”You see,
officially, we are supposed to be behaviorists. Any suggestion that their might
be something to consciousness that can´t be explained in terms of physiology
and mechanics is about as welcome as a Saint Bernard in a telephone booth”.
Robert A. Heinlein,
Lost Legacy
2. Den esoteriska
traditionen
I februarinumret 1976 av den engelska tidskriften Flying Saucer Review fann jag ett
intressant brev (1) till redaktionen skrivet av den engelske ufologen T. Bryon
Edmond. I en diskussion rörande ufovarelser hänvisade han till flera citat från
olika teosofiska och esoteriska källor, bland annat Alice Bailey. Jag skrev
till honom och vi hann utbyta några värdefulla data och idéer innan
korrespondensen upphörde, sannolikt på grund av brevskrivarens höga ålder.
T. Bryon Edmond visade sig vara en bildad och kultiverad äldre
herre, mycket väl insatt i teosofin och den
esoteriska litteraturen. Dessutom var han intresserad av ufofrågan sedan 30 år,
där han försökte hitta ledtrådar till gåtan i den esoteriska traditionen. Hans
sätt att resonera kring frågan fann jag förnuftigt. I ett brev sammanfattar han
sitt livs sökande: ”I grunden är jag agnostiker, men jag accepterar teosofin
tills vidare därför att den besvarar flera frågor på ett logiskt och
vetenskapligt sätt än någon annan religion eller filosofi jag känner till.” (2)
T. Bryon Edmond förvånades över att jag, en ung
universitetsstuderande i Stockholm, hade läst böcker av Charles Leadbeater och
Alice Bailey. Men jag hade ganska tidigt upptäckt den teosofiska litteraturen
och studerade den vid sidan av ufoböckerna och mina universitetsstudier i
religionshistoria och filosofi. Att detta var ganska ovanliga och udda
intresseområden bland akademiker stod klart för mig. Något som även konstateras
av den svenske esoterikern Henry T Laurency. I inledningen till den esoteriska
världsåskådningen i sin bok De vises sten
skriver han: ”Den finns en omfattande litteratur om vilken, förbluffande nog,
stora allmänheten tycks vara totalt okunnig.” (3)
Den omfattande litteratur Laurency här menar är den som går
under benämningen den esoteriska traditionen, det vill säga böcker av Helena
Petrovna Blavatsky, Alfred Percy Sinnett, Henry Steel Olcott, Charles
Leadbeater, Alice Bailey med flera. Kanske är det dock inte så förbluffande att
den är så lite känd. I det stora bruset av mer eller mindre populär och
lättsmält ockult litteratur så representerar esoteriken en ganska svårtydd
signal som kräver båda kunskap och tålamod av läsaren.
För den vetenskapligt och humanistiskt inriktade läsaren
måste kärnfrågan bli huruvida det är intellektuellt försvarbart att, även bara
som arbetshypotes, godta utsagor i den esoteriska litteraturen? Personligen
hyllar jag den gamle filosofiprofessorn Ingemar Hedenius tes om den
intellektuella moralens maxim: ”att inte tro på något, som det inte finns några
förnuftiga skäl att anse vara sant.” (4) Återstår alltså frågan om det finns
några förnuftiga skäl att acceptera den esoteriska världs- och livsåskådningen?
Den som bland annat i tidskriften Sökaren följt mina artiklar och sökarväg vad gäller världsbild och
livsåskådning har kunnat konstatera att vägen knappast varit rak. Jag har sedan
tonåren, både vad gäller aktivt engagemang och läsning, studerat åtskilliga
andliga läror och deltagit aktivt i olika nyandliga samfund och föreningar.
Vägen har gått över bland annat spiritualism, naiv tefatstro, antroposofi,
Alice Bailey, teosofi, Dion Fortune, kabbalah, paganism och hylozoik. Trött på
mycket av den extremism och inhumana föreställningar jag fann inom
nyandligheten övergav jag det andliga sökandet 1986 och engagerade mig några år
som sekulär humanist inom föreningen Humanisterna. Det blev en period av
uppgörelse med och rabulistisk kritik av mycket inom nyandligheten. Även om den
perioden för min del var nödvändig och en del av kritiken fortfarande håller så
kan jag idag konstatera att jag i kulturradikal iver kastade ut barnet med
badvattnet. Vägen tillbaka till den esoteriska traditionen gick sedan över ett
par år av kristen humanism där filosofen Alf Ahlberg och författaren Erik
Hjalmar Linder var två ledstjärnor.
