absolut inte! Däremot realism, ett objektivt konstaterande av sakernas tillstånd. Se människan! De existentiella villkoren på detta stoftkorn har aldrig varit särskilt lysande. Krig, sjukdomar och de oräkneliga formerna av socialt, ekonomiskt och andligt förtryck har effektivt krossat de motsträviga. Om man med örnens blick eller kanske snarare satellitens öga idag sveper över jorden kan man konstatera att cirka 50 procent av mänskligheten är fångar i politiska diktatursystem. Andra är offer för globala maffiors alltmer ökande makt och ekonomismens härjningar, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. En stor del av mänskligheten har effektivt gjorts till psykologiska krymplingar genom kunskaps- och livsfientliga tolkningar av religiösa läror. Miljoner människor lever smärtfyllda skuggliv, livslångt traumatiserade av krig, terror, tortyr. För att inte tala om alla som får söka sin föda i soptunnor.

Här och var finns fickor av frihet och utvecklingsmöjligheter, men även dessa kommer kanske inom en snar framtid att utplånas genom krig, miljöförstöring eller roffarkapitalismen. Klockan är en minut i tolv och känslan av Götterdämmerung - gudaskymning - kan inte undgå att påverka någon människa. I protest ställer vi oss på berget och, likt en livstrotsande Byron, knyter näven åt makterna. Varför sattes jag här? Men så plötsligt, som från ingenstans, dyker en lysande farkost upp inför vår förvånade blick. Den transcendenta skönheten i den ljudlösa tingesten som svävar förbi får oss att sänka näven och stoppa floden av invektiv. Något fullständigt okänt och nytt har påverkat livssituationen. Tillvaron kan därefter aldrig bli densamma. Den berömda sufiläraren Idries Shah skulle kalla det "education through astonishment" - inlärning genom förvåning.

Både filosofi och religion har på olika sätt försökt tackla frågan om varför den mänskliga existensen är så full av lidande och elände. Inom teologin talar man om teodicéproblemet, ondskans problem. Det vill säga man försöker besvara frågan hur en god gud kan skapa en ond värld. Men några acceptabla svar ges inte från varken filosofi eller religion. Till och med den gamle teosofen och ufologen T. Bryon Edmond, som jag skrev om i första kapitlet, tycks ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Det kan vara värt att citera vad han skriver i ett brev till mig den 17 juni 1976:

”Och var står jag idag? Efter 50 års studier av filosofi har jag tyvärr inte kommit närmare lösningen av universums mysterier och liv och död än när jag startade. Och jag är pessimist. Jag betraktar världen och den fysiska existensen som ond. Jag håller med Bertrand Russell när han säger att om han givits allmakt och hade evigheten på sig så skulle han åstadkommit en bättre värld än vad Skaparen gjort. Sannolikt sant, han skulle knappast ha kunnat göra det sämre än vad det är. Manikéerna är de enda som ser problemet tydligt och i sitt rätta perspektiv. Kristendomen med sin föreställning om en allsmäktig och kärleksfull gud lyckas verkligen inte hantera problemet. Teosofin lyckas bättre med idén (hämtad från esoteriskt buddhism) om de ofullkomliga (imperfect) gudarna. Det förklarar ondskan men rättfärdigar den inte. Som jag ser det vore det bättre att inte skapa alls än att skapa en värld där oskyldiga människor och djur måste lida.”

Märkligt nog tycks den gode T. Bryon Edmond, trots sina många års studier, ha missat den esoteriska förklaringen till ondskans problem. Enligt samstämmiga uppgifter från både den esoteriska traditionen och flera av de tidiga kontaktpersonernas budskap är jorden att betrakta som ett interplanetariskt Alcatraz där individer som vägrat följa livslagarna och istället utvecklats egoism och grymhet placerats för att inte störa övriga planeters utveckling. Men föreställningen om jorden som en unik men mindre trevlig planet dyker upp i oväntade sammanhang.

En sommardag 1933 sitter författaren Arthur Koestler på Café Metropoles i Moskva. Han är på reportageresa i Sovjetunionen för att skriva om Stalins första femårsplan. Koestler känner sig illa till mods och har tagit tre stadiga Vodka. Istället för att skriva om Stalins femårsplan börjar Koestler, på servetter, skriva ner en dagdröm, ett pjäsmanus om en lyckligare värld.

Pjäsen, Twilight bar (Skymningsbaren), publicerades först 1945. Den översattes även till svenska och gavs ut på Tidens förlag året efter. Handlingen går i korthet ut på att två rymdvarelser, Alpha och Omega, plötsligt dyker upp på jorden. De är utsända med uppdraget att undersöka jordmänniskans rätt till fortsatt existens. Plats behövs för deras egen civilisation och de har fått order att likvidera alla på den planet i universum där de finner att livet han minst mening. Rymdmänniskornas studier visar att jorden är den värsta planeten att bo på, där människor är mest olyckliga. Men om världens regeringar kan öka lyckokvoten på tre dagar så skall den mänskliga civilisationen sparas från undergång.

Regeringarna ställs inför den absurda uppgiften att mer eller mindre tvinga människor att bli lyckliga, att öka lyckokvoten. Från Moskva meddelas att man helt enkelt avrättar dom som är olyckliga. På andra ställen försöker man med generös distribution av alkohol. Motsträviga godtemplarloger skickas till lasarett och tvångsmatas med champagne, ostron och kaviar. Proteströrelser dyker upp och det hela ändar i mer eller mindre anarki. Hur det slutligen avlöper får vi inte veta. Pjäsen slutar en timme före den utmätta tiden.

Föreställningen om jorden som en fångkoloni presenteras i så många sammanhang att det är frestande att spekulera om orsaken. När den gamle centerriksdagsmannen Anders Gernandt invigde UFO-Sveriges utställning i Köping 1978 kallade han jorden för "universums Kumla-fängelse". (2) Och Friedrich Jürgensens anderöster, som han spelade in på band, förklarade för honom att "jorden är en sorts straffkoloni". Vi finner tanken även utvecklad av August Strindberg i En blå bok: ”Kristendomen är egentligen mera radikal än radikalismen… Icke har han (Kristus-HB) stora illusioner på människorna, då han kallar dem huggormars avföda. Och med rätta; ty då jordens är ett fängelse för himmelens brottslingar, så äro vi alla bovar, men fängelsepredikanten har till uppgift att predika benådning för dem som uppföra sig anständigt.” (3)

Den esoteriska traditionen är mycket tydlig med att jorden är en unik planet i så motto att den är utvald att fungera som förvisningsort för ”brottslingar” hämtade från en mängd planeter. Individer som vägrar ge upp sin egoism, grymhet och hat och därför placerats på jorden under särskilt hårda villkor. Alice Baileys lärare D.K. tar upp problemet med jorden i flera böcker. Han beskriver livet på planeten som ”lidande, sorg, smärta och kamp” och att den ingår i ett stort experiment. (4)

Tydligast när det gäller att beskriva jordens speciella situation är Henry T. Laurency. I serien Livskunskap 1-5 samt Människans väg finns många referenser till vår planets sorgliga tillstånd. Här några belysande citat:

”Mången undrar över uttrycket ”haft alla dåliga egenskaper”. Tyvärr är just vår planet solsystemets ”slaskhink”. Hit har överförts monader med repellerande grundtendens från andra planeter och även solsystem, sådana hattyper, som vållat oreda i planeter med individer av attraherande tendens.” (5)

”Vår planet intar en särställning, icke endast i vårt solsystem utan i det större klot, som omfattar sju solsystem. Ingenstädes har en sådan massa monader med repellerande grundtendens samlats, ingenstädes tendensen till självisk egenart varit så intensiv. Ingenstädes har mänskligheten ådragit sig en sådan dålig skörd genom dålig sådd. Vår planet är sorgens stjärna i vårt kosmiska sjuklot.” (6)

”Det finns endast ett sätt att lära dessa monader till slut förvärva enhetstendens och det är genom smärtsamma erfarenheter. De måste genom lidande hamras fram steg för steg. Och därtill lämpar sig det organiska livet. Vår planet är alltså samlingsplatsen för monader med repellerande grundinstinkt i vårt solsystem. Av antydningar att döma ha till vår planet även överförts monader från andra solsystem, monader som visat sig särskilt omöjliga, varför planeten i viss mån räknas såsom ett unikum i vårt sjuklot av solsystem.” (7)

”På ingen annan plats i vårt solsystem och, efter vad som antytts, i vårt sjuklot av solsystem finns en sådan mänsklighet som vår. Det kommer folk från andra solsystem för att titta på en mänsklighet, vars like i stupiditet och brutalitet de aldrig skådat.” (8)

Om den teori jag framförde i förra kapitlet, att några av den första generationen kontaktpersoner på 1950-talet var försök från planetväktarna, eventuellt i samarbete med besökare från andra planeter, att närma sig mänskligheten så bör det finnas samstämmighet i många uttalanden. Vi finner det sambandet även vad det gäller jorden som en interplanetarisk förvisningsort hos kontaktpersoner som George Adamski, Orfeo Angelucci, Kelvin Rowe med flera.

I George Adamskis klassiska Ombord på rymdskepp berättar en av ”bröderna” följande under en resa i deras farkoster:

”Människan är en egendomlig varelse – det gäller var man än hittar henne i hela det väldiga universum. Även om människorasen som helhet föredrar att leva i fred och harmoni med hela skapelsen, så finns det ändå alltid några, som låter det personliga jaget växa sig starkt. De blir aggressiva och vill genom sitt maktbegär härska över andra. Detta kan även hända i våra världar, trots att vi ständigt får lära oss att människan skall leva i överensstämmelse med de gudomliga lagarna… För tidsåldrar sedan beslöt man därför, då vishetslärare från många planeter möttes, att sådana själviska varelser skulle föras över till de nya planeter, som var färdiga för mänskligt liv. I sådana fall valde man den planet i varje system som hade den långsammaste utvecklingen. Den blev sålunda förvisningsort för dessa lagöverträdare. I vårt system blev jorden av nyssnämnda skäl det nya hemmet för dessa motspänstiga, som kom från många planeter såväl inom som utanför vårt system.” (9)

En annan av det tidiga 1950-talets kontaktpersoner var Orfeo Angelucci (1912-1993). Han är inte så väl känd i Sverige eftersom hans bok The Secret of the Saucers aldrig översatts till svenska. Men liksom Adamski berättar han om möten med vänligt sinnade utomjordiska besökare och färder i deras farkoster. Angeluccis kontakter ägde rum från 1952 och några år framåt. Sommaren 1952 mötte han en av de utomjordiska besökarna i utkanten av sitt hem i Burbank, Kalifornien. Under en resa i deras farkost får Angelucci veta att jorden är en straffkoloni (purgatorial world) bland planeter: ”Jag kan berätta för dig att individer från andra världar betraktar jorden som ”förbannelsens planet” hemvist för ”de förtappade och fallna”. Andra kallar jorden ”sorgens boning”. Jordens evolution är utveckling genom smärta, sorg, synd, lidande och den fysiska dödens illusion. Tro mig, alla evolutioner är inte lika jordens, trots vad era vetenskapsmän säger.” (10)