För att så återgå till kärnfrågan. Jag kan i dag inte
intellektuellt försvara en materialistisk, reduktionistisk eller snarare
fysikalistisk världsbild. Grundskälen är två. Jagmedvetandets gåta samt mängden
av väldokumenterade paranormala fenomen, även inräknat ufofenomenen. Båda
faktorer som tydligt pekar på att verkligheten är större än vi känner till och för
närvarande kan vetenskapligt konstatera. I en intervju 1966 sammanfattar den kristne
humanisten Erik Hjalmar Linder livsgåtan på följande sätt: ”Jag finner det
obegripligt att inte alla känner att grunden för vår existens är ett komplett
mysterium, att vi existerar är oförklarligt.” (5)
Människans jagmedvetande, detta upplysta fönster i den kosmiska
natten, betraktar jag som en oerhörd gåta. Att bara definiera människan i
materiella termer blir för mig alltför platt och orimligt. Det finns en
kvalitativ dimension i jaget som kräver ett annat förhållningssätt. Jag kan
inte godta föreställningen att en samling materia av en slump kan bilda ett
väsen som reflekterar över sin egen
existens och tar etiska beslut. Att vi människor har en gränslös förmåga till
ondska blir vi tyvärr dagligen påminda om genom media. Men det verkligt intressanta
är att vi kan ställa oss över våra hårda existentiella villkor och utveckla en
närmast gränslös godhet och empati. ”Den meningslösa godheten” i strid mot allt
mänskligt förnuft, som lyrikern Karl-Gustaf Hildebrand uttrycker det i sin
sista diktsamling. Här finner vi en antydan om att den djupare meningen med vår
existens är medvetandets förändring och utveckling. Vi är ett trappsteg i en
medvetandets evolution.
En antydan om medvetandets potentialitet finner vi i den
mystiska upplevelsen, omvittnad av otalet författare, filosofer och vanliga
vardagsmänniskor. Alf Ahlberg, filosof, folkbildare och under många år rektor
för Brunnsviks folkhögskola berättar följande episod från värnpliktstiden i
sina memoarer:
”… en kall novembernatt 1916, hände mig något märkligt. Vi
låg ute på bevakning någonstans i Ängelholmstrakten. Klockan kunde väl vara
omkring två på natten, när en kamrat och jag kommenderades ut på något uppdrag.
Frysande och knotande begav vi oss iväg med geväret i hand… Vi samtalade
lågmält som man alltid gör i en nattlig skog men ruggiga och illa till mods. Vi
talade om kriget, som aldrig ville ta slut, om världens ondska i största
allmänhet och om egna bekymmer. Med ens blev jag stående som fastnaglad vid
jorden. Jag kände i min närhet något överväldigande, något absolut
obeskrivligt… En levande verklighet men av ett helt annat slag än man vanligen
betecknar med det ordet. Vad skall jag kalla det?... Liv, ljus, kärlek? – ja,
men i så fall av ett helt annat slag, inte bara en grad- utan en artskillnad.
Det fanns överallt, i träden, i havet och i stjärnorna. Det genomströmmade mig
med en sällsam kraft och trygghet. Alla mina bekymmer föreföll plötsligt så
underligt små och futtiga.” (6)
En annan svensk kulturpersonlighet för vilken den egna mystiska
upplevelsen hade stor betydelse var författaren Sven Delblanc. Dessa upplevelser
återkom flera gånger fram till början av trettioårsålden och beskrivs med en
magisk skönhet i den självbiografiska romanen Livets ax. Men trots att han använder ord som ”mystisk
hänryckning”, ”högre verklighet” och ”avlägset land” tolkade inte Delblanc
upplevelserna i klassiska religiösa termer men de blev bestämmande för hans livssyn. Han menade att
människan har tillgång till en absolut värdegrund, som leder till en fördjupad
humanism. Alla människor har den potentiella möjligheten att nå denna
djupdimension av tillvaron. (7)
Alf Ahlberg och Sven Delblanc är inte några udda särlingar
vad gäller den mystiska upplevelsen. Den delas av många människor över hela
jorden och beskrivs på ungefär samma sätt oavsett vilken religion eller livssyn
människor har. Kanske man skulle kunna säga att den är konstitutiv för
människosläktet, det vill säga, en grundläggande del av alla människors
psykologiska djupdimension.
Den andra faktor som gör att jag inte kan godta en
fysikalistisk världsbild är den stora mängden väldokumenterade paranormala
upplevelser och hit kan i viss mån även räknas ufo och andra gåtfulla fenomen.
Sammantaget blir de ytterligare en spricka i den materialistiska muren. Jag är
givetvis medveten om alla möjligheter till misstolkningar som finns, inte minst
psykologiska, både vad gäller ufo och paranormala fenomen. Men faktum är att
även efter noggranna undersökningar kvarstår så många svårförklarliga händelser
att det är rimligt att anta en eller flera faktorer x som saknas i den
traditionella vetenskapliga världsbilden.
När man som både sökare och undersökare av gränsfenomen
kommit till insikten att verkligheten är betydligt större och mera gåtfull än
vad vi känner återstår den verkligt svåra utmaningen att försöka bedöma om det
finns någon världsbild och livssyn som ger en helhet åt den samlade
livserfarenheten. En världsbild som dels kan rationellt och logiskt förklara
mängden gåtfulla fenomen och även innefatta en livssyn som är etiskt och
humanistiskt hållbar.
De traditionella religionerna fyller för många behovet av
mening, tröst, social gemenskap och ritualer för livets olika faser. Men de
motsvarar inte den kritiskt vetenskapligt inriktade sökarens krav på en
trovärdig världsbild plus att de belastas av gamla inhumana, livsfientliga
föreställningar. Återstår således för den seriöse sökaren att studera och
jämföra det ofantliga smörgåsbord av alternativa nyandliga läror och samfund
vars material är lätt åtkomligt i dagens moderna mediasamhälle.
Att ge sig in i och försöka bedöma utbudet i nyandligheten
är ett verkligt sisyfosarbete. Bästa förutsättningen är en akademisk
utbildning, goda baskunskaper inom både naturvetenskap och humaniora, en
kritisk undersökande inställning och en humanistisk livshållning. Särskilt god
hjälp har man av kunskap inom filosofi, religionspsykologi, mystik,
parapsykologi samt att läsa böcker av både företrädare och motståndare till
olika läror och idéer.
Det första problemet man stöter på är kunskapsteoretiskt.
Den traditionella vetenskapen följer vissa regler för att det som påstås skall
kunna räknas som fakta. Bland annat skall andra forskare kunna kontrollera om
påstådda fakta stämmer. När det gäller påståenden om verkligheten erhållna
genom paranormala förmågor eller kanaler blir situationen betydligt svårare. I
de flesta fall finns inga eller få möjligheter att kontrollera om utsagorna
stämmer. Vi har oftast bara en eller ibland flera personers upplevelser att gå
efter. Ibland brukar man tala om den yttre kunskapsvägen, vetenskapen, i
motsats till den inre kunskapsvägen, meddelanden erhållna genom medier eller
andra paranormala källor.
Vetenskapen räknar normalt inte den inre kunskapsvägen som
en legitim kunskapskälla utan bedömer den enbart i psykologiska termer.
Parapsykologin studerar visserligen paranormala fenomenen kopplade till den
inre kunskapsvägen för att se vad som kan vetenskapligt konstateras men
fortfarande har parapsykologin svårt att leverera bevis som allmänt anses som
hundraprocentiga. Vill man bedöma kvalitén och trovärdigheten i alternativa
andliga läror får man använda sig av de egna redskap som står till buds i form
av kunskap och livserfarenhet.
Det är lätt att förstå att den som börjar studera det enorma
utbudet av andliga läror, mediers kanaliserade budskap och information mottagen
på andra sätt av påstådda mästare och gurus snart ger upp. Den vetenskapligt
kritiske sökaren noterar ganska snart att det mesta i genren inte motsvarar vad
en intellektuellt och kulturellt bildad person finner värt att studera.
Innehållet är allt som oftast samlingar av vänliga plattityder, naiv mystik med
helt orealistiska påståenden om snabb andlig utveckling eller jordisk lycka. Där
finner vi också kunskaps- och livsfientliga läror med inhumana föreställningar
ibland kopplade till grumliga totalitära idéer.
I detta ofantliga brus av andliga läror finns dock en klarare
signal eller källa som enligt min mening är värd ett närmare studium och som
för mig delvis också fungerar som en alternativ arbetshypotes i undersökningar
av ufofenomen. Den går under benämningen den esoteriska traditionen eller den
uråldriga visdomen och blev allmänt känd genom det av Helena Petrovna Blavatsky
och Henry Steel Olcott år 1875 grundade Teosofiska samfundet. Traditionen
fortsattes och vidareutvecklades av bland andra Alice Bailey och svensken Henry
T. Laurency. Unikt för esoteriken är att den inte är budskap från andar i någon
andevärld utan meddelanden från rent fysiska, ofta vetenskapligt och
filosofiskt skolade individer förenade i en global organisation som funnits på
vår jord under mycket lång tid men först i våra dagar, sedan 1875, börjat öppet
ge sig till känna för mänskligheten.