Ännu mindre känd, åtminstone bland svenska ufologer, är Kelvin Rowe. I sin bok A Call at Dawn berättar han om möten med högt utvecklade besökare från andra planeter och resor i deras farkoster. Precis som Adamski och Angelucci var Rowe ofta föredragshållare på olika tefatskonvent under 1950-talet bland annat vid George van Tassels årliga The Giant Rock Spacecraft Convention som hölls mellan 1954-1977. I sin bok talar Rowe om jorden som ett fängelse, en värld i karantän. En av rymdmänniskorna i boken förklarar: ”Människan är betydligt äldre på den här planeten än vad som påstås. Mycket långt tillbaka i historien fanns det på högre utvecklade planeter i vårt och andra solsystem de som inte följde den vanliga utvecklingen. De vägrade leva i broderliga relationer, var arroganta och oregerliga och försökte hålla tillbaka människans utveckling. De förflyttades till denna planet och några andra som avsatts för samma syfte för att de där skulle finna sin egen väg framåt.” (11)

Den esoteriska traditionen om jorden som ett interplanetariskt Alcatraz är nära sammankopplad med föreställningen om en sprängd planet mellan Mars och Jupiter. Asteroiderna påstås vara delar av en planet som förstördes av dess invånare för mycket länge sedan. Även Månen sägs vara en del av denna rest. En av de första att upptäcka asteroider var den tyske astronomen Heinrich Olbers (1758-1840). Han drog slutsatsen att de var rester av en planet som förintats i en våldsam explosion. Teorin fick ett uppsving på 1950 och 60-talet då flera ryska forskare drog samma slutsats. 1949 gav astronomen Sergej Orlov den hypotetiska planeten namnet Phaeton (Faeton) efter sonen till solguden Helios som fick lov att köra sin faders solvagn men misslyckades och dödades. Flera ryska forskare anslöt sig till teorin bland annat professorerna Alexander Zavaritskij och Felix Zigel. Men även andra kända personer som science fictionförfattaren Alexander Kazantsev. Idag är det få astronomer som ansluter sig till Phaetonteorin. En av de mera kända var den amerikanske astronomen Thomas Van Flandern (1940-2009).

De ryska forskarnas teorier om Phaeton fick stort genomslag i svensk press under 1970-talet. Journalisten Eugen Semitjov intervjuade Alexander Kazantsev i en stor artikel i Allers 1970 (12) och Anders Palm skrev på samma tema i Saxons Veckotidning 1976. (13) I UFO-Information och UFO-Sverige-Aktuellt publicerades flera artiklar om Phaeton. Även pollenkungen Gösta Carlsson, känd svensk kontaktperson framförde teorin bland annat i en intervju i Nordvästra Skånes Tidningar 1977. (14)

I den esoteriska traditionen hittar vi inga tydliga referenser till en sprängd planet i den äldre teosofiska litteraturen. Däremot nämns att det inträffade ett stort planetariskt misslyckande i det som kallas månkedjan, vilket i esoteriskt terminologi betyder jordens tidigare inkarnation. Månen räknas som en död rest från denna tid. Tydligare blir Alice Baileys lärare D.K. i sina böcker. I den tunga och svårlästa A Treatise on Cosmic Fire förklaras att ”… månkedjan i vårt system innebar en period av temporär eftersläpning av evolutionen… förlorad tid… Det mörka ansiktets herrar (Lords of the Dark Face)… fick övertaget för en tid.” (15) I en kort passus i Esoteric Astrology ges också upplysningen att de människor som då levde på ”månen” evakuerades till jorden. (16)

Det talas betydligt mera i klartext i två andra esoteriska källor. Henry T. Laurency skriver appropå möjligheten av ett kommande religiöst världskrig som skulle kunna utplåna livet på vår planet att det i så fall inte är första gången. ”Astronomerna har kunnat konstatera att i det vida avståndet mellan Mars och Jupiter i stället för en planet finnas hundratals asteroider… De ha en gång tillhört en stor planet. Ska Tellus dela samma öde?” (17)

Den i tidigare kapitel nämnda Through the Curtainöversattes av Lars Adelskogh 1992 med titeln Nattlektioner. Författarna Viola Petitt Neal och Shafica Karagulla sammanfattar vad Viola Petitt Neal fått lära sig under sina ”nattlektioner” angående ondskans problematik i flera kapitel. I ett av dessa ges följande information om den sprängda planeten: ”Asteroiderna är resterna av en planet, som exploderade och förintades på grund av manipulation med planetens elementala krafter och kundalini-eld. Vår måne har uppstått ur materia, som kastades ut ur denna planet och fångades in av jordens dragningskraft. Detta gjordes så, att medlemmarna av den mänskliga livsvågen på asteroideplaneten fick en frekvens, som resonerade med vår planet, och kunde överföras till vår planet att inkarnera här för vidare utveckling. Dessa kallas ”människorna från månkedjan”” (18)

När det gäller uppgifter från de tidiga kontaktpersonerna angående en sprängd planet i vårt solsystem finner vi det hos flera av de tidigare citerade författarna. Mest utvecklas temat hos Orfeo Angelucci i hans bok The Secret of the Saucers. På väg hem från ett café nära sitt hem i Glendale, Kalifornien möter han en okänd man som hälsar på honom. Orfeo känner snabbt igen rösten från den person som talat med honom under en tidigare resa i deras farkoster men då fick han inte se personen utan bra höra rösten inuti farkosten. Mannen är välbyggd och något längre än Angelucci. Han har stora mörka ögon vilka utstrålar vänlighet. Han bär en blå uniform utan någon form av knappar eller fickor och den tycks närmast vara som en del av kroppen. De båda männen sätter sig på en sten invid Los Angelesfloden och rymdmannen börjar berätta om sitt uppdrag och jordens utveckling. Han förklarar bland annat att rymdmänniskorna inte lever i samma fysiska dimension som jordens människor. Angående asteroiderna får Angelucci följande förklaring:

”En gång fanns det en annan planet i solsystemet… Den planeten var jordmänniskornas ursprungliga hem… Men människorna blev stolta och arroganta. De krigade mot varandra och vände sig slutligen mot själva livet. Till slut förstörde de sin egen planet som idag bara finns kvar som en steril och karg ring av asteroider och spillror i solsystemet. För att få dessa människor att utveckla förståelse, medkänsla och broderskärlek fick de födas i en djurisk, materiell evolution på en mindre planet, jorden. Lidande, sorg, frustration och död blev deras lärare. Deras symbol är människodjuret (Man-Beast). (19)

En annan av de tidiga kontaktpersonerna i USA var den kontroversiella George Hunt Williamsson. Tillsammans med några vänner experimenterade han med att få kontakt med rymdmänniskor genom bland annat automatisk skrift och genom radiokommunikation. Dessa meddelanden blev underlaget för The Saucers Speak. Ibland en mängd ganska intetsägande meddelanden från rymdmänniskor med absurda namn finns en del budskap som ofta brukade citeras av esoterikern Riley Crabb eftersom de stämde väl med den esoteriska traditionen. I ett meddelande den 17 augusti 1952 säger rymdbesökaren Zo: ”Vi måste nu besluta vad vi ska göra med er planet.. era bomber kommer att förstöra den universella balansen. Vätebomben skulle kunna göra er till ett asteroidbälte. Detta hände för många år sedan på en planet i femte banan. Vi visste vad de var i färd med att göra men ingrep inte. Vi kan inte stå bredvid och tillåta ännu en ödeläggelse.” (20) I en tidigare bok Other Tongues – Other Flesh (1953) gav George Hunt Williamson namnet Maldek till den sprängda planeten. Ett namn som ofta upprepas i den nyandliga ufolitteraturen.

Budskap av liknande karaktär, även de från besökare med något absurda namn som Ashtar, Lata och Hulda, mottogs av George Van Tassel under seanser som hölls i grottan under den stora klippan Giant Rock i Mojaveöknen, Kalifornien. Samma plats där han anordnade de stora tefatskonventen. Den 18 july 1952 mottog Van Tassel följande budskap från Ashtar. ”Det är inte människors önskan om att fortsätta kriga på denna planet, Shan, som oroar oss. Vi är bekymrade över deras medvetna försök att utplåna mänskligheten och förvandla denna planet till aska…Vårt uppdrag är fredligt men denna situation uppstod tidigare i detta solsystem och planeten Lucifer slets i stycken. Vi har bestämt att detta inte skall få hända ännu en gång.” (21)

Den esoteriska traditionen och budskapen från flera av de tidiga kontaktpersonerna är vad gäller jorden som en fångkoloni och en sprängd planet i vårt solsystem mycket överensstämmande. Det finns självklart flera tolkningsmöjligheter när det gäller dessa budskap men från esoterisk synpunkt är informationen intressant eftersom den skulle kunna tyda på ett försök från planetväktarna i samarbete med utomjordiska besökare att vid en kritisk period i jordens utveckling påverka allmänheten genom att förmedla meddelanden till så många som möjligt som i sin tur ville sprida budskapen. Den verkligt stora frågan är förstås om de råkar vara sanna beskrivningar av mänsklighetens utveckling. Om jorden är en förvisningsplats för grymma och hatfyllda egoister, då måste varje människa ställa sig själv den lite pinsamma frågan – vad gör då jag här?

Noter

1. Arthur Koestler. ”Janus”. Korpen, Göteborg 1981, s. 12.

2. ”Anders Gernandt: Jorden – rymdens Kumlabunker”. Vestmanlands Läns Tidning, 25 maj 1978.

3. August Strindberg. ”En blå bok”. http://runeberg.org/strindbg/blabok/0617.html

4. Alice Bailey. ”Discipleship in the New Age volume two”, Lucis Publishing Co.,  New York, London 1980, s. 385. (orig. uppl.1955)

5. Henry T. Laurency. “Livskunskap ett”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde, 2. uppl. 2011, s. 375.

6. Henry T. Laurency. ”Livskunskap två”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1987, s. 285.

7. Ibid. s. 260.

8. Henry T. Laurency. ”Människans väg”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1998, s. 130.

9. George Adamski. ”Ombord på rydmskepp, Parthenon, Helsingborg, 3. uppl. 1973, s. 153.

10. Orfeo Angelucci. ”The Secret of the Saucers”. Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 43.

11. Kelvin Rowe. “A Call at Dawn”, Understandign Publishing Co. El Monte, California 1958, s. 60.

12. Eugen Semitjov. “Främlingarna som kom från en försvunnen planet”. Allers, nr. 24, 14/6 1970.

13. Anders Palm. ”Atomkrig ödelade planeten och de överlevande flydde till jorden”, Saxons Veckotidning, nr. 21, 1976.

14. Ove Torgny. ”Härstammar vi från Phaeton?”, Nordvästra Skånes Tidningar, 18/4 1977. Se även Clas Svahn & Gösta Carlsson. ”Mötet i gläntan”, NTB/Parthenon, Nykiöping 1995, s. 171.