Helena Petrovna Blavatsky
När man skall beskriva denna organisation och dess medlemmar
uppstår genast ett terminologiskt problem. I den romantiserade och naiva
populärockultismens litteratur används ord som mästare, planethierarkin, vita
brödraskapet, äldre bröder, mahatmor med mera. Termerna har blivit belastade av
de ofta absurda påståenden som tillskrivs dessa individer. Även teosoferna får
här i många fall anses skyldiga. I Alice Baileys böcker tas frågan ofta upp.
Baileys lärare Djwal Khul (D K), också känd som tibetanen, eftersom han
ansvarade för en stor grupp tibetanska lamor, skriver: ”…hela ämnet har råkat i
vanrykte på grund av de felaktiga presentationer som givits av olika lärare och
ockulta grupper, plus de skrattretande yttranden som de okunniga spridit om
oss”. (8) För medlemmarna av ”planethierarkin” väljer jag att huvudsakligen
använda termerna lärare och adepter, eftersom det ger associationen till
sakkunskap, expert, kännare och reducerar det mystiskt-religiösa associationerna
vilka är så vanliga i den ockulta litteraturen. Istället för planethierarkin
föredrar jag termen planetväktarna, eftersom adepterna bland annat är väktare
av en uråldrig kunskap men också bland annat övervakar människans evolution och
den mänskliga kulturens utveckling. Man skulle kunna likna planetväktarnas
organisation med ett, för den stora allmänheten, okänt FN.
Teosofiska samfundet grundades i New York 1875 av Helena P
Blavatsky, Henry S. Olcott och William
Judge. Men redan 1878 flyttades samfundet till Adyar i Indien. 1889 grundades
en svensk sektion bland annat på initiativ av författaren Viktor Rydberg. Det
internationella samfundets ordförande Henry S. Olcott besökte Sverige på en
föredragsturné 1891 och blev då även inbjuden till audiens hos kung Oscar den
II. (9)
Blavatskys första stora verk Isis Unveiled publicerades i två delar 1877. Hon gör i förordet
klart att boken är ett resultat av kontakt med ”österländska adepter och en
studie av deras vetenskap”. Hennes mest kända verk The Secret Doctrine publicerades 1888. En svensk översättning, Den hemliga läran, gavs ut 1893-1895. Båda
dessa verk är svårlästa eftersom Blavatsky inte var någon systematiker. Den förste
som försökte presentera esoteriken i en sammanfattande världsbild var Alfred
Percy Sinnett, chefredaktör för den engelskspråkiga tidningen The Pioneer i Indien. Genom sin bekantskap
med Blavatsky 1879-80 fick han möjlighet att korrespondera med två av
adepterna. Sinnetts Esoteric Buddhism
som utkom 1883 är hans försök att sammanfatta den kunskap adepterna förmedlat.
Två år tidigare kom The Occult World
som handlade om bekantskapen med Blavatsky och redogörelser för de olika
fenomen han upplevt i samband med henne. I introduktionen till The Occult World skriver Sinnett: ”Jag
har kommit i kontakt med personer som är förvaltare av en större kunskap om
naturens mysterier och människan än vad den moderna kulturen hittills uppnått;
och min nuvarande önskan är att översiktligt presentera denna kunskap.” (10)
Den korrespondens som Sinnett hade med två av adepterna
1880-84 gavs ut första gången 1923 under titeln The Mahatma letters. To A P Sinnett from the Mahatmas M & K H.
Även om citat från breven tidigare förekommit i den teosofiska litteraturen var
detta första gången de publicerades i sin helhet. Originalbreven finns sedan
1939 bevarade på British Museum i London. Korrespondensen har blivit föremål
för en intensiv debatt om deras äkthet men helt klart är att flera av breven
vittnar om både vetenskaplig kunskap och bildning. De är generellt på en helt
annan nivå än det mesta som publiceras under benämningen channeling
(kanalisering).
Den helt avgörande frågan är förstås om dessa adepter
verkligen existerar och är vad de utger sig för att vara; medlemmar av en
organisation som bland annat fungerar som väktare av en uråldrig kunskap och
bakomliggande inspiratörer för mänsklighetens medvenhetsutveckling. I den
teosofiska litteraturen finns en stor mängd beskrivningar av rent fysiska möten
med flera av adepterna, också av personer som inte varit knutna till den
teosofiska rörelsen. Daniel Caldwell, författare till The Esoteric World of Madame Blavatsky (11), har samlat 62 fall av
möten med bröderna, som de också kallas. Sammanställningen, A casebook of encounters with the theosophical
mahatmas, finns att läsa på nätet (12).
En intressant diskussion rörande adepternas existens finns
bevarad i en gammal teosofisk bok skriven av A. O. Hume:
Hints on Esoteric Theosophy. Is Theosophy a Delusion? Do the Brothers Exist?
Där finns ett brev till Hume återgivet i vilket Olcott ger sina skäl för att
godta adepternas existens och arbeta för det Teosofiska sällskapet: ”Jag skulle
själv aldrig ha godtagit någon annans bevis för ett så häpnadsväckande
påstående som brödernas existens utan fordrade personliga erfarenheter innan
jag godtog att leda rörelsen… Jag fick det beviset tids nog… Jag har sett,
undervisats av och har haft besök av bröderna… Jag är bekant med runt ett
dussintal av dem.” (13)
I samma brev berättar Olcott om en av de första gångerna han
mötte en av adepterna. En kväll i New York 1877, efter att han sagt god natt
till Blavatsky satt Olcott i sitt sovrum, rökte en cigarr och funderade. Plötsligt
står en man framför honom: ”Något ljud från att dörren öppnats hördes inte, om
den nu hade öppnats. Men hur som helst där stod han. Han slog sig ned och
konverserade en stund med mig i lågmäld ton, och eftersom han verkade ytterst
vänlig mot mig bad jag om en tjänst. Jag förklarade att jag ville ha något
påtagligt bevis för att han verkligen varit här och att jag inte bara upplevt
någon illusion skapad av H P B (Blavatsky – HB). Han skrattade, virade av sig
den broderade indiska bomullsturbanen han bar på sitt huvud, kastade den till
mig och – var försvunnen. Den turbanen har jag fortfarande kvar… Samme broder
besökte mig en gång rent fysiskt i Bombay. Han kom ridande på en häst i fullt
dagsljus.”
Henry Steel Olcott
Möten med adepterna är under det Teosofiska samfundets
första tid så talrika och de observerades av så många olika vittnen oberoende
av varandra att det knappast finns någon anledning att betvivla att dessa möten
verkligen ägde rum. Sedan kan man naturligtvis alltid sätta frågetecken för om adepterna
är de som de utger sig för att vara. Det är viktigt att påpeka att de ganska fantasifulla namn några av
dessa har fått i den teosofiska litteraturen inte är deras riktiga namn utan
enbart sätt att identifiera dem som individer. Några av de mest kända är Morya
(M), Koot Humi, (K.H.), Djwhal Khul (D.K.), Racokzi (R), Hilarion (H). Eftersom
det är pseudonymer används ofta bara förkortningen för identifikation när de
omnämns. Redan 1888 skrev Helena Blavatsky i en artikel följande angående
adepter namn: ”… den person som för allmänheten är känd under pseudonymen Koot
Hoomi, kallas något helt annat bland de som känner honom…. Adepternas och de
ockulta skolornas namn avslöjas aldrig under några omständigheter för de profana,
och namnen på de som omtalas i samband med den moderna teosofin är kända endast
av de två huvudsakliga grundarna av Teosofiska samfundet.” (14)
En grundläggande idé i den här studien är att planetväktarna
som organisation, enligt uppgift, tog ett beslut 1775 att deras existens skulle
få bli känd och delar av den hemlighållna kunskapen offentliggöras. Några i
organisationen gjorde bedömningen att den allmänna kulturutvecklingen har nått
en sådan nivå att en tongivande del av mänskligheten kunde förstå den kunskap
de förmedlar. Ett första steg i detta framträdande var att genom Helena
Blavatsky sprida information om adepternas existens och popularisera den
esoteriska kunskapen. Detta första försök anses i stort sett ha misslyckats. I
ett brev 1882 till A. P. Sinnett förklarar en av adepterna hur man bedömde
situationen:
”Några av oss hoppades att mänskligheten utvecklats så långt
intellektuellt, om än inte vad gäller intuitionen, att den ockulta läran skulle
kunna bli intellektuellt accepterad och att det skulle leda till en ny cykel av
ockult forskning. Andra, uppenbarligen visare, hade en annan åsikt, men
tillåtelse gavs för ett försök… Vi såg oss omkring och fann i Amerika en man
som kunde bli ledare… Vi sammanförde honom med en kvinna med exceptionella
gåvor. Därtill hade hon också starka personliga fel och brister men trots det
fanns det ingen annan lämplig för detta arbete. Vi skickade henne till Amerika,
sammanförde dem och experimentet startade. Vi gjorde det klart för dem båda att