15. Alice Bailey. ”A Treatise on Cosmic Fire”, Lucis Press Ltd., London 1973 (orig. 1925), s. 392.

16. Alice Bailey. “Esoteric Astrology”, Lucis Press Ltd, London 1968 (orig. 1951), s. 446.

17. Henry T. Laurency. “Livskunskap fem”, Förlagsstiftelsen Henry T. Laurency, Skövde 1995, s. 383.

18. Viola Petitt Neal, Shafica Karagulla. ”Nattlektioner”, Foinix Förlag, Skövde 1992, s. 209.

19. Orfeo Angelucci. ”Secret of the Saucers”, Amherst Press, Amherst, Wisconsin 1955, s. 44.

20. George Hunt Williamson. “The Saucers Speak. A documentary report of Interstellar Communication by Radiotelegraphy”, Neville Spearman, London 1967, s. 52 (orig. uppl. 1954).

21. George Van Tassel. “I Rode a Flying Saucer”, New Age Publishing Co., Los Angeles, Kalifornien, 1952, s. 31-32.

“… man will become conscious of these (etheric) levels, and aware of their inhabitants… Men in their etheric bodies will be noted, and communicated with, and the devas and elementals of the ethers will be studied and recognised.”
Alice Bailey, A Treatise on Cosmic Fire

13. Vi är inte ensamma – på jorden

Sent på kvällen, trettondagen 1931, var den 24 årige drängen Helge Eriksson med om en upplevelse som för alltid skulle finnas inristad i hans minne. Han var egentligen östgöte men arbetade nu som kreatursskötare på Dannebo gård, ett par mil utanför Eslöv i Skåne. Det är en månljus och vacker vinterkväll när Helge beger sig till en vän som bor på en gård i närheten. De umgås några timmar och vid tiotiden återvänder han hemåt. Nästan hemma vid bostaden möts Helge av en ovanlig syn. För Anders Liljegren, som gjorde en telefonintervju med Helge 1973, berättar han: ”Jag var inte långt ifrån den gård, där jag arbetade, när jag såg 10-12 småvuxna karlar komma gående mot mig. Jag upptäckte dem på ungefär 50 meters håll och de närmade sig raskt. De var så små, ja, de räckte mig till knäna ungefär, och jag minns att jag kände mig himmelens rädd inför den märkvärdiga synen.” (1)

Männen passerar på bara några meters avstånd och det intensiva månskenet och snön gör att Helge, trots att han är rädd, kan studera deras utseende och klädsel i detalj. De småvuxna varelserna bär mörkgröna kläder med luva. Helge uppfattar det som om klädseln är förfärdigad i ett stycke, ”något slags blus de dragit över sig”. Alla är skäggiga och deras huvuden onormalt stora i förhållande till kroppen. Ansiktsuttrycken verkar hårda och grymma. En stark, frän odör kommer från männen. En lukt som kunde kännas en lång stund efter att de passerat.

Även om de små männen verkar medvetna om Helges närvaro tar de ingen notis om honom utan passerar, närmast marscherar, förbi som en liten militärtrupp på den hårdfrusna marken. Ljudet av deras fotsteg hörs tydligt. Gruppen fortsätter ut på ett stort gärde där Helge ser ett ”konstigt, blåviolett sken, som tycktes vara dolt i någon sorts dimma”. Männen försvinner in i skenet som skiftar i gult, blått och violett. Ljuset är så intensivt att Helge aldrig sett något liknande ”här på jorden”. Plötsligt hörs ett vinande ljud i luften och allting är borta.

För Anders Liljegren berättar Helge att han funderat mycket över händelsen under åren och även berättat om den för bekanta. Några tror honom, andra inte. Helge avslutar: ”Jag mötte dem ju personligen, jag hörde ju stegen, såg deras ögon och ansikten, kände lukten… och allt det andra. Jag såg dem. Jag har aldrig upplevt något liknande sedan, och när det hände var jag fullt klar i huvudet. Jag har reda på mig, och det har jag alltid haft… Det var inga vanliga människor jag mötte. Jag tänkte med en gång, att detta måste vara människor från en annan värld.”

Efter Anders Liljegrens intervju med Helge Eriksson kontaktades han av både journalister och flera ufologer. Uppenbarligen påverkades Helge av ufologers och journalisters åsikt att det här måste röra sig om rymdmänniskor. Utomjordiska besökare var den självklara tolkningen, den allenarådande teorin en bra bit in på 1970-talet. Det märks i det brev som Helge skrev till UFO-Sverige en tid efteråt där han uppenbarligen ville vara ufologerna till lags. I brevet skriver han: ”År 1931 i januari hade jag en märklig kontakt med rymdmän som jag både hörde och såg… Min första tanke var att detta är människor från en annan planet.” (2) Detta är uppenbarligen en efterhandskonstruktion. Det är inte troligt att en dräng i 1930-talets Sverige skulle tolka en dylik upplevelse som rymdmänniskor. I Anders intervju med Helge och i hans egen första redogörelse för händelsen i Saxons veckotidning 1974 (3) nämns inget om rymdmänniskor. I sin andra bok Besökare från kosmos, skriven ufologen Boris Jungkvist angående observationen: ”Allt talar för att han varit vittne till en klassisk ufolandning. Kanske var det den första ufolandningen och mötet med humanoider i modern tid i Sverige?” (4) Boris Jungkvist var en ivrig ETI-förespråkare. För honom var det självklart att det rörde sig om varelser från en annan planet. Liksom många andra påverkades han av K. Gösta Rehn, som mycket hårt drev den utomjordiska teorin i sina fyra böcker på 1960- och 70-talet. Rehn, som utgick från en ateistisk och materialistisk världsbild, betraktade Keel och Vallees teorier som ”en fasansfull återvändsgränd”. (5) För att inte verka ovetenskaplig eller bli sammanblandad med ”ockultism” förfäktade Rehn envist ETI-teorin som den enda godtagbara.

UFO-Sveriges grundare och förste ordförande Carl-Axel Jonzon (CAJ) berättar i UFO-Information om en upplevelse liknande Helge Erikssons. (6) Carl-Axel var då sju år och bodde med sina föräldrar på en liten gård i Vallby, Östergötland. En kall, klar och snörik februarimorgon 1935 vandrar han som vanligt den lilla byvägen till skolan. En bit på vägen finns ett stort gärde på höger sida och där får Carl-Axel syn på något som ser ut som en upp och nedvänd skål liggande i snön. Omkring vandrar sex ”personer” med fyrkantiga kåpor över huvudena, liknande de som man använder vid biskötsel. Personerna är mörka och uppträder på ett militäriskt sätt. Avståndet är mellan tre och fyrahundra meter och Carl-Axel kan inte se några detaljer men han jämför storleken på föremålet med en bil.

På vägen kommer nu Carl-Axels farbror och han frågar honom vad det är för något på gärdet: ”Han sköt upp hatten i nacken och stirrade lika oförstående som jag. Till sist sade han att det knappast kunde vara några djur och med den upplysningen skildes vi åt.” Carl-Axel vill nu skynda sig till skolan och tar en genväg över gärdet. Efter bara några steg börjar det komma någon sorts dimma och han tappar orienteringen men försöker gå i den riktning där skolan ligger. Trots att Carl-Axel är på sin fars ägor känner han inte igen sig men vandrar vidare. Efter att ha hoppat över ett dike försvinner plötsligt dimman och vägen till skolan blir tydlig igen. Men när han kommer fram är klockan redan elva och kamraterna sitter och äter sin medhavda matsäck. Carl-Axel uppfattar att han bara vandrat några minuter i dimman men det har gått mer än tre timmar. Lärarinnan skäller på honom för försenad ankomst och tror att historien om dimman bara är en nödlögn för att han varit borta från skolan.

Alla med någon kännedom om folktro noterar omedelbart likheterna mellan ovanstående observationer och de berättelser om tomtar (leprechauns) som finns nedtecknade både I Sverige och andra länder. Det var dessa likheter som Jacques Vallee upptäckte på 1960-talet vilket resulterade i boken Passport to Magonia (1969). För traditionella folklorister och de ufologer som anammar den psykosociala teorin, är upplevelser av denna art kulturellt betingade visioner eller hallucinationer. Men Vallee som var kännare av hermetiska och esoteriska traditioner gjorde en annan bedömning: ”Jag tror att ufofenomenet ger belägg för existensen av andra tid-rum-dimensioner, att ufo kanske inte kommer från vad vi vanligen menar med rymden utan från ett multiversum (multiverse) som finns runt omkring oss och vilket vi envist vägrat erkänna som verklighet trots de bevis som varit tillgängliga under århundraden. En dylik teori är nödvändig för att kunna förklara både moderna fall och berättelser om Magonia (folktro-HB) – liksom ombordtagningar och den paranormala komponenten i rapporterna.” (7)

Ungefär samma slutsats drog journalisten John Keel efter sina många års fältundersökningar av både ufo och paranormala fenomen, framförallt i Ohiodalen i USA. Istället för multiverse använder Keel begreppet superspektrum för de parallella världar som omger oss. Även om han inte var främmande för utomjordiska besökare så talar han hellre om ultraterrestriella varelser istället för extraterrestriella. Han är både optimist och pessimist vad gäller framtiden när vi kommer att förstå och utforska dessa världar med dess mängder av väsen. I sin sista bok The Eighth Tower skriver Keel: ”I dag rör sig många vetenskapliga discipliner i samma riktning utan att inse att de utforskar ett mycket gammalt territorium. Inom några få år, kanske inom vår livstid, kommer alla vetenskaper att röra sig i samma riktning och superspektrums mysterier blir beskrivna och förklarade. Vi kommer slutligen att förstå - verkligen förstå – de krafter som har styrt våra öden under historiens gång.” (8)

En intressant antydan om detta nya forskningsfält ger Jay David, oberoende forskare och konsult till Arkansas Paranormal and Anomalous Studies Team (ARPAST). Han är också aktiv inom Dark Plasma Life Research Organization. På deras webbsida presenteras teorin om mörk plasma som förklaring till den mängd paranormala fenomen och varelser som observerats i alla tider. (9) Esoteriker noterar att denna teori är i stort sett identisk med esoterikens lära om överfysiska materievärldar. Man har bara använt en annan terminologi som kanske låter mera vetenskaplig. För den här studien kan det vara av intresse att tillämpa den taxonomi för överfysiska väsen som teosofen Charles Leadbeater presenterar i sin numera klassiska The Astral Plane (1895).