arbetet vilade helt på dem själva. Och båda erbjöd sig att göra försöket.” (15)
Resultatet blev det Teosofiska samfundet, vilket med tiden
splittrades i olika grupper. Ett andra försök gjordes med den engelska kvinnan Alice
Bailey, perioden 1919-1949 vilket resulterade i en mängd böcker som presenterar
olika delar av den esoteriska kunskapen. En hel bok, The Externalisation of the Hierarchy, ägnas för övrigt åt
planetväktarnas planer och arbete för sitt återframträdande bland
mänskligheten: Eftersom det florerar så många myter och felaktiga
föreställningar om adepterna hoppas de att denna gång inte bli betraktade som
gudar utan som människor med exceptionella kvaliteter och förmågor: ”De kommer
att framstå som levande exempel på god vilja, sann kärlek och visdom parad med intelligens,
vänliga, humoristiska och normala. De kan till och med uppfattas som så normala
att upptäckten vilka de är undgår många.” (16)
Alice Bailey
Det finns en stor mängd böcker från olika new age-grupper,
så kallad kanaliserad litteratur, som påstås vara budskap från diverse mästare,
ofta med samma namn som de som förekommer inom esoteriken. Normalt visar den
låga intellektuella nivån i verken från dessa medier och klärvoajanter att de
inte kan härstamma från medlemmar av planetväktarna. Förklaringen till dessa budskap
är att det rör sig om klärvoajanters misstolkningar av inre upplevelser. Ett
esoteriskt axiom lyder: ”Ingen självlärd skådare såg någonsin riktigt”. Endast
den som tränats och utbildats av lärare från planetväktarna kan rätt bedöma vad
som observeras och kontaktas i högre materievärldar. Som ett flagrant exempel
på misstolkning nämner tibetanen D. K. den så kallade I Am-rörelsens mästare
som han betecknar som en ”chockerande travesti” på de verkliga planetväktarna.
(17) I sin självbiografi kommenterar också Alice Bailey problemet med mängden
andliga budskap som översvämmar marknaden: ”Hela det här ämnet har blivit
ytterst problematiskt på grund av mängden metafysiska och spiritualistiska verk
vilka är på en så låg intelligensnivå och så ordinära och mediokra i sitt
innehåll att välutbildade människor skrattar åt dem och inte vill befatta sig
med dem.” (18) För att inse kvalitetsskillnaderna i floden av andliga budskap
krävs stor kunskap, många år av studier och ett skolat intellekt.
Till och med den ganska skeptiske författaren och f d
bibliotekarien K Paul Johnson har noterat skillnaden i kvalitativ nivå mellan
de urspungliga teosofiska skrifterna och till exempel Elisabeth Clare Prophet
som påstod sig stå i kontakt med ”El Morya och tidigare var ledare för organisationen
Summit Lighthouse”. I en recension av en mycket avslöjande bok skriven av
dottern Erin Prophet säger Johnson: ”Mitt intresse för Blavatsky och hennes
Mästare hämtade sin näring utifrån kvaliteten i de böcker hon skrev under
påstådd inspiration; i motsats till Mrs Prophets böcker som aldrig lyckades
fånga min uppmärksamhet i mer än några stycken.” (19) I sammanhanget kan det
vara viktigt att nämna några författare jag inte räknar till den genuina
esoteriska traditionen: Rudolf Steiner, Jiddu Krishnamurti, Nicholas Roerich,
Guy Ballard, Elisabeth Clare Prophet,
Benjamin Creme, Martinus. Det finns naturligtvis många fler. En presentation
samt saklig kritik av flera av dessa finns att läsa i Henry T Laurencys verk Livskunskap tre, kapitlen Teosofi samt
Ockulta sekter. Lars Adelskogh har skrivit två kritiska studier av makarna
Nicholas och Helena Roerich med tidigare okänt material från Ryssland.
Artiklarna finns att läsa på hemsidan hylozoik.se: hylozoiska studier. (20)
Syftet med den här studien är inte att presentera den
esoteriska världs- och livsåskådningen men en kort sammanfattning kan vara på
sin plats. Intresserade som vill fördjupa sig i esoteriken hänvisas till
litteraturlistan i slutet av boken. Det är ännu en gång viktigt att påpeka att
det enda förnuftiga och vetenskapligt godtagbara sättet att förhålla sig till esoteriken
som världsbild är att betrakta den som en arbetshypotes. Här följer kortfattat
och mycket förenklat några av esoterikens grunder.