Charles Leadbeaters klärvoajanta studier är något av en fenomenkatalog över både varelser och krafter i överfysiska världar. I sin självbiografi berättar Leadbeater hur han fick ett erbjudande av adepten D.K. att tränas i att kunna observera parallella världar. En svår och krävande träning eftersom spontan klärvoajans utan kunskap huvudsakligen leder till olika typer av misstolkningar av vad som observeras. Leadbeater beskriver hur träningen gick till efter att hans klärvoajanta förmågor utvecklats: ”Tålmodigt och om och om igen skapade han (D.K.) en tydlig tankeform och frågade mig: ”Vad ser du?” Och när jag beskrev den så gott jag kunde så kom kommentaren igen och igen: ”Nej, nej, du misstolkar, du ser inte helheten, gå djupare in i dig själv, använd både din mentala och astrala syn, pressa på lite vidare, lite högre… mot slutet av träningen kallades lekfulla naturandar in och beordrades att förvirra och vilseleda mig.” (10)

Leadbeater delar in de väsen man kan träffa på i överfysiska världar i tre huvudavdelningar: mänskliga, icke mänskliga samt skapade. Mänskliga delas vidare upp i levande och avlidna. Med levande menas då personer som kan medvetet lämna sin kropp i så kallad astralflykt. Bland mänskliga och levande kan följande upplevelse sannolikt räknas in hämtad från Paramahansa Yoganandas självbiografi Autobiography of a Yogi. Den innefattar även materialisation. Jag har inte funnit händelsen i den förkortade svenska upplagan Mitt liv som yogi. Paramahansa Yogananda lärde sig yoga av sin lärare Sri Yukteswar. En dag befinner sig Yogananda i Serampore då han får ett telepatiskt besked att Sri Yukteswar åkt till Calcutta i ett ärende och att han inte kommer med niotåget som avtalat. En annan lärjunge, Dijen, tror inte på Yoganandas besked utan går för att möta Sri Yukteswar vid niotåget. Yogananda går till sitt rum där strax ett intensivt ljussken blir synligt. I ljuset materialiseras hans lärare Sri Yukteswar. Chockad böjer sig Yogananda och rör vid sin gurus fötter och mantel som känns som vanligt. Gurun förklarar: ”Jag är glad att du fick mitt telepatiska meddelande… Jag är nu klar med mitt uppdrag i Calcutta och anländer med tåg till Serampore klockan tio… Möt mig vid stationen. Du och Dijen kommer att finna att jag har med mig en passagerare, en liten pojke som bär på en silverbägare.”(11) Sri Yukteswar lägger händerna på Yoganandas huvud. Därefter hörs ett egendomligt mullrande ljud och guruns kropp börjar gradvis försvinna i ljuset. Först fötterna och benen, sedan resten av kroppen. Det var som om en skärm rullades upp, skriver Yogananda. Strax kommer Dijen tillbaka och förklarar att deras lärare inte anlände med niotåget. De går tillbaka till stationen och klockan tio stiger Sri Yukteswar av tåget som han meddelat och har även en liten pojke med sig som bär på en silvermugg. Yogananda skriver: ”För ett ögonblick upplevde jag en våg av rädsla inom mig på grund av den märkliga händelsen. Det kändes som om 1900-talets materialistiska värld bara försvann och jag kastades tillbaka till forntiden där Jesus uppenbarade sig för Peter på sjön.” (12)

I kategorin icke mänskliga finner vi enligt Leadbeaters schema huvudsakligen så kallade devor och naturandar. En, enligt esoteriken, parallell jordbaserad evolution. Naturandar (gnomer, undiner, sylfer med mera) motsvarar djurriket i organisk evolution medan devor är individer närmare människan i medvetande. De observationer som gjordes av Helge Eriksson och Carl-Axel Jonzon skulle enligt Leadbeaters taxonomi benämnas naturandar, gnomer. Dessa väsen har bland annat förmågan att påverka människor psykiskt, förvirra och lura, vilken stämmer väl med folktrons beskrivningar av till exempel fenomenet bergtagen.

Den 19 maj 1973 intervjuade Anders Liljegren och jag ufologen Åke Franzén i mitt föräldrahem i Södertälje. Åke tillbringade fem veckor 1969 i Point Pleasant, USA för att undersöka rapporterna om den märkliga varelsen som gick under namnet Mothman - fågelmannen. Åke intervjuade inte mindre än trettio vittnen. Ett av huvudvittnena var Linda Scarberry som tillsammans med sin man och ett annat par observerade fågelmannen den 15 november 1966. De såg varelsen både stående på marken och när den flög ovanför bilen efter att de skräckslagna flydde från platsen. Vingarna var cirka tre meter och vingspetsarna kunde ses på var sin sida om bilen. Vingarna flaxade inte utan var helt stilla. Något som imponerade på Åke var vittnenas uppriktighet och att flera blivit traumatiserade av observationerna. Linda Scarberry tvingades uppsöka sjukhus för den psykiska chock hon fått av händelsen. En morgon vaknade hon på sjukhuset av att ha klöst sönder både armar och ben. Hon visade Åke de stora ärr som fanns kvar. (13)

1925 utkom en bok med titeln Fairies at Work and at Play av den klärvoajante teosofen Geoffrey Hodson. Den innehåller en mängd detaljerade observationer av naturandar och devor. Men om flera av varelserna i stället beskrevs i en ufobok skulle de klassificeras som ufohumanoider. Intressant är att en varelse av Mothmantyp också finns med med bland Hodsons iakttagelser: ”När jag observerade några tunga stormmoln komma in över dalen fick jag syn på ett antal fågelliknande luftandar som hastigt färdades framför de anstormande molnen. Många av dem är mörka och otrevliga att beskåda då de liknar läderlappar… Deras ansikten är mänskliga och välformade, ansiktsuttrycket är otrevligt; resten av kroppen är ej helt formad och de liknar faktiskt fåglar med mänskliga ansikten… De utstöter ett hemskt, skrikande läte och då och då skjuter de nästan lodrätt upp och in i molnen.” (14) Det höga skrikljudet och den vertikala stigningen beskrivs i flera Mothmanrapporter.

Fler och fler ufologer har börjat studera dessa samband. En i Sverige tyvärr ganska bortglömd studie är Danaiderna - ett försök att förstå ufofenomenet av Staffan Andersson. En läsvärd bok där Staffan tar upp sambanden mellan folktroväsen och ufo. Han påpekar i inledningen: "Folkfantasin har ofta använts som ett sopcontainerbegrepp där allt man inte kan förklara dumpas. Att det inom denna så kallade fantasi även ryms sakliga skildringar av genuina upplevelser är ett faktum som få verkar ha insett...". (15) Det engelska författaren Janet Bord har gjort en liknande studie, Fairies, Real Encounters With Little People, där hon i ett kapitel ställer frågan: ufovarelser och naturandar, är det samma sak? (16)

I The Astral Plane ger Leadbeater även en mängd beskrivningar av olika typer av fenomen bland annat vad han kallar spirit lights, alltså ljusfenomen orsakade av naturandar eller devor. Här kan man fundera över om det intressanta Ulfsrydfallet 1995 i själva verket skall ges en esoterisk tolkning eller en naturvetenskaplig-teknisk? Båda ser jag som möjliga. I den lilla orten Ulfsryd, några mil sydväst om Tingsryd, inträffade två UFO-observationer den 7 januari 1995. Observationerna gjordes med ungefär två timmars mellanrum. Vid 17-tiden tar Ewy Johansson en kvällspromenad när hon får syn på ett ljusklot närma sig. Det stannar svävande över en stenmur på cirka 50 meters avstånd och ser ut att flyta ut i en stor ljusbåge över muren. Ewy blir helt paralyserad och kan inte röra sig. När klotet åter börja röra sig bort mot skogen vaknar Ewy till sans igen och vänder hemåt för att berätta för sin man vad som hänt.

Någon kilometer längre bort sitter grannen Stig Karlsson ett par timmar senare och tittar på teve. Strax före 19.30 ser han ett ljus som lyser in i rummet. Han går ut i trädgården och får syn på ett starkt vitlysande klot, cirka 80 cm i diameter. Det svävar på bara cirka 15 meters avstånd. Stig tar upp något föremål från marken för att kasta mot klotet men blir paralyserad och kan inte röra armen. "Det kändes som om jag fått någon strålning i kroppen", säger han. Efter en stund far klotet rakt upp och Stig kan röra sig igen. När han kommer tillbaka in i stugan har teven ändrats så han måste ställa om kanalerna. (17)

I folktroberättelser och humanoidfall finner vi ofta hur vittnen påverkas psykiskt av händelserna, blir förvirrade eller upplever en mängd ofta ganska bisarra fenomen och syner. Den esoteriska förklaringen ger Charles Leadbeater. Dessa naturandar tycker om att driva gäck med människor och spela olika spratt genom den förmåga de har att påverka psyket: ”De har stor hjälp i sina tricks genom den fantastiska förmåga de har att kasta glamour över de som kommer i deras närhet. Deras offer både ser och hör vad dessa naturandar påverkar dem att se, precis som en hypnotiserad person ser, hör, känner eller tror vad hypnotisören vill. (18)

Den sista kategorin i Leadbeaters taxonomi är artificiellt skapade väsen. Genom träning i visualisering och koncentration kan alla människor skapa så kallade elementalväsen i finare materia, väsen som ibland också kan materialiseras. I Magic and Mystery in Tibet berättar Alexandra David-Neel hur hon av en av munkarna får lära sig att skapa en tulpa - en självständig tankevarelse. Hon drar sig tillbaka i ensamhet och ägnar sig åt att meditera på den form hon vill skapa - en gladlynt munk. Efter flera månader börjar munken ta form och materialiseras. Till en början kommer den endast när hon kallar på den men efter hand blir den mera verklig och de andra munkarna tar varelsen för en annan människa. Från att ha varit en jovialisk munk förändras så formen efter hand till att bli mera demonisk och Alexandra inser att hon måste förstöra formen annars kommer den att ta överhanden. Men arbetet blir inte lätt, det tar henne cirka sex månader innan munken helt försvunnit. (19)

George Owen, professor i medicin var University of Toronto och hans hustru Iris är författare till en mycket intressant bok med titeln Conjuring up Philip. An adventure in Psychokinesis. De var båda kända parapsykologer med särskilt intresse för poltergeistfenomen. I sina undersökningar har de kunnat notera att vittnen till poltergeistfenomen ofta också är ufovittnen. De ljusbollar "balls of light", som rapporteras i båda kategorierna av fall kan ges en parapsykologiskt eller ufologisk tolkning, beroende på forskarens referensram. Boken Conjuring up Philipär något av en parapsykologisk klassiker där en grupp parapsykologer i Kanada beslutar sig för att skapa en varelse som de döper till Philip. De tankekonstruerade honom bit för bit och efter en längre tid kunde de börja kommunicera med honom. Det visade sig också att denna fantasivarelse lyckas "skapa" en mängd mycket påtagliga paranormala fenomen som till exempel att flytta bord. (20)

I sammanhanget kan jag nämna en egen upplevelse, som fick mig att fundera på sambandet mellan ufo och paranormala fenomen.  I mitten på 1970-talet deltog jag i en meditationsgrupp tillsammans med Sture och Turid Johansson. Vi prövade en del olika meditationstekniker och experimenterade också med skilda former av healing. Vid ett tillfälle var en kvinnlig bekant sängliggande i en förkylning. Hon befann sig på en ort ungefär tre mil från min bostad. Utan att meddela henne beslöt jag en kväll att pröva så kallad avståndshealing. Efter diverse koncentrations- och visualiseringsövningar "sände" jag efter bästa förmåga energi och tänkte därefter inte mer på saken. Nästa morgon ringde kvinnan och förklarade att " det hände en så underlig sak i går kväll när jag skulle somna". När hon låg på sängen dök plötsligt ett lysande klot upp i rummet. Ljusklotet närmade sig sakta sängen och flöt helt lugnt och stilla in i hennes kropp. Hon blev inte rädd och upplevde snarast en känsla av lugn. När hon vaknade på morgonen var förkylningen i stort sett helt borta. Naturligtvis kan jag inte vara säker på att ljusklotet skapades genom min kraftöverföring, men tidpunkten stämde och kvinnan har aldrig upplevt något liknande vare sig förr eller senare.

Jag umgicks en hel del med Sture och Turid Johansson under 1970-talet bland annat i deras meditationsgrupp. Med tiden skulle Sture bli världskänd som transmedium, uppmärksammad i teveserien Out On a Limb med Shirley MacLaine. Många gånger har jag funderat om de skrämmande varelser som Sture och Turid observerade i Väggarö på Södertörn den 29 oktober 1965 kan ha varit kontruerade elementalväsen utsända av någon. Jag intervjuade dem flera gånger om denna händelse och besökte även platsen.

Sture och Turid Johansson var mycket ufointresserade på 1960-talet. En kort tid efter att paret bevistat ett föredrag på Ifologiska sällskapet 1964 talar Turid på telefon med en väninna när en manlig röst plötsligt kommer in på linjen och säger att Sture och Turid skall åka ut till en plats som heter Väggarö. Den ligger på Södertörn, söder om Stockholm. Det resulterar i att paret börjar ta bilen ut till Väggarö då och då där de stannar och mediterar. Ibland upplever de som att det flyter blålila vågor eller strålningar genom bilen. En vinterkväll 1964 kommer ett starkt blåvitt sken bakifrån när de står på vägen. De hoppar ner i diket på var sin sida om vägen och ser ljusfenomenet gå som en raket upp i skyn igen.

Ingenting mer händer förrän den 29 oktober 1965. På dagen får Turid ett ”mentalt” meddelande att de skall bege sig till Väggarö vid tiotiden på kvällen. Rösten säger också att de skall vara försiktiga eftersom ”det pågår en maktkamp på jorden”. När de kommer fram till den vanliga platsen får de syn på ett antal små varelser som flyter omkring i luften och som kommer mycket nära bilen, cirka en halv meter.

Sture: När vi kom ut till det där stället där vi brukade sitta och hade fått besked om att åka till, så jag vet inte, men någonting hade gått snett med själva tidsangivelsen. Vi skulle vara där kring halv elva och vi var där halv tio och då fanns dom där gubbarna där redan. Vi såg dom inte förrän vi hade parkerat bilen. Det var inte helt mörkt utan skymning. Då fanns dom där redan nere på ängen och dom kom ju väldigt nära (cirka en halv meters avstånd på Stures sida av bilen -HB). Hur många det var vet jag allvarligt talat inte. Vi tror det var fem eller högst sex. Dom var någonstans mellan 1,25 till 1,50 meter långa med jättestora huvuden och ögon som lyste. Det var som man tänker sig fosfor, rödaktigt. Man såg inga pupiller. Dom gick inte utan flöt rätlinjigt fram. Dom gick inte i mjuka linjer.

Turid: Vi hade också en transistorradio och den gick hela tiden medan dom var där. Vi hade ju släckt av bilen och ljuset men radion hade vi lös i baksätet.

Sture: Jag önskade för mitt liv att det skulle komma en bil. Men det kom ingen. Varelserna försvann ute på gärdet och sedan var det precis som om dom skulle ha landat med ett tefat på bilen. Hela bilen skakade och radion tjöt och hoppade i baksätet och vi dök under instrumentbrädan. Vi trodde dom skulle knäcka bilen. Vi såg inget skepp starta. Vi var tillbaka dagen efter och skulle leta efter spår men vi fann inga.

Turid: Det är konstigt, förut då vi åkte ut och dom där strålningarna kom så hade man aldrig någon känsla av något ont eller dylikt utan vi satt och hade roligt och det var skönt och vi mediterade. Men efter det här med gubbarna så har vi varit ute och tittat och vi tycker det är så kusligt. Vi törs inte stanna i mörker och särskilt inte gå ur bilen.

Håkan: Hur länge varade händelsen?

Sture: Det kanske bara var fem minuter men för mig kändes det verkligen lång tid.

Håkan: Såg du några öron eller fingrar på varelserna?

Sture: Tänk dig själv att du sitter i halvskymning och tittar ut genom ett fönster. Skulle du tänka på och lägga märke till vilken typ av öron eller hur många fingrar dom hade och så vidare – när du är livrädd. Det gör man helt enkelt inte. Då skall man vara enormt kall och det kunde inte jag vara. Men dom hade armar det är jag förvissad om.

Håkan: Kommunicerade de aldrig med varandra?

Sture: Inte vad jag kunde se. Dom rörde sig inte i grupp utan var och en självständigt.

Efter chocken väntade Sture och Turid en stund innan de startade bilen och for iväg. De vågade inte åka direkt hem. Trots det är båda överens om att de gått för mycket tid. De kom inte hem förrän vid fyratiden på morgonen. Så länge var de inte ute och åkte. Tid har försvunnit menar de. Den märkliga telefonrösten och meddelandet att de skall bege sig till Väggarö skulle kunna tolkas så att ”någon” beslutat sig för att utsätta Sture och Turid för denna händelse. Motivet kan man i så fall bara spekulera om. (21)

Den esoteriska traditionen ger mycket detaljerade data och beskrivningar av de väsen som existerar i parallella världar. Esoteriken ger enligt min mening den intressantaste och mest uttömmande förklaringen kring alla paranormala väsen och deras uppträdande. Som alternativt paradigm eller arbetshypotes är därför den esoteriska traditionen värdefull. Men endast fortsatt forskning kan ge de definitiva svaren. Liksom Helge Eriksson, Carl-Axel Jonzon, Sture och Turid Johansson med flera kan vi vanliga människor plötsligt få en mycket konkret upplevelse av något av dessa väsen och därmed inse att vi inte är ensamma på jorden. Det får mig att tänka på John Keel suggestiva avslutning i Strange Creatures From Time and Space: ”Tro – eller skepsis – kommer att avgöras för dig på ett annat sätt. Nästa vecka, nästa månad eller nästa år färdas du på en öde landsväg sent på natten och när du passerat en kurva för du plötsligt se…”.

Noter

1. Anders Liljegren, ”Tolv små män med grymma drag kom emot mig i månskensnatten”, UFO-Information, nr. 2, mars-april 1973, s. 2-3.

2. Odaterat brev till UFO-Sverige kortfattat återgivet i Staffan Stigsjöö, ”Tefatsfolket, vänner eller fiender”, Larsson, Täby, 1974, s. 58.

3. Helge Eriksson, ”Varifrån kom de små männen”, (Mitt möte med det okända), Saxons veckotidning, nr. 42, 1974.

4. Boris Jungkvist, ”Besökare från kosmos. De flygande tefatens gåta”, Zindermans, Uddevalla, 1980, s. 193-194.

5. K. Gösta Rehn, ”UFO-utmaningen”, Zindermans, Uddevalla, 1976, s. 83.

6. Carl-Axel Jonzon, ”Skolgång med förhinder”, UFO-Information, nr. 3, 1982, s. 24.

7. Jacques Vallee, ”Dimensions. A Casebook of Alien Contact”, Contemporary Books, Chicago, 1988, s. 284.

8. John Keel, The EighthTower”, Saturday Review Press, New York, 1975, s. 216.

9. http://www.dapla.org/plasma_aliens.htm

10. Charles Leadbeater, “How Theosophy Came To Me”, The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, India, 1975 (Orig. 1895), s. 133-134.

11. Paramahansa Yogananda, “Autobiography of a Yogi”, Self-Realization Fellowship, Los Angeles, California, 2008, s. 163-165.

12. Ibid. s. 165.

13. https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1973-1975/west-virginias-faagelman

14. Geoffrey Hodson, “Fairies at Work and at Play”, Quest Books, Wheaton, Illinois, 2010, s. 84-85.

15. Staffan Andersson, “Danaiderna – ett försök att förstå UFO-fenomenet”, Parthenon, Nyköping, 1999, s. 16.

16. Janet Bord, ”Fairies. Real Encounters With Little People”, Dell Publishing, New York, 1998.

17. Clas Svahn, “Kloten i Ulfsryd paralyserade två”, UFO-Aktuellt, nr. 3, 2007, s. 4-6.

18. Charles Leadbeater, ”The Astral Plane”, The Book Tree, San Diego, 2007, s. 112-113.

19. Alexandra David-Neel, “Magic and Mystery in Tibet”, Souvenir Press, London, 1965, s. 314-315.

20. Iris M. Owen & Margaret Sparrow, “Conjuring up Philip. An Adventure in Psychokinesis”, Harper & Row, New York, 1976.

21. Håkan Blomqvist, “Störtande satelliter och märkliga varelser”.

https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-2006-2009/stoertande-satelliter-och-maerkliga-varelser

22. John Keel, ”Strange Creatures From time and Space”, Fawcett Publications, Greenwich, Conn., 1970, s. 278.

”Has the future spiritual state of man already been achieved by some individuals? Have certain gifted men already achieved contact, on some plane, with those who may be guiding our psychic evolution?”
Jacques Vallee, Forbidden science, vol I

14. Den esoteriska interventionsteorin

Som jag tidigare nämnt var det Jacques Vallee som i sin bok Messengers of Deception (1979) första gången använde termen den esoteriska interventionsteorin (the esoteric intervention theory). Allen Hynek och Jacques Vallee hade diskuterat frågan tidigare i The Edge of Reality (1975) men då använt termer som jordbundna främlingar och ockulta sällskap. Vallee ger den huvudsakligen en negativ tolkning, en konspirationsteori där hemliga jordiska grupper med överlägsen teknologi och paranormala förmågor manipulerar den allmänna opinionen för själviska syften. Det är också den generella associationen till konspirationsteorier idag. Få tycks tänka i termer av att det lika gärna kan finnas ”de godas konspiration”. I den här boken använder jag samma term, den esoteriska interventionsteorin, men ger den en positiv tolkning grundad på den esoteriska traditionens litteratur samt delar av ufokontaktpersonernas redogörelser.