Verkligheten är betydligt större och mera komplicerad av vad
som kan konstateras med våra fem sinnen och vetenskapliga metoder. Inte mindre
än 49 världar av olika materiatäthet existerar i universum. Världar som alla
befolkas av väsen i olika utvecklingsstadier. Människan är en odödlig
evighetsvarelse som ingår i en lång utvecklingskedja av naturriken enligt
schemat: mineral, växt, djur, människa. Därefter fortsätter utvecklingen i ett femte,
sjätte etc naturrike. Människan har, förutom den organiska kroppen, ytterligare
fyra höljen eller kroppar av varierande materiatäthet. Inom esoteriken benämda
eter, astral, mental och kausalhölje. I framtiden kommer vetenskapen att kunna
konstatera eterhöljet existens då kameror uppfunnits som kan filma till exempel
hur vid dödsögonblicket eterhöljet avskiljs från organismen.
Innerst inne har människan ett odödligt jag, inom esoteriken
benämnt monad. Evolutionen innebär att monaden under miljontals år periodiskt
ikläds nya höljen, vad som vanligtvis brukar kallas reinkarnation. Medvetandets
utveckling i allt högre naturriken är tillvarons ”mening” eller resultat, om
man så vill. För människan innebär utveckling en allt större kunskap om
naturlagar och inte minst de livslagar som gäller för medvetandets utveckling.
Psykologiskt sett att tänka klarare, känna djupare, mera empatiskt och handla
visare.
Människor som närmar sig slutstadiet i fjärde naturriket förändras
i medvetenhetshänseende så att de ”telepatiskt” kan stå i kontakt med andra
grupper och individer. De utvecklar förmågor som normalt betraktas som magiska
och kan genom de olika höljenas sinnesorgan fungera medvetet i flera världar än
normalindividen. De träder då också i förbindelse med och samarbetar med individer
och grupper tillhörande femte naturriket, till vilka planetväktarna hör.
Evolutionen för människans del innebär framför allt en förståelse för och
förmåga att förverkliga ett antal essentiala egenskaper. I den grekiska
mytologin betecknade som Herakles tolv storverk.
Eftersom de fakta som meddelas av planetväktarna, esoterikens
världsbild, generellt inte är kontrollerbara kan de för normalindividen bara
fungera som en intressant arbetshypotes. Esoteriken som livsåskådning med
livslagar för handlande och etik är däremot att betrakta som en fördjupad humanism
med andlig överbyggnad och kan i vardagslivet fungera utmärkt ”som-om-filosofi”.
Skulle flertalet människor på jorden följa dessa livslagar blev planeten ett
paradis istället för det kosmiska Alcatraz den är i dag. Mänskligheten skulle
förenas i en gemensam strävan efter det goda, det sanna, det sköna.
När det gäller intresset för den esoteriska traditionen så
har det skett ett intressant trendbrott de senaste decennierna. Numera kan man
studera esoterik eller som den internationella benämningen lyder, Western Esotericism,
vid flera universitet. (21) Akademiska institutioner för studier och forskning i
esoterik finns nu vid universiteten i Amsterdam ( Holland), Exeter (England) och
Sorbonne (Frankrike). Det går till och med att läsa en kurs i ”västerländsk
esoterism” vid Stockholms universitet, Institutionen för religionshistoria,
etnologi och genusvetenskap. (22) Som akademiskt ämne innefattar västerländsk
esoterism alla historiska varianter av esoteriska rörelser och
tankeströmningar: kabbala, hermetism, alkemi, rosencreutzarorganisationer,
frimureri, spiritualism, teosofi med mera. För tydlighetens skull vill jag
därför påpeka att när jag i den här boken talar om den esoteriska traditionen
avser jag esoteriken som den presenterats av, i första hand, Helena Blavatsky,
Alice Bailey och Henry T. Laurency.
Det hade varit mer eller mindre otänkbart att studera
esoterik vid universiteten tidigare, eftersom ämnet var att betrakta som tabu
eller ointressant i akademiska kretsar. I sin bok Esotericism and the Academy ger Wouter Hanegraaff, professor i
Hermetisk filosofi och relaterade strömningar vid universitetet i Amsterdam
följande beskrivning av hur det gick till när han som ung universitetsstudent
började intressera sig för esoterik: ”Mitt intresse för området verkade göra
mina lärare besvärade och mina återkommande frågor om information och tips
resulterade bara i att de skickade detta pinsamma ämne vidare till andra
kollegor som om det var en het potatis. Ingen verkade villig att ta i det och
det dröjde inte länge förrän jag insåg att om så var fallet så måste någon ta
itu med det. Så började mina undersökningar av den okända kontinent som sällan
fanns med på kartorna över respektabel lärdom utom med det negativa rådet för
resan: hic sunt draconis (här finns drakar).” (23)
Situationen för ämnet i dag är betydligt bättre och den
akademiska världens beröringsskräck har släppt eller försvagats. Numera finns
en mängd forskare på området, ett ökande antal akademiska avhandlingar och en
strid ström av böcker och specialtidskrifter inom esoterik. Sedan 1985 utges
den mycket intressanta och läsvärda tidskriften Theosophical History. Redaktör är Dr. James Santucci, professor i
jämförande religionsvetenskap vid California State University. (24) Forskare
och lekmän kan mer och mer ägna sig åt frågan utan att det betraktas som att
man sysslar med irrationellt nonsens eller idéer som är ett hot mot modernitet
och demokrati. Och precis som det finns skickliga forskare i buddhismen som
själva räknar sig som buddhister så finns det akademiska forskare inom den
esoteriska traditionen som själva räknar sig som teosofer eller esoteriker.