Låt mig kortfattat definiera den esoteriska interventionsteorin såsom jag använder den, vilket också är denna boks bärande tema och arbetshypotes:

Människans utveckling på vår planet övervakas och leds av en grupp individer, vilka bland annat fungerar som väktare av en urgammal kunskap och visdom. De arbetar tillsammans inom ett broderskap som under tusentals år hållit sin organisation dold men sedan 1775 beslutat att på olika sätt försöka närma sig mänskligheten för att informera om sin existens och presentera delar av den tidigare hemlighållna kunskapen. I den esoteriska litteraturen har de fått benämningar som planethierarkin, de äldre bröderna, mästarna, jordens inre styrelse, det dolda direktoratet med mera. Broderskapets första försök gjordes med Helena Blavatsky som förmedlare, vilket föregicks av skapandet av de tidiga spiritistiska fenomenen med syftet att visa på en större verklighet och därmed bryta materialismens världsbild. Min teori är att några av de tidiga ufokontaktpersonernas upplevelser och budskap kan ha varit ett andra försök eller test av planetväktarna att närma sig mänskligheten, nu med en ny typ av fenomen som fokus och eventuellt i samarbete med utomjordiska intelligenser.

Man kan säga att den esoteriska interventionsteorin är en fortsättning och utveckling av den teori om ”den dolda handen” (the hidden hand) som framförts av Joscelyn Godwin, professor i musikforskning vid Colgate University, New York. Han är också en av världens ledande experter på teosofi och den esoteriska traditionen och författare till ett flertal böcker i ämnet. I den akademiska tidskriften Theosophical History skrev Godwin 1990-91 en artikelserie i fyra delar, The Hidden Hand, där han går igenom det omfattande historiska källmaterial som antyder att de spiritistiska fenomenen på 1800-talet inte uppstod spontant utan skapades medvetet av en hemlig grupp adepter: ”Påståendet är att fenomenen i Hydesville inte var spontana manifestationer, utan något framkallat av levande personer vars syfte inte var mindre än att förändra den västerländska civilisationens världsbild.” (1)

Detta var något som Henry Steel Olcott började inse efter att en tid ha umgåtts med Helena Blavatsky vilket han också kommenterar i sin första studie av materialisationsfenomenen hos bröderna William och Horatio Eddy på deras farm i Chittenden, Vermont. Olcott tillbringde inte mindre än tolv veckor på farmen för att kritiskt granska de mycket påtagliga materialisationsfenomenen. Resultatet av sina undersökningar dokumenterade han i People From the Other World, publicerad 1875, samma år som Olcott och Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet i New York. Blavatsky besökte bröderna Eddys farm några veckor efter att Olcott inlett sina undersökningar och han märkte då att materialisationerna radikalt ändrade karaktär. Helt nya typer av människor från olika världsdelar materialiserades. Med tiden förstod han att Blavatsky kunde åstadkomma lika påtagliga materialisationer som bröderna Eddy. Olcott skriver i People of the Other World: ”Efter att ha lärt känna denna märkliga kvinna och fått bevittna de fenomen (wonder) som sker i hennes närhet så ofta att de till slut bara noterades med en lätt förvåning är jag nästan frestad att tro att österlandets berättelser och sagor i själva verket är beskrivningar av faktiska händelser och att detta amerikanska utbrott av spiritualistiska fenomen kontrolleras av ett broderskap (Order) vilka även om de för sina resultat är beroende av osynliga agenter, existerar på jorden bland människorna.” (2) Blavatsky bekräftade senare för Olcott att det verkligen var adepternas broderskap som låg bakom den första vågen av spiritualistiska fenomen som en del av deras test att närma sig mänskligheten. Hon hade därefter fått den närmast omöjliga uppgiften av sina lärare att som första sändebud från planetväktarna berättade om deras existens och samtidigt ge de verkliga förklaringen till de mediumistiska fenomenen och materialisationerna, det vill säga påvisa att det inte var så enkelt att det bara handlade om ”avlidnas andar” som spiritualististerna trodde. I sin så kallade scrapbook skriver hon: ”Anmodad att för allmänheten börja berätta sanningen angående fenomenen och deras medium. Och nu börjar mitt martyrium. Jag kommer att få alla spiritualister emot mig och likaså de kristna och skeptikerna. Ske din vilja M.” (3)

Att även akademiska forskare på allvar studerar och inte ställer sig helt främmande för den esoteriska interventionsteorin är en intressant utveckling. Joscelyn Godwin är således inte intellektuellt låst av den vanliga reduktionistiska-materialistiska värdsbilden utan vågar framföra vad som normalt avfärdas som konspirationsteorier. När det gäller tolkningen av de uppgifter han dokumenterar i sin artikelserie The Hidden hand skriver han: ”För egen del är jag öppen för möjligheten av händelser som den materialistiska vetenskapen och den därpå baserade historiska forskningen inte har någon plats. Följaktligen avvisar jag inte per automatik tanken på icke-materiella influenser, liknande de som flera författare föreslog med hänvisning till händelserna i Hydesville… Jag kan tänka mig att en hierohistorisk händelse inträffade i det tidiga 1870-talet, ännu ett försök att påverka den allmänna opinionen, med arbetet förlagt huvudsakligen inom den spiritualistiska rörelsen.” (4) Termen hierohistoria hämtar Joscelyn Godwin från filosofen och teologen Henry Corbin (1903-1978). Han var professor i islamiska studier vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Termen kan ungefär översättas med ”helig” historia, den verkliga och osynliga historien som visar den djupare meningen bakom yttre händelser.

En intressant uppgift som meddelas i The Mahatma Letters to A.P. Sinnettär att alla utom två adepter, M. och K.H., ansåg att mänskligheten ännu inte var mogen för planetväktarnas kunskap eller kännedom om deras existens. Men eftersom M. och K.H. var villiga att ta på sig ansvaret för ett första försök till närmande, fick de tillåtelse av broderskapets chef att inleda kontakten. Den enda de fann som hade utsikt att klara uppgiften var Helena Blavatsky, trots alla hennes brister och personliga tillkortakommanden, något som Henry Olcott mycket tydligt understryker och ger exempel på i sin dagbok, Old Diary Leaves. Men eftersom han själv vid flera tillfällen mötte och kunde diskutera frågan med olika adepter tog han på sig uppgiften att fungera som hennes medhjälpare och första ordförande i Teosofiska Samfundet. I ett brev 1881 till den mycket skeptiske A.O. Hume förklarar Olcott hur han ser på saken: ”Jag har full förståelse för din synpunkt… Och när jag ser tillbaka vet jag att jag aldrig hade accepterat någon annan persons vittnesmål om ett så fantastisk påstående som Brödernas existens, utan jag krävde personliga erfarenheter innan jag godtog att leda den nya rörelsen… Tids nog fick jag det beviset… Jag har mött, blivit undervisad av, tillåtits besöka och fått besök av Bröderna… Jag är bekant med ungefär tolv sammantaget. (5)

Fas två i planetväktarnas plan för att på sikt framträda offentligt är den kunskap som förmedlades 1919-1949 av tibetanen D.K. genom Alice Bailey, vilket resulterade i sammanlagt nitton böcker samt sex titlar vilka tillskrivs Alice Bailey själv. När hon först fick erbjudandet av D.K. att diktera böckerna avböjde hon med motiveringen: ”Definitivt inte. Jag är inget jädrans medium (psychic) och jag har inge lust att bli indragen i något dylikt.” (6) I sin självbiografi berättar hon om de bistra erfarenheterna och kontroverserna i det tidiga Teosofiska Samfundet och hon är mycket kritisk till de mesta som presenteras som kanaliserade budskap: ”Hela det här ämnet har försvårats av den mängd metafysisk och spiritualistisk litteratur som är på en så låg intellektuell nivå och till sitt innehåll så allmänna och mediokra att utbildade personer skrattar åt dem och inte bryr sig om att läsa dem.” (7) Efter några fler övertalningsförsök beslöt sig Bailey för att åtminstone göra ett försök att motta telepatisk diktamen från D.K. och till slut övertygades hon om materialets värde. Tibetanen D.K.s böcker skiljer sig också markant från det mesta i genren. Det kan snarast betraktas som en sorts akademisk esoterik som kräver mycket av den som ger sig i kast med att studera böckerna. Den höga intellektuella nivån och det humanistiska budskapet talar sitt eget språk.

D.K. framhåller att den esoteriska kunskapen sannolikt inte kommer att tas i beaktande av intellektuella och av vetenskapssamfundet förrän man lyckats filma företeelser i etervärlden, till exempel hur eterhöljet frigörs från organismen vid döden. En synpunkt som jag helt delar. Det behövs mycket tydliga bevis för att esoteriken skall anses intressant att studera för den kritiskt tänkande, bildade humanisten. Entydiga instrumentuella bevis för att väsen, höljen och företeelser verkligen existerar i denna parallella värld – etervärlden, skulle bekräfta delar av esoterikens världsbild och därmed göra den mera acceptabel som arbetshypotes för den vetenskapligt inriktade forskaren. En ur svensk synpunkt intressant uppgift från Tibetanen är att en mycket unik medarbetare (lärjunge) till broderskapet snart kommer att vara verksam i Sverige. Han beskrivs som ”a disciple of rare capability”. (8) Eftersom detta skrevs redan 1934 är mitt antagande att det kan röra sig om Henry T. Laurency, som med sin universitetsutbildning i filosofi och intellektuella skarpsinnighet verkligen kan beskrivas ha en unik förmåga och skicklighet i att presentera esoteriken.  

Om den esoteriska interventionsteorin vad gäller ufofenomenens uppdykande stämmer hade man kunnat förvänta ett tredje skede i planetväktarnas framträdande med ufo som ”väckande” fenomen. Esoterikern Dane Rudhyar resonerade i samma banor i sin bok Occult Preparations for a New Age (1975). Han jämför spiritualismen och uforörelsen med följande ord: ”Båda rörelserna representerar försök till vidgat medvetande och mänskliga kontakter och det skall bli intressant att se, efter 1975, om den ockulta budbärare som Blavatsky annonserade kommer att använda UFO-tanken för att nå allmänheten och därefter också visa att den vanliga tolkningen av flygande tefat och rymdmänniskor inte är den korrekta. ”(9) Något sådant tredje steg i planetväktarnas framträdande har vad jag känner till inte tagits om man därmed väntar ytterligare information likt den presenterad av Blavatsky och Bailey. Men som jag visat finns det mycket som talar för att ufofenomenen ändå passar in i samma plan.

Det är framförallt tre faktorer som enligt min mening gör den esoteriska interventionsteorin intressant vad gäller ufofenomenens första framträdande.

1. Vågen av anmärkningsvärt påtagliga ufoobservationer och kontakter under en kort tidsperiod under 1940- och 50-talet har paralleller med den första vågen av mycket uppmärksammade fysiska, spiritualistiska materialisationsfenomen under 1800-talet.

2. Några av de tidiga ufokontaktpersonerna presenterar en världsbild och livsåskådning som är närmast identisk med den esoteriska traditionen.  

3. Det finns flera indikationer, bland annat journalisten Paul M. Vests upplevelser, som antyder en ”dold hand” (hidden hand) bakom den första vågen kontaktpersoner. Det vill säga att en hemlig och okänd grupp individer planerade fenomenen och kontakterna.

I flera tidigare kapitel har jag visat hur några av de tidiga ufokontaktpersonernas budskap på punkt efter punkt överensstämmer med den esoteriska traditionen. Den traditionella historikern eller religionsforskaren, fångad i den reduktionistiskt/materialistiska tankeburen, kan som förklaring bara tänka sig kulturell påverkan från omgivningen, alltså att kontaktpersonerna tagit upp föreställningar populära inom den ockulta undergroundrörelsen och sedan lagt till tefaten när ämnet blev uppmärksammat genom alla rapporter. Men den som likt Joscelyn Godwin är öppen för alternativa tolkningar hittar en mängd data och upplevelser som antyder ett djupare samband.

De fem kontaktpersoner som tydligast presenterar den esoteriska världsbilden är George Adamski, Orfeo Angelucci, Howard Menger, Daniel Fry och, i viss mån, George Van Tassel. Medvetandets utveckling, reinkarnation, karma och flera parallella materievärldar är gemensamma föreställningar i dessa personers budskap. Särskilt tydligt blir det hos Daniel Fry som i sin bok Utvecklings kurva ger en populariserad framställning av människans evolution helt i linje med esoteriken. I förordet skriver Fry: ”Föreliggande bok är resultatet av ett försök att skapa ett utvecklingsmönster, som kan förstås av alla som vill ägna problemet någon eftertanke och begrundan… Dess kärnpunkt är en vägkarta över människosjälens utveckling, visande vid vilken punkt denna utveckling börjar, den långa resans natur och inriktning och dess slutliga mål.” (10)

De olika stegen i medvetandets utveckling har Daniel Fry givit följande benämningar: Pengar (fysiska behov), kunskap, visdom, insikt, kontroll över materien, kontroll över anden i materien, kontroll över anden. Den som är kännare av esoterikens världsbild och beskrivningar av de olika stadierna i medvetandets utveckling ser direkt parallellerna med  den något förenklade presentationen i Utvecklingens kurva. Några av Frys citat angående nivåerna förtydligar det hela: ”Mär väl att i alla de stadier, som ligger under insiktens nivå, har själens resa varit en ensamhetens resa. På insiktens nivå sker ett begynnande uppgående av det individuella medvetandet i ett universellt medvetande.” (11) ”När den utvecklade själen nått nivån kontroll över anden i materien, närmar den sig Gudomens tröskel och kan börja arbeta med andlig substans lika väl som med materiell.” (12)

Det är också slående hur lika målsättningen formuleras av Teosofiska samfundet och Daniel Frys numera nedlagda organisation Understanding. Båda fokuserar på broderskap mellan alla människor och studium av universums mysterier. I en broschyr från Understanding, tryckt 1975, kan man läsa att organisationen ”är en ideell sammanslutning med syftet att skapa en bättre förståelse mellan alla människor på jorden så de kan leva i harmoni och på ett bättre sätt, psykologiskt och sociologiskt, förberedas för rymdåldern. Organisationen består av många olika människor som samarbetar för att bättre förstå sig själva och andra och universums mysterier.”

Teosofiska samfundets tre syften formuleras på följande sätt:

1. att bilda en kärna av mänsklighetens allmänna broderskap utan åtskillnad med avseende på ras, trosbekännelse, kön, samhällsställning eller hudfärg.

2. att uppmuntra jämförande studier i religion, filosofi och vetenskap.

3. att utforska oförklarade naturlagar och människans latenta krafter.

George Adamski, Ombord på rymdskepp; Howard Menger From Outer Space to You samt Orfeo Angelucci, The Secret of the Saucers kan samtliga närmast betraktas som enklare läroböcker i esoterik. Men det finns också en kontaktperson som inte skrev någon egen bok men som däremot författade en av de mest fascinerande och närmast profetiska artiklar som publicerats vad gäller sambandet mellan ufo och den esoteriska traditionen. I novembernumret 1947 av Ray Palmers SF-tidskrift Fantastic Stories fanns en artikel med rubriken Son of the Sun. Hela artikeln finns tillgänglig på nätet (13). En svensk översättning finns att läsa som bilaga i slutet av boken. Den trycktes senare också i bland annat Flying Saucer Review, nov-dec. 1958. Artikeln är skriven under namnet Alexander Blade, som var en vanlig pseudonym bland sf-författare i USA under 1940- och 50-talen. I det här fallet är det känt att den skrevs av Millen Cooke (1915-1995), som förutom att hon skrev science fiction också var aktiv inom ufokretsar i Kalifornien. 

"Vi är redan här, ibland er. Några av oss har alltid varit här, men ändå avskilda, observerat och då och då guidat er när tillfälle givits. Nu har emellertid vårt antal utökats som föreberedelse för nästa utvecklingssteg för er planet... Vi har sammanblandats med religionens många gudar, men vi är inte gudar utan era medmänniskor, vilket ni kommer att lära er inom en snar framtid. Ni kommer att finna monument över vår närvaro in Egyptens mystiska symboler, där vi gjorde oss kända för att uppnå vissa mål...

En del av er har redan sett vår ”förtrupp”. Ni har ofta mött oss på gatorna i era städer men inte känt igen oss.  Men när vi blixtrar förbi på er himmel i våra traditionella farkoster blir ni förvånade och de av er som berättar vad de sett betraktas som lögnare och dårar.

Nu när konsten att tillverka plastmaterial har nått en hög grad av perfektion bland er, så kan ni kanske föreställa er ett material, nästan genomskinligt i vanligt ljus men ändå tillräckligt starkt att tåla påfrestningen vid extremt höga hastigheter... Vi färdas över era berg i horisontal flykt. Ni ser och rapporterar ett torpedformat föremål. Vi passerar över er, i formation, och ni rapporterar en serie av diskus- eller tallriksformade objekt eller kanske sfärer. Eller vi passerar lysande nattetid och ni ser orange diskusar."

Detta skrevs sannolikt hösten 1947. Då hade ännu har inga kontaktpersoner berättat att "ni har ofta mött oss på gatorna i era städer". Och rapporter om farkoster som är halvt genomskinliga kom, vad jag känner till, först några år senare. Den farkost som Richard Höglund observerade utanför Uddevalla 9 december 1965 och som jag beskriver i min bok Främlingar på vår jord, var till exempel halvt genomskinlig. (14) Millen Cook hette tidigare Wilma Dorothy Vermileya men var under åren 1943-1951 gift med mystikern och ockultisten John Starr Cooke. Millen var tidigt intresserad av filosofi, teologi och tibetansk buddhism. Under 1940-talet skrev hon en del artiklar i The American Theosophist Magazine. Samtidigt producerade hon noveller för amerikanska sf-magasin som Amazing Stories och Fantastic Fiction. (15) Men det är viktigt att påpeka att dessa inte var renodlade sf-tidskrifter utan även tog in faktaartiklar om vetenskap eller mysterier.

Millen Cooke var också under slutet av 1940- och 50-talet knuten till Borderland Sciences Research Associates (BSRA) i San Diego grundad 1945 av Meade Layne och hon skrev flera artiklar för deras tidskrift Round Robin. Som en intressant anmärkning kan nämnas att Millen Cooke mellan 1961-1969 var gift med den kände engelske ufologen Brinsley Le Poer Trench, Earl of Clancarthy. Meade Layne gav i sin tidskrift uttryck för ett mycket stort förtroende för Millen Cooke och påpekade vid ett tillfälle att hon haft egna ”exceptionella kontakter” och erhållit personlig instruktion under lång tid. (16)

Jag har flera gånger undrat vad det var för typ av “exceptionella kontakter” Millen Cooke hade? Till slut fann jag svaret i artikeln A Narrative of Occult Experience, publicerad i Round Robin 1948. Författaren presenteras med initialerna M. C. (17) Den är skriven av Meade Layne utifrån personlig korrespondens med Millen Cooke. Han beskriver henne som "välutbildad, ärlig och mycket trovärdig med ovanliga mentala förmågor". I artikeln berättar Millen Cooke att hon varit lärjunge till en tibetansk adept sedan 1930. Han uppenbarade sig plötsligt i hennes våning en kväll. "Hans uppdykande överraskade mig men jag kände ingen rädsla och hans omedelbart lugnande hälsning ingav mig omedelbar trygghet. Till utseendet var han lång, cirka 180 centimeter. Han hade mörk hy (olive skin), inget skägg och hans hår var svart och kortklippt.... Han berättade att han var en ”levande” person, precis som jag och vad jag såg här i mitt rum var en projektion, en materialisation – en slags ”solid skugga” av honom... Han förklarade omedelbart skälet för sin närvaro och påpekade att han inte ville ha något av mig utan kom för att erbjuda viss information om jag önskade motta den."

Besöken fortsatte och Millen Cooke beslutade att acceptera hans erbjudande om särskild träning och information. Men först ville hon vara säker på att mannen inte var ”en ovanligt intensiv dröm” så hon frågar efter någon form av bevis på hans existens. Han tar då och flyttar om i hennes rum på ett mycket speciellt sätt och detta fanns kvar dagen efter. Vid två tillfällen lät hon en av sina hundar möta mannen som kelade och lekte med den. "Som jag nämnde tidigare är han en människa précis som vi själva med en organisk kropp i vår fysiska, kemiska värld och han är Tibetan till börden och en lama."

Efter många besök av laman började Millen Cooke delta i vad hon kallar "nattlektioner" (night-school) där andra lärare finns med. "Ibland var det en föreläsning eller diskussion. Vid andra tillfällen gavs instruktionen i form av bilder på samma sätt som min vän visat mig under första besöket. Ibland tog lärarna oss till andra platser eller vi fick besöka stora museum där kunskap bevarades och där det fanns fascinerande utställningsföremål av alla tänkbara slag."

Alla som är kännare av den esoteriska traditionen noterar omedelbart likheterna mellan Millen Cookes erfarenheter och de upplevelser som dokumenterats av bland andra Henry Steel Olcott och Alice Bailey. Så kallade nattlektioner fick också beskrivna i Through the Curtain av Viola Petit Neal och Shafica Karagulla (1983). Även om Millen Cooke berättade att hon erhållit många års instruktion av Tibetanen känner jag inte till att hon dokumenterat den meddelade kunskapen i någon bok. Kanske fick hon inspiration till artikeln Son of the Sun av sin tibetanske lärare?