Denna nya intellektuella och kulturella trend och öppenhet bådar gott för
kommande forskning inom både esoterik och ufologi.
Noter
1. T. Bryon
Edmond: ”Ummo again”. Flying Saucer Review, vol. 21:5, feb. 1976, s. 33-34.
2. Brev från T. Bryon Edmond 17 juni, 1976.
3. Henry T. Laurency: ”De vises sten”. Förlagsstiftelsen
Henry T. Laurency, Skövde, 1995,
(3. uppl.), s. 85.
4. Ingemar Hedenius: ”Tro och vetande”, Albert Bonniers
förlag, Stockholm, 1949, s. 35.
5. ”Ditt förflutnas dokument. Erik Hj. Linder 17 maj 1981.
En bibliografi utarbetad av Margit Engström”. Bergslagsposten, Lindesberg,
1981, s. 25.
6. Alf Ahlberg: ”Från prästgård till arbetarhögskola.
Minnesbilder 1892-1926”,
Natur och Kultur, Stockholm, 1973, s. 134-135.
7. Se t ex ”Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc”.
Redaktörer Lars Ahlbom och Helene Blomqvist. Strängnäs stift, 2002. Lars
Ahlbom: ”Sven Delblanc”, Natur och Kultur, Stockholm, 1996, kapitel 3,
Humanismens tragedi.
8. Alice
Bailey: ”Discipleship in the New Age, volume one”. Lucis Publishing Company, New York, 1985, s. 787.
9. Curt Berg. ”Kort historik över Teosofiska Samfundet,
svenska sektionen”. www.teosofiskasamfundet.a.se//artik.html
10. A P Sinnett. ”The Occult World”,
Theosophical publishing House, London,
9. uppl. 1969, s. 1.
11. “The Esoteric
World of Madame Blavatsky”. Collected by Daniel Caldwell. Quest Books,
Theosophical Publishing House, Wheaton,
Illinois 2000.
12. http://www.blavatskyarchives.com/mastersencounterswith.htm
13. A. O. Hume: “Hints on Esoteric Theosophy,
No 1. Is Theosophy a Delusion? Do the Brothers Exist?, Theosophical society, Bombay, India,
2 ed. 1882, s. 76-78.
14. H. P.
Blavatsky, “Lodges of Magic”. Ingår i “H.P. Blavatsky Collected Writings”, vol.
X 1888-1889, The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,
1988 (1964), s. 126.
15. The
Mahatma Letters. To A.P. Sinnett from the Mahatmas M. & K.H. 3.e uppl. The
Theosophical Publishing House, Adyar,
India, 1979, s.
259. (Letter no. 44)
16. Alice
Bailey. “The Externalisation of the Hierarchy”. Lucis Press limited, Tunbridge Wells, Kent,
England,
1981, s. 699.
17. Alice
Bailey. “The Rays and the Initiations”. Lucis Press LTD, London, 1970, s. 17.
18. Alice
Bailey: “The Unfinished Autobiography”, Lucis Trust, 1951, s. 74,
http://www.alice.bailey.it/testi-inglese/Unfinished-autobiography.pdf
19. Paul
Johnson: “The End of El Morya. A review of Prophet´s daughter by Erin Prophet”.
PsyPioneer, vol. 5, no. 3, March 2009, s. 80.
20. Lars Adelskogh: “Helena Roerich – en falsk budbärare
från planethierarkin” samt ”Makarna Roerichs falska mahatmaer”.
21. http://amsterdamhermetica.nl/
22. http://sisu.it.su.se/search/info/RHG103
23. Wouter
Hanegraaff, ”Esotericism and the Academy. Rejected Knowledge in Western
Culture”, CambridgeUniversity Press, Cambridge, 2012, s. 2.
24. http://www.theohistory.org/