Det jag dokumenterat i denna bok är endast en liten del av alla de data jag funnit som visar på ett samband mellan ufo och den esoteriska traditionen. Förhoppningsvis kan den inspirera till vidare studier och forskning i ämnet, både akademisk och privat. Många ufologer, forteaner och parapsykologer kommer till en punkt där de inte bara vill vara fenomenjägare utan finna en övergripande teori eller världsbild som förklarar och innefattar hela raden av ufo- och paranormala fenomen. Jag har med den här studien presenterat en sådan alternativ världsbild eller paradigm – den esoteriska. Avslutningsvis vill jag citera ur det förord som Connie Menger skrev till Howard Mengers klassiker From Outer Space to You. Det sammanfattar den esoteriska interventionsteorin i några få rader:

”Låt oss anta att det på vår planet finns en grupp av vetenskapligt inriktade och andligt hängivna män och kvinnor… Låt oss vidare anta att de redan har etablerat kontakt med lika hängivna människor från andra planeter. För att utföra sitt arbete och vara effektiva måste de nödvändigtvis arbeta bakom scenen. De kan emellertid till allmänheten ge vinkar om vad som kommer att ske i framtiden. Kanske sänder de ut farkoster för att skapa personliga kontakter med syftet att bedöma reaktionerna hos vanliga människor. Kanske är det bara en dimridå för att dölja det verkliga arbetet som kommer att pågå ända till människor är mogna att möta den nya tiden med alla dess förändringar. Det kanske redan finns baser etablerade på, under och ovan denna jord, med syfte att förbereda denna utmaning. Det stigande antalet observationer av rymdskepp är en indikation på dessa dolda aktiviteter. Och vad är dessa ”tecken i skyn” som så många människor ser och varför skiljer sig beskrivningarna och hur kan farkosterna tyckas bara dyka upp och försvinna? Kanske kan detta förklaras med enkla lagar som vi ännu inte känner. Eller kanske är det bara projektioner med syfte att avleda eller dra till sig uppmärksamhet, beroende på omständigheterna. Sedan har vi de personliga kontaktberättelserna, av vilka några är autentiska och har etablerats i studiesyfte för att hålla en berättelse vid liv som slutligen kommer att nå alla människor. Låt oss anta att detta stora arbete utförs av en universell grupp av män och kvinnor… Och att denna grupp hängivet försöker hjälpa mänskligheten och planeten Jorden”. (18)

Noter

1. Joscelyn Godwin, ”The Hidden Hand, part 1: The provocation of the Hydesville phenomena”, Theosophical History, vol. 3, nr. 2, April 1990, s. 38.

2. Henry Steel Olcott, “People From the Other World”, Cambridge University Press, Cambridge, 2011, (orig. uppl. 1875), s. 453-454.

3. Henry Steel Olcott, “Old Diary Leaves. The history of The Theosophical Society, first series, America 1874-1878”, The Theosophical Publishing House, Adyar, Madras, 1974, s. 25.

4. Joscelyn Godwin, “The Hidden Hand, part II, the Brotherhood of Light”, Theosophical History, vol 3, nr. 3, Juli 1990, s. 72-73.

5. Brev från A.O. Hume till Henry Olcott 30 september, 1881. Återgivet i A.O. Hume, ”Hints on esoteric Theosophy, no. 1, 1882, Calcutta Central Press, 1882, 2. uppl., s. 76-86.

http://blavatskyarchives.com/theosophypdfs/hume_hints_on_esoteric_philosophy_1882.pdf

6. Alice Bailey, “The Unfinished Autobiography of Alice Bailey”, Lucis publishing Company, New York, 3e tryckning, 1986 (orig. 1951), s. 163.

7. Ibid., s. 162.

8. Alice Bailey, “A Treatise on White Magic”, Lucis Publishing Company, New York, 11e tryckning, 1871, s. 79.

9. Dane Rudhyar, “Occult Preparations for a New Age”, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.USA, 1975, s. 44.

10. Daniel Fry, “Utvecklingens kurva”, Parthenon, Hälsingborg, 1966, s. 9-10.

11. Ibid., s. 30.

12. Ibid., s. 35.

13. http://www.unz.org/Pub/FantasticAdventures-1947nov-00174

14. Håkan Blomqvist, ”Främlingar på vår jord. Ufokontakter i Sverige”, Parthenon, Nyköping, 2009, s. 15.

15. http://tellersofweirdtales.blogspot.se/2011/06/wilma-dorothy-vermilyea-1915-1995.html

16. Round Robin, vol. 5:2, Mars 1949, s. 27.

17. M.C., “A narrative of occult experience”, Round Robin, vol. 4:7, Sept-Okt. 1948.

18. Howard Menger, “From Outer Space to You”, Saucerian Books, Clarksburg, W. Va., 1959, s. 7-8.

Solens son – Son of the Sun                                                                                   

Vi är redan här, ibland er. Några av oss har alltid varit här, men ända avskilda, observerat och då och då guidat er när tillfälle givits. Nu har emellertid vårt antal utökats som föreberedelse för nästa utvecklingssteg för er planet: ett steg ni ännu inte är medvetna om, trots att det antytts då och då i de liknelser era profeter mottagit men förvrängt. Ibland var de okunniga. Ibland förmådde de inte tolka de föreställningar som de mottog i sina medvetanden. Ibland var de försiktiga och för att försäkra sig om att informationen skulle bevaras talade de i metaforer och symboler.

Rymdmänniskornas landmärken

Vi har sammanblandats med religionens många gudar, men vi är inte gudar utan era medmänniskor, vilket ni kommer att lära er inom en snar framtid. Ni kommer att finna monument över vår närvaro in Egyptens mystiska symboler, där vi gjorde oss kända för att uppnå vissa mål. Vår grundläggande symbol finns med i er nuvarande civilisations religiösa konst och är en viktig del av ditt lands stora sigill (USA-HB). Det har bevarats in vissa hemliga sällskap som ursprungligen bildats för att hålla kunskapen om vår existens levande och våra intentioner vad gäller mänskligheten.

Vi har lämnat efter oss vissa landmärken placerade på olika ställen på jorden men mest tydligt i Egypten där vi etablerade vårt högkvarter under vårt senaste, som ni skulle säga, publika framträdande. Vid den tiden lades grunden för er nuvarande civilisation och de äldsta av era kända landmärken konstruerades på ett sätt som skulle synas lika mirakulösa för er idag som de gjorde för de tidiga Egyptierna för tusentals år sedan. Sedan den tiden har konsten att bygga med stenar blivit en symbol – byggandet av människan till fulländning.

Era förfäder kände oss vid den tiden som hjälpare och vänner. Nu har, genom egna ansträngningar, en majoritet av er nästan klivit upp på nästa steg på den långa vägen mot befrielse. Ni har kontinuerligt blivit hjälpta av vår vakande ”inspiration” och hindrats enbart av de naturliga svårigheter som fysisk och moralisk utveckling innebär. För de så kallade ”onda och mörka krafterna” har alltid rekryterats från er egen mänsklighet – en omständighet  ni skulle vara mycket tacksamma om ni fick kunskap om.

Det har hänt tidigare

Ni har den senaste tiden skapat möjligheten att utplåna er själva. Var inte för snabba med eget beröm. Er civilisation är inte den första som nått – och använt – sådana medel. Er civilisation är heller inte den första att ha fått erbjudandet om möjligheterna att förhindra en sådan förstörelse och kunna gå vidare i glansen av er samlade kunskap för att bygga en era av upplysning på jorden.

Om ni accepterar de medel som erbjuds och lyckas etablera ett sådant ”tusenårsrike” på basen av era nuvarande prestationer blir ni den första civilisationen som lyckas med detta. Tidigare har alltid kunskapen, tekniken, instruktionerna varit tillgängliga för några få utvalda, några få som genom sin öppenhet och klarsynthet förstod ”vad som komma skulle”. De försökte förmedla kunskapen efter bästa förmåga och med de medel som stod till buds. I en viss bemärkelse lyckades de men samtidigt var framgången parad med misslyckande. Mänsklig acceptans beror till stor del på mänsklig erfarenhet. Kommande generationer, som aldrig själva fick erfara vår närvaro tolkade de äldres kunskap utifrån sin egen förståelse. Ta som exempel en enkel teckning av våra farkoster som stiliserats genom många återgivningar. Den blev ”Horus öga” och ögon av andra gudar. Denna symbol som en gång var en exakt återgivning av en viktig mekanisk konstruktion har till slut givits förvånande tolkningar av psykologins moderna prästerskap.

Några har sett våra skepp

En del av er har redan sett vår ”förtrupp”. Ni har ofta mött oss på gatorna i era städer men inte känt igen oss.  Men när vi blixtrar förbi på er himmel i våra traditionella farkoster blir ni förvånade och de av er som berättar vad de sett betraktas som lögnare och dårar. I själva verket är ni profeter, siare i ordets verkliga betydelse. Ni i Kansas och Oklahoma, ni i Oregon,  Kalifornien och Idaho ni vet vad ni har sett, bli inte bestörta av meteorologerna. Deras arbete är vädret. En av er säger ”Jag såg ett torpedformat objekt”. Andra rapporterar ”diskusformade föremål”, några säger ”sfäriska objekt” eller ”tallriksformade föremål”. Ni har alla rapporterat korrekt och riktigt vad ni såg och i de flesta fall har ni beskrivit samma sorts farkost.

Den ”gyllene skivan” har till och med i er egen tid sammanblandats med solskivan och blivit en del av religionen. ”Diskusen” som kastas mot solen av greken och era egna atleter. ”Horus öga” och andra symboliska ögon, alkemiska och liknande. Dessa är våra mekaniska transportsätt.

Nu när konsten att tillverka plastmaterial hr nått en hög grad av perfektion bland er, så kan ni kanske föreställa er ett material, nästan genomskinligt i vanligt ljus men ändå tillräckligt starkt att tåla påfrestningen vid extremt höga hastigheter. Studera de stora nebulosorna och betrakta konstruktionen av er egen galax och ni skall finna universella exempel på den perfekta formen för ett objekt som skall färdas i vad ni kallar den ”tomma” rymden.

I centrum av diskusen roterar våra kontrollrum, gyroskopiskt kontrollerade inom en central sfär av samma genomskinliga material vilket gör att vi kan anpassa oss till horisontell eller vertikal färd. Båda metoderna används i er atmosfär och när vi snabbt byter från det ena färdsättet till det andra verkar det för er som om våra farkoster plötsligt uppträder eller försvinner. Vid de hastigheter vi använder kan era ögon, som är obekanta med manövern, tolka det hela fel – men inte de misstag som era vetenskapsmän så ofta anklagar er för att göra.

Vi kan förbli osynliga

Vi färdas över era berg i horisontal flykt. Ni ser och rapporterar ett torpedformat föremål. Vi passerar över er, i formation, och ni rapporterar en serie av diskus- eller tallriksformade objekt eller kanske sfärer. Eller vi passerar lysande nattetid och ni ser orange diskusar. Hur som helst ser ni oss men det berör oss inte. Om vi önskade förbli osynliga skulle vi lätt kunna göra det. Faktum är att vi har agerat så i hundratals år. Men ni måste bli vana att se våra former i skyn för en dag kommer de att vara kända, vänliga och betryggande syner.

Den här gången får vi hoppas att minnet av dem, förmedlade till era barn och barnbarn, kommer att vara klara och exakta. Att ni inte likt era förfäder, kommer att glömma betydelsen av de diagram och instruktioner vi kommer att lämna er. Om ni misslyckas, liksom andra civilisationer har misslyckats, kommer vi att få se era efterkommande bära diagram för kabelbeskrivningar till enkla maskiner som amuletter och tro att diagrammen skall åstadkomma det som deras förfäder visste att maskinerna utförde. Och deras barn som glömt ännu mer, kommer att bära amuletterna som skydd eller av intellektuell nyfikenhet. Så fungerar glömskans cykler.
Alexander Blade (Millen Cooke